Jag har tidigare skrivit och pratat om magen, det instinktiva centret, och om hjärtat, det emotionella centret. Nu kommer vi till huvudet – det intellektuella centret, och den tredje och sista intelligensen.
Precis som tidigare kan du börja med att göra en liten check-in. Blunda. Se var du har uppmärksamheten. På saker som hänt tidigare under dagen? På andra saker, som du tror kanske ska hända senare? På vad du hört tidigare om huvudets intelligens? Surrar det av förhoppningar, eller av oro? Minnen av samtal du haft, eller tankar på samtal du vill ha? Det finns tusen och en saker som huvudet kan lägga uppmärksamheten på. Så utan att döma, bara se vartåt dina tankar rör sig när de ”går på tomgång” …
Och sedan: Ta ett djupt andetag … Och ett till. Bli medveten om kroppen – om underlaget, om hur det känns i olika delar av kroppen. Känn hur bröstkorgen expanderar när kroppen andas in. Hur medvetenheten kroppen kanske gör dig medveten om olika sinnesintryck.
Det här är medveten närvaro – min energi är ”hemma”, men jag kan fortfarande ta in omgivningen, eller rikta uppmärksamheten mot framtiden, eller mot det förflutna. Men nu finns det samtidigt en förankring här och nu. Hur känns uppmärksamheten nu? Känner du dig mer eller mindre vaken? Känns tankarna luddigare, eller känns de mer skärpta? Välkommen till huvudet ❤
Mental aktivitet – men vilken sort?
Huvudet, det intellektuella centret, är på ett vis det som är mest välbekant för oss, eftersom vi tänker i princip oupphörligt. Det vi kanske inte känt till är att det vi till vardags upplever av huvudet sällan är huvudets styrkor, eller den meningsfulla aktivitet som centret främst är avsett för.
Du som sett de tidigare Tisdagstankarna där jag introducerat det tre centren som fenomen (se länkarna längst ner i inlägget) kanske kommer ihåg att de tre neurologiska systemen är förbundna med varandra via vagusnerven. Och, viktigast av allt, att den absolut övervägande delen av informationen går uppåt. Det vill säga, de senare tillkomma delarna av oss tar emot information från de äldre delarna, men de äldre delarna har inte alls samma förmåga att ta emot information från de nyare. Det är ju inte alls konstigt; det är ju samma sak som att det går att programmera för bakåtkompatibilitet, men inte framåtkompatibilitet (eftersom framtiden inte är här än och man därför inte vet vad det är man ska programmera in kompatibilitet med).
Om vi förstår det här, och om vi bekantat oss med funktionerna i det instinktiva centret och det emotionella centret, då kan vi också förstå varför våra vardagliga mentala aktiviteter har mycket lite med huvudets verkliga tillgångar att göra.
Det är helt enkelt så att en stor, stor del av vår intellektuella aktivitet ägnas åt att älta, rationalisera eller fantisera om instinktiva impulser och emotionell reaktivitet. Vi kanske känner oss kontrollerade eller begränsade på jobbet, till exempel. Det är magens område, en instinktiv sak – men vi rationaliserar och argumenterar (antingen i huvudet för oss själva eller i våra interaktioner med andra människor). Ett annat exempel är att vi gör andra ansvariga för våra känslor eller hur vi framstår – saker som har sin upprinnelse i den emotionella intelligensen, men huvudet intellektualiserar reaktiviteten, rättfärdigar våra projektioner och vidhåller att vi vet (eller borde veta) vad som pågår.
Det här innebär att en mycket stor del av vår mentala aktivitet är reaktivitet och impulser från de två andra centern. Men, är det då fel att känna saker, vilja ha bekräftelse eller göra motstånd mot något man inte gillar? Nej, inte alls. Problemet uppstår när vi förklär alltihop i argument och intellektuella resonemang. Det är ju inte så konstigt att vi gör det; det är ju få arbetsplatser som godtar motiveringar som ”jag vill inte” eller ”för att jag är ledsen idag”, så vi lockas att hitta mentala förklaringar. Och den vanan började inte i vuxen ålder; till och med som barn blev ofta ombedda att förklara instinktiva impulser och känslomässiga tillstånd utifrån huvudet. Uttalanden som ”jag är ledsen” till ”jag vill inte” fick nästan alltid frågan ”varför då?”. Och även om det var i bästa välmening som våra föräldrar bad oss förklara, så lärde det oss att våra instinkter och känslor bara gills om vi kan motivera dem eller förklara dem rationellt.
Så vad är huvudets funktion, då? Man kan säga att den balanserade huvudenergin har två uttryck: ett vanligare, enklare funktion och ett högre, mer skärpt uttryck.
Den enkla, konstruktiva funktionen
Det vi med fördel kan använda huvudet till är att ställa samman information, sortera intrycken från hjärtat, magen och omvärlden, och utvärdera olika saker vi provar – till exempel. Vi kan förstås också lära oss saker utantill, förstå samband, planera samt konstruera och ifrågasätta teorier. Sådana här saker fungerar det balanserat huvudcenter förträffligt till, och de handlar alla om att samla in, bearbeta eller dra slutsatser av information. Det är konstruktiv tankeverksamhet.
Den högre, öppna funktionen
Den högre funktionen hos huvudcentret är inte konstruktiv på samma sätt. Den handlar snarare om öppenhet, om att tystna och göra sig tillgänglig så att lösningar, idéer, sanningar, insikter och visshet kan hitta oss, i stället för att vi ska hitta – eller konstruera – dessa saker. Den högre funktionen får plats när vi inte aktivt tänker, ifrågasätter eller drar slutsatser; när vi inte gör någonting med huvudcentrets energi utan i stället låter den bli tillgänglig för en högre intelligens.
Det intellektuella centret i balans
Ett bra sätt att låta båda dessa balanserade funktioner samarbeta när vi står inför ett problem behöver lösas, eller en fråga som vi söker ett svar på, är att först kartlägga situationen med det konstruktiva tänkandet. Då sammanställer vi utgångsläget genom att sortera intrycken från hjärtat, magen och omvärlden och klargöra specifikt vad det är vi vill hitta en lösning för, svar på, och så vidare.
Sedan är det dags för den andra delen: den högre, öppna funktionen, där den ”jag” som formulerat problemet kliver åt sidan och bjuder in stillheten och tystnaden. Ibland kan det se ut precis som det låter: som tyst, sittande meditation. Ibland ser det ut som ett bad, eller en promenad i skogen. Det spelar inte så stor roll hur det ser ut, och det kan ju också variera hur länge dörren behöver stå öppen. Ibland kommer någonting till oss så snart vi verkligen tar det där steget åt sidan. Ibland är det som ska hitta oss inte moget än, eller vi själva är inte mogna, och då tar det lite längre tid.
Vi kan inte beställa lösningarna och svaren på förhand. Men vi kan träna på vanan att bjuda in dem ❤
Relaterade inlägg: Integrerad intelligens | Så här påverkas centren av inre utveckling | Vilja, instinkt och handling – välkommen till magens intelligens | Medkänsla, värderingar och emotionell intelligens – välkommen till hjärtats värld
[…] Relaterade inlägg: Integrerad intelligens | Så här påverkas centren av inre utveckling | Vilja, instinkt och handling – välkommen till magens intelligens | Vad använder du huvudet till egentligen? […]