Uttalanden som ”Släpp fram dina känslor” eller ”Säg vad du känner, bara” kan lätt ge intrycket att vi känner en sak i taget, i prydlig ordning och gärna med en tydlig etikett (kanske med en kort historisk studie, dessutom) på varje känsla. Och så är det ju inte. Inte alls, faktiskt. När vi reagerar – på en händelse på jobbet, på en kommentar från vår partner, på ett inlägg på facebook eller på någonting vi hör på tunnelbanan – är det ofta mer än en ”jag”, och flera känslospår, inblandade.
(Se inlägget som klipp på Youtube.)
För det mesta gör det förstås ingenting, och våra reaktioner kanske inte är särskilt starka. Men någon gång emellanåt händer det ju saker som påverkar oss starkt. Ibland vet vi precis vad det var före situation, kommentar eller annan input som utlöste reaktionen. Och ibland blir vi bara gradvis medvetna om ett gnag i magen, en knut i bröstkorgen, och märker att vi ”mår dåligt”, ”känner oss stressade” eller är oroliga fast vi inte riktigt vet varför.
När vi inte vet vad som utlöst reaktionen är det nästan alltid flera saker inblandade, varav ingen kanske är riktigt så dramatisk i sig, men tillsammans bygger de på varandra och skapar en obehaglig inre atmosfär. Och oavsett om vi vet vad som triggat igång reaktiviteten eller inte är det nästan alltid flera parallella reaktionsmönster det handlar om, vilket kan kännas förvirrande.
I blogginlägget En tallrik känslosoppa? skrev jag om det här fenomenet. När jag sätter mig i lugn och ro och utforskar ”hur jag mår”, öppen för att det kanske finns flera olika ”mår” med påtagliga eller mer subtila skillnader i såväl känsloläge som vilka mönster som aktiveras och hur gammal jag känner mig i känslan, kanske jag hittar flera olika aspekter av mig: ett litet barn, en vuxen, en kärlekspartner, en mamma och så vidare. De har olika perspektiv på situationen, och alla perspektiven är relevanta för hur jag mår.
Alla perspektiven är dock inte lika relevanta för själva situationen, eller hur jag vill hantera den. Men så länge jag inte utforskat de olika facetterna försöker psyket hjälpsamt baka ihop dem allihop till ”hur jag ser på saken”. När jag sedan bemöter situationen utifrån det kan det bli både förvirrat och förvirrande – inte bara för mig själv, utan också för dem som jag interagerar med. Alltihop tär på krafterna och erbjuder dessutom sällan något bra utgångsläge för samtal eller konstruktiva resonemang.
När intellektet snappar det här drar det snabbt slutsatsen att jag då måste rensa bort de irrelevanta inslagen i cocktailen. Om jag är på jobbet uppfattar det förmodligen treåringen, mamman och kärlekspartnern som distraherande inslag och strävar efter att utgå enbart från den vuxna personen. Men ”distraherande inslag” i känslornas värld låter sig inte avfärdas så lätt. Faktum är att ju mindre jag utforskat dem och bekantat mig med dem, desto lättare är det för dem att pysa ut i det som ”den vuxna personen” säger och gör. (Ja, även hos femtiosjuåriga företagsledare eller slipade konsulter i yngre medelåldern.)
Så vad gör man då? Jo, lösningen är förstås (inte helt överraskande för dig som brukar läsa den här bloggen) medvetenhet. Det betyder här inte i första hand att tänka på, förstå och rationalisera utifrån känslorna och de olika perspektiven. Det betyder att uppleva hur de känns. För intellektet framstår det som kontraintuitivt: Vad skulle det tillföra att känna på treåringen och hennes rädsla för att bli utanför, eller för att inte bli respekterad, när det handlar om en omstrukturering på jobbet? Svaret är: allt. När jag tillåter mig att uppleva den delen av mig själv, och sedan följer upp med de övriga delar som ingår i just det här känslotrasslet, får jag större frihet. När alla aspekterna blivit hörda och (er)kända behöver de inte försöka smyga sig in bakvägen för att bli tagna hänsyn till. Den inre tonåringen behöver inte sätta på sig förståsigpåarhatten och försöka verka vuxen. De kan få vara som de är.
När jag sett vad som väcks för mig i den aktuella situationen kan jag agera friare i den. Jag kan välja mer avsiktligt vem eller vilka av de inre aspekterna jag vill låta representera mig och vilka jag kanske snarare vill ta hand om i avskildhet. Det här kanske låter tekniskt och komplicerat för många, men det är det inte. Det är intellektets försök att göra det tekniskt och komplicerat som gör att vi missar det enkla: att känna vad vi känner, alltihop, utan att censurera bort hälften som ”irrelevant”. Välkommen till dig ♥
Relaterad kurs: Kraften i det mjuka
Relaterade blogginlägg: En tallrik känslosoppa? | Äga sina känslor | Uppleva känslor
Relaterade guidade övningar: Sårbarhet och känslor | Hjärtats väg | Relationsakuten
Lämna ett svar