Beroende på vilka kanaler vi lyssnar till när det handlar om inre utveckling kan vi tyckas få rakt motsatta instruktioner. ”Lyssna på dig själv, prioritera dig och skit i vad andra tycker!” uppmanas det från ena hållet, medan ”Vägen till inre frid [eller frihet eller sanning eller insikt eller lycka] går genom tjänandet; sätt alltid andra främst och var osjälvisk”, kommer från motsatt läger. Och mitt emellan dem skulle Thomas Di Leva kunna stå och sjunga sin gamla slagdänga ”Vem ska jag tro på?”
För är det inte väldigt förvirrande? Särskilt när båda buden kommer från källor som förefaller vara välgrundade; personer som vi kanske läst flera böcker av eller sett framträdanden eller filmer med, och som verkligen verkar veta vad de talar om. Allihop. För närvarande känns det som om det är mest i ropet att tala om att fokusera på andra; att fokusera på sig själv känns lite passé och ställs i kontrast till prat om ”medkänsla” och att det högsta skulle vara att sätta andra före sig själv.
Just nu översätter jag en bok av Wayne W Dyer med titeln Stop the Excuses! (en tänkvärd och intressant bok), där han i ett betonar vikten av att fokusera på tjänande och ”ta bort dina tankar från dig själv”, från Vad får jag ut av det här? till Hur kan jag tjäna andra? Naturligtvis är det en sund förändring att sluta tänka stressande tankar, oavsett om de handlar om mig själv eller någon annan – och naturligtvis är ”vad får jag ut av det här?” en potentiellt mycket stressande och anti-levnadsglad tanke. Dyer vet säkert vad han talar om. Det jag fäster mig lite vid är hur han talar om det. Ivern att få folk att ”ta bort sina tankar från sig själva” och i stället fokusera på andra riskerar att kasta ut det legendariska barnet med badvattnet. Om jag tar bort mina tankar från mig själv är det ju lätt hänt att det också innebär att jag slutar vara (eller aldrig blir) medveten om mig själv – mina uppriktiga tankar, impulser och känslor. Och det är lika illa det.
Känner vi inte alla någon som kan bocka i alla rutorna: osjälvisk, hjälpsam, generös, fokuserad på andra – och som samtidigt är en tämligen outhärdlig varelse att ha i sitt liv? Någon som är osjälvisk för att man ska, och som sedan utstrålar ”efter allt jag gjort för dig” om man inte ger det gensvar som personen hade tänkt sig i form av uppskattning eller annan återbetalning, fysisk eller inte. Precis om vi också känner ”moraliska” människor som bara tänker på sig själva, och så vidare. Det är inte alltid vad vi faktiskt gör som gör skillnad; ofta är det varför. Vi kan ”tjäna andra” utan ett uns altruism, och vi kan ”tänka på oss själva” på ett sätt som gör gott för både oss själva och omvärlden.
Att önska och göra positiva saker för andra är gott och väl – men som mest meningsfullt är det om jag gör det för att jag ser att det är samma sak som att ”tjäna mig själv”. Att sätta mina egna önskningar i väntrummet och prioritera andra i tron att det är ”det rätta” gör mig bara till en energilös martyr som undrar varför det inte blev någon kärlek över till mig. Om jag däremot tjänar andra på grund av en genuin upplevelse av enhet, av att det faktiskt är mig jag tjänar, då uppstår balans.
När jag verkligen, genuint, vill ge någon något, utan någon tanke på att få något tillbaka, är det fantastiskt. Det känns fantastiskt, på ett helt annat sätt än den präktiga känslan av att ”minsann vara en god människa som gör saker för andra”. Det är knivigt, det här med ord – samma ord kan betyda väldigt olika saker, vilket också givetvis skapar en bördig grogrund för missförstånd, inte minst när det handlar om inre utveckling.
Som jag ser det finns det många olika steg i både psykologisk och andlig mognad:
1) Innan man verkligen har börjat resan tror man att den intellektuella förståelsen skapar förändring inombords.
2) Den som påbörjat resan förstår att det inte räcker, försöker förändra det han uppfattar som negativt hos sig själv och ge näring åt det han uppfattar som positivt. Målet är att bli en mer lyckad och lycklig människa.
3) Den som hunnit lite längre på resan undersöker vilka följder hans eget beteende – även sådant han kanske trott det var positivt – får för honom, och det gör honom motiverad att förändra sig själv. Målet är att må bättre.
4) Den som rest lång väg förstår hur hans beteende påverkar andra och motiveras att förändra sitt beteende för deras skull. Målet är att både han och omgivningen ska må bättre.
5) Den som verkligen på djupet har förstått hur livet fungerar känner inom sig hur beteendet påverkar honom själv, och därmed världen, på energinivå. Han behöver ingen motivation för att förändras; det sker av sig självt när tiden är mogen eftersom han inte kan fortsätta handla på ett sätt inte är kärleksfullt. Den förändringen är djup, radikal och genomgripande, och den har inget mål.
Vi reser långt för att upptäcka att allt som någonsin behövts är öppenhet och medvetenhet ♥
Lämna ett svar