När jag senast träffade min härliga vän Gita Ljunggren och skulle hänvisa till det på facebook kom det för mig att beskriva henne som medförespråkare för något som kanske bäst kan kallas för ”anti-andlighet”. Men då började min inre andlighetsivrare muttra; det kunde man väl ändå inte kalla en person som arbetar för ökad medvetenhet? Det var väl klart att man skulle vara andlig!
Men ärligt talat blir jag lite less på andlighet ibland – åtminstone när den serveras som en trygg bubbla att gömma sig i och upprätthålla sina projektioner och vanföreställningar om livet. För det jag kallar ”anti-andlighet” här handlar ju inte om att äta snabbmat, ragga på krogen, titta på dokusåpor (eller vad nu mer människor skulle kunna uppfatta som ”oandligt”). Den ”andlighet” som innefattar meditation, närvaro och inre utveckling – och som kan möta hela livet, inte bara valda delar av det – är fantastisk. Det som jag blir ”anti” mot är den sortens andlighet som folk gömmer sig eller söker svar i.
Efter mitt senaste blogginlägg Den största utmaningen fick jag ett mail från en vän som läst det med titeln ”Hur tänkte du här?” Hon skrev: ”Precis vad jag behöver just nu men hur GÖR man??”
Det var en nyttig fråga, för den tvingade mig att gå djupare. Hur hade jag tänkt? Hur gör man faktiskt?
Svaret på de frågorna och några till finns i de här funderingarna om anti-andlighet. Ibland kan man upptäcka att man har kommit ur kurs och förirrat sig in i den sortens andlighet från den verklighetsnära vardagsandligheten. Om man vill göra stickprov på det man kallar andlighet kan man kolla om den välkomnar och integrerar mer och mer av världen, fler och fler av ens egna olika aspekter, både de mörka och de ljusa sidorna – eller mindre. Om svaret är ”mindre” har man hamnat i en sorts pseudo-andlighet som det kan vara bra att ta semester från. Det bästa semestermålet då är Egoland, som jag kommer att lägga ut några blogginlägg om framöver. Välkommen tillbaka till dem!
Ser fram emot att läsa kommand inlägg oxå <3