Långt innan feng shui-boken Rensa i röran kom ut har vi vetat att vi mår bra av att rensa ibland. Låta det gamla falla bort, göra plats för det nya – såväl när det gäller inredning och boende som när det gäller gammalt skräp i kroppen eller sinnet. Härom veckan blev det dags för mig att rensa, och några nya insikter föll på plats.
Ibland bestämmer vi oss självmant för att rensa; ibland är det livet som ger oss en skjuts i den riktningen. För min del handlade det nu senast om att det skulle släppas in hantverkare och vi var tvungna att flytta ut mycket av inredningen, bland annat på kontoret. Och som alla vet är det inte så suget att bära in allt det där som man bar ut, utan man passar gärna på att plocka igenom grejerna innan man ställer in dem igen.
I efterarbetet med att göra kontoret till ett (trivsammare) kontor igen vidtog en stor, stor utrensning. Den sortens städning är märkligt terapeutisk; delar av livet som vi kanske investerat mycket av oss själva i, men som egentligen avvecklat sig redan, utan fasat ut sig själva att vi kanske ens märkt det. Eller så har vi märkt det, och ändå tänkt att ”den där tråden ska jag snart ta upp igen” – bara för att flera år senare hitta samma gamla, dammiga trådar i ett hörn, oadresserade.
Mitt i det mestadels mycket befriande rensandet hade jag kontakt med en vän, som kommenterade att hon också skulle behöva rensa. ”Men det är lite för rörigt just nu.” Det kanske kunde låta lite märkligt – rensa gör man ju just för att det ska bli mindre rörigt. Men jag förstod precis, och tack vare den kommentaren förstod jag också varför jag inte kunnat göra den här rensningen tidigare. Det hade varit för fullt. Någon gång mellan flytten tillbaka till Stockholm år 2009 och idag hade livet snörts åt en smula, och det hade blivit mindre utrymme över. Nästan omärkligt, och under i och för sig mestadels livsbejakande former, hade dagarna blivit lite tätare, energin lite mer beslutsam, en liten smula mer spänd. Och priset blev förstås avslappning, återhämtning och stillhet.
Men nu fanns det plats, insåg jag. Någonting hade släppt. Jag skrev för några veckor sedan i blogginlägget Att vänta in energin om att den där pausen som vi pratat om att ta ända sedan förra hösten (och som i praktiken, till namnet, började i våras) liksom inte börjat på riktigt förrän precis nu i höst. Och nu, i mitt rensande, landade den insikten ännu lite mer. Jaha – håller jag fortfarande på att sakta ner? Håller pausen fortfarande på att börja …? 🤔
Intellektet och egot har förstås synpunkter. Deviser som Spill ingen tid!, Du måste förvalta det du byggt upp! och andra käcka tillrop skvalpar fram emellanåt. Men en del av mig börjar förstå, som jag skrev i det tidigare inlägget, att när jag lyssnar på dem så fördröjer jag bara pausen. Det blir ingen riktig paus, inget andrum. Bara ett slags limbo där egot låtsas vänta in något nytt. Att rensa ut och slänga bort mycket av det där gamla – många av de saker som egot tyckte att jag borde ”förvalta” på något sätt – var så välgörande, och det gjorde det mycket klarare att det gamla faktiskt är borta.
Sedan är det lite fascinerande att se vad som blev kvar. Vissa aspekter av livet – tidigare ambitioner och planer – var det bara att släppa, utan att se tillbaka överhuvudtaget. Eller, de var redan släppta, och att göra sig av med deras fysiska representationer var som att fila fötterna: det man kastar bort är redan dött, och ingenting man saknar. Snarare är det en befrielse, en dödvikt som man kan lägga ifrån sig. Andra saker – och många samlingarna av Levande kraft-material och kursrekvisita; olika övningsblad, till exempel – väckte lite mer av den där tanken: Men tänk om du får användning för det där? Det funkar ju fortfarande. Men det var också så tydligt att nej, det gör det inte. Även om jag gör någonting mycket snarlikt i framtiden så kommer det att se annorlunda ut. Det kommer inte att vara någonting gammalt som återuppstått eller dammats av – det måste bli något nytt, som fått födas av sig självt. Och vissa saker – många som hade med Enneagrammet att göra, till exempel – skulle jag tydligen behålla. Inte heller aktivt aktuella just nu, som det ser ut, men tydligen inte heller avslutade eller döda. Det är intressant vad livet visar en när man låter sig vägledas av det i stället för att envist försöka få det att gå i den riktning man själv tycker verkar bäst.
Mitt eget gamla favoritråd, att känna efter ”vad som drar” och följa det i stunden, utan att nödvändigtvis veta vart det ska leda, kommer väl till pass nu. Att se vad som vill hända; att låta magen visa vägen och låta huvudet och strategierna vila. Alltid lika nyttigt – och alltid lika svårt, höll jag på att skriva. Men det är faktiskt inte riktigt sant. Det kändes som om det blev lättare efter den där utrensningen.
Så var sak har verkligen sin tid. Och det är lätt att tro att när det är som fullast, som tjockast – då är det dags att rensa ut. Men som jag upplever det är det inte riktigt sant. Först när vi kan tillåta det att först uppstå ett utrymme, ett andrum – då kan utrensningen ske mer spontant, och det blir en mycket lättare, mer befriande och naturligt vägledande process än om huvudet ska fatta alla beslut om vad som ska slängas bort 😊❤️️
Lämna ett svar