Alla vet att det är roligare att ha positiva känslor än negativa. Att det är trevligare att vara glad och uppåt än ledsen, arg och deppig. Dessutom finns det studier som visar att de positiva känslorna inverkar positivt på kroppskemi och till och med DNA, medan negativitet har en – duh – negativ inverkan. Så är det meningen att vi inte ska vara ledsna? Eller vad är egentligen meningen?
Ända sedan sekelskiftet (fast för mig låter det ju som väldigt länge sen – men jag syftar på det senaste, som också var ett millennieskifte 😊) har det här med positivitet varit stort. Filmer som Vad vet vi – egentligen och The Secret har berättat om hur vi formar verkligheten med våra känslor: att positiva känslor inverkar positivt och gynnsamt på allt från matsmältning och immunförsvar till cellernas biokemi och själva vårt DNA, medan negativa känslor gör motsatsen. Så betyder det här att vi alltid ska vara glada och lyckliga och känna frid? Är känslor som sorg, oro, besvikelse, hopplöshet, ilska, frustration och tristess fel? En anomali? Något vi borde redigera bort? I en perfekt värld, skulle vi aldrig ha några jobbiga känslor?
Jag tycker att det känns ganska rimligt att titta på små barn, och vad som är normalt för dem. Just när det gäller känslor alltså. De är ju något av ett föredöme för oss vuxna därvidlag – för de har en fullt utvecklad känslobank, men det har ännu inget fullt utvecklat kognitivt batteri som kan analysera och lägga sig i känslorna. Så vi tänker oss ett skapligt tursamt litet barn som har tillräckligt att äta och dricka, som blir älskat och omhändertaget och får vara tryggt.
Känslor som får finnas förändras
Känner du till något sådant barn – en alldeles vanlig liten pojke eller flicka? Är han aldrig ledsen? Är hon inte arg ibland? Och glad. Och full av energi. Är det inte fullständigt normalt med känslor av alla slag hos ett sådant barn? Och är det inte lika fullständigt orimligt att tänka sig att man skulle säga: ” Neeeej, nu gråter lilla Albert för att guldfisken dog – vi måste få honom att sluta, så han inte blir sjuk”?
Åtminstone hyfsat balanserade föräldrar är helt med på att barn har känslor. Och vet du vad? Det har vuxna också. Vi vuxna har däremot två saker som små barn inte har. Vi har åsikter om vilka känslor vi borde ha och inte, och dessutom har vi blandat ihop känslor och tankar (och instinktiva impulser och behov som vi knappt är aktivt medvetna om) till en gröt som gör det svårt för oss att låta känslorna bara vara det de är. I våra åsikter ingår dessutom också oftast uppfattningen att vissa känslor är dåliga, skamliga eller åtminstone inte bör uttryckas – och det är kanske den största skillnaden mellan oss och barnen.
Känslor som får finnas, som får komma till uttryck för sin egen skull, förändras. Det är känslor som inte får något erkännande, som inte kommer till uttryck – som vi släpar runt på som ett slags låggradig virusinfektion och får tillfälliga utbrott av men aldrig stannar upp med – det är den negativiteten som blir kronisk. Och den mår vi inte bra av.
Nödvändiga i livet – och nödvändiga för livet
Det är lite som med fenomenet ” stress ” . Ett liv utan stress, sett ur vårt moderna perspektiv, låter ju som himmelriket. Men det är för att vår stress är kronisk. För att den inte fungerar som naturen avsett – en kortvarig topp i belastningen som följs av avslappning och återhämtning – utan belastar mer och mer, från olika håll. Då låter ”stressfritt ” skönt. Men i själva verket behövs även stress. Inte i den överbelastande, kroniska form som vi är vana att tänka på det idag – men vi behöver toppar i belastningen, åtföljda av avslappning och återhämtning. Det är så vi växer och utvecklas.
Så är det med de ”negativa känslor ” också. De behövs. Exakt vilka biokemiska funktioner känslor fyller vet man inte än – men vi vet att de påverkar biokemiskt och att resultatet inte blir bra när vi undertrycker dem, förnekar dem eller försöker styra om dem med tankarnas hjälp. (Vi kan använda tankarna på ett konstruktivt sätt för att hitta ut ur känslospiraler och återkommande mönster, men det är en annan sak.)
Vad känslorna behöver
Problemet är att ingen har lärt oss vad vi ska göra i stället. Ingen har visat hur vi kan vara med våra känslor – utan att vifta bort dem, utan att försöka ändra på världen, utan att försöka ändra på själva känslorna. Bara säga hej och välkommen. De är ju ändå där. För huvudet och intellektet framstår det som en meningslös respons. Vad ska det vara bra för? Och svaret är att det är bra för att det är att acceptera dig själv som du är, just nu. Att inte acceptera oss själva som vi är just nu skapar däremot en stress, och en negativitet. Det blir ett slags dödläge; vi stryper livsenergin. För de flesta har detta blivit vardagsmat, just eftersom ingen visat oss hur vi ska umgås med våra känslor.
Det här behöver inte betyda att vi inte har några känslor som vi uppfattar som negativa. Vi kanske känner massor: maktlös vrede eller förtvivlan över miljöförstöring eller en uppsägning, frustration och sorg över kommunikation som inte fungerar i våra relationer, besvikelse över allt som inte blivit som vi hoppats i livet, oro för att en viss situation aldrig tycks bli bättre … Listan kanske kan bli hur lång som helst. Men att vi upplever sådana här saker betyder enormt sällan att vi accepterar oss själva och känslorna precis som vi är. I stället vill vi förändra. Omvärlden, förutsättningarna, oss själva eller åtminstone just känslan. Vi är på väg någonstans hela tiden, till något annat – ibland ett konstruktivt och bra mål; andra gånger vilket ”annat” som helst, bara jag slipper uppleva just det här. Det är inte detsamma som att möta oss själva där vi är.
Avstampet till nästa steg:
Avslappning här och nu
Dessutom erbjuder vi gärna andra samma ”hjälp” som vi erbjuder oss själva. När någon annan är arg, ledsen, rädd eller besviken kan vi ofta erbjuda tröst, pepp eller kanske konstruktiva ”tänk såhär!” Men det är ju samma sak där. Även om det ser produktivt och bra ut (från intellektets ståndpunkt) så är ju budskapet någonstans att de inte är okej som de är.
Vi vill gärna vara ett eller två steg längre fram än vi är. Men det går inte att forcera den process som det innebär att tillåta och välkomna känslor. Avstampet till nästa steg är nämligen den där avslappningen i det steg som är just nu. Förändring och utveckling sker när vi slappnar av. (Visste du att effekterna av fysisk träning, till exempel, äger rum primärt efter träningen – när vi lämnar plats för avslappning och återhämtning? Till och med sammanhang där vi vanemässigt tror att belastning och press är nyckeln, så är avslappningen nödvändig.)
När ett nervsystem – vårt eget eller någon annans – uppfattar sig mött och förstått, kan det slappna av. Och där, i avslappningen, börjar all läkning. Därifrån kan vi tillåta nästa steg att uppstå. Hur kan du slappna av med dig själv och dina upplevelser idag? Eller, hur märker du att du vill slippa stanna? ❤️️
Lämna ett svar