Jag sitter i styrelsen för vår bostadsrättsförening – en i sig intressant upplevelse som jag skulle kunna skriva ett antal blogginlägg om i sig. Det är en liten förening, bara ett enda hus, och dessutom är den väldigt ny och många av de boende har bott här sedan det var hyresrätter och varit med och startat föreningen. En man, vi kan kalla honom Olle, som satt i den tidigare styrelsen (vilken avgick mangrant vid förra stämman efter kritik från de boende i samband med ett visst projekt) hör till dem som bott i huset längst och känner till allt om det. Själva flyttade vi in för ett och ett halvt år sedan och det således finns mycket vi inte vet. På gott och ont.
Jag har märkt att jag känner obehag när jag möter Olle i trapphuset. Det tog mig inte särskilt lång stund att räkna ut varför, för uppskattningsvis fyra gånger av fem säger han något kritiskt eller ifrågasättande om styrelsens arbete när han stöter på mig. Det gäller alltid småsaker och personliga åsikter snarare än något så viktigt att han tar upp det med styrelsen i sin helhet, och kanske skriftligen. Det här irriterade mig så pass mycket att jag bestämde mig för att utsätta Olle, eller snarare mina tankar om Olle, för Byron Katies The Work.
Det var en intressant upplevelse. Jag har inte träffat honom sedan dess, så jag vet inte vilken effekt det kommer att ha på mig när det faktiskt händer, men efter worket känns hela mitt förhållningssätt till Olle förändrat. Så här såg det ut:
Tanken från början:
”Olle borde inte lägga sig i styrelsearbetet om det inte rör något så pass viktigt att han vill ta upp det skriftligen/med hela styrelsen.”
Är det sant?
Hrm. Vad vet jag? Mitt liv skulle ju vara behagligare om han lät bli. (Tror jag i alla fall.)
Kan jag veta med absolut säkerhet att det är sant?
Nej, egentligen inte – varken att han inte borde gnälla eller att mitt liv vore bättre om han lät bli. För allt vad jag vet, i ett existentiellt perspektiv, kanske det är hans uppgift att gnälla 8 av 10 gånger man träffar honom i trapphuset. Det kanske är hans uppgift att träna sina medmänniskor i att behålla balansen och livsglädjen oavsett gnällspikars kommentarer, och för det syftet offrar han [ser det ut som för mig] sitt eget välbefinnande. I så fall är det ju en fantastisk insats han gör, och dessutom självuppoffrande, för roligt ser det inte ut att vara. Tack Olle!
Hur reagerar jag när jag tror på den tanken att han inte borde lägga sig i?
Min energi knyter sig. Jag blir arg. Jag är spydig och/eller otrevlig mot Olle (trots att han offrar sig för min inre utveckling. Så otacksamt!) Jag tar inte till mig vad han säger, så om det innehåller något vettigt missar jag sannolikt det.
Vem skulle jag vara utan den här tanken?
Jag skulle kunna möta Olle utan att känna stress och utan att förvänta mig kritik eller ifrågasättanden. Jag skulle vara mer öppen. Jag skulle bättre kunna använda de chanser till utveckling som han erbjuder mig.
Vänd på tanken.
”Olle borde lägga sig i styrelsearbetet, särskilt om det inte rör något så pass viktigt att han vill ta upp det skriftligen/med hela styrelsen.” Ja, tänk, det verkar ju som om någon måste göra det. Stackars Olle.
Nästa påstående jag hade skrivit var: ”OIlle är en gnällig, besserwissrig gubbe”, men när jag skulle börjar worka på den kändes han bara för rar. Och självuppoffrande.
Lämna ett svar