På vilken sida om kärleken?

Kärlek. Temat dröjer sig kvar från förra veckan. En mjuk expansion i bröstkorgen. Den där sårbarheten som Byron Katie beskriver som ”så läcker att man vill slicka upp den från trottoaren”. När den finns där, låt dig påverkas av den – oavsett vad det är som väckt den.

För några år sedan hörde jag ett citat som löd ungefär: ”Att älska någon som inte älskar en tillbaka är som att skriva med vit krita på vitt papper: osynligt.” Det fick mig att fundera. Är det så? Sedan fortsatte livet, och jag glömde bort frågan – men nyligen hände något som fick mig att associera till citatet igen, ihop med frågan: är det verkligen sant? För mig är det så tydligt att det där med den vita kritan och det vita papperet inte handlar om kärlek utan om bekräftelse och ömsesidighet. Inget att fnysa åt, det heller, men när vi tror att sådana komponenter måste finnas med i ekvationen för att vi ska kunna uppleva kärlek missar vi ju den där sköna, varma, gosiga, obeskrivliga känslan i bröstkorgen.

Första steget är ju att tillåta oss att faktiskt känna den där kärleken, inom oss själva, oavsett föremål. Dess funktion är inte att knyta band till en enda person, ett enda ting – dess funktion är att göra oss mjukare, mer tillgängliga för livet. Och när vi känner den där ökade mjukheten kan vi pröva vingarna genom att närma oss omvärlden med snäppet färre skyddsmurar, aningens större öppenhet, lite mer avslappning.

Min svärmor hade länge ett papper sittande på sin kontorsvägg med den enkla texten: ”Eva tycker om Anna. Vem vill du helst vara, Eva eller Anna?” Jag älskade den lappen, eftersom den på ett så enkelt sätt framförde en så djup sanning. Vi hör ofta talas om kärlekens transformerande kraft, och ofta är det i dramatiska berättelser om hur en viss person förändrat en annan persons liv. Och missförstå mig inte, det är fantastiskt när vi kan påverka varandra åt det positiva hållet. Det är fantastiskt att hitta livskamrater eller andra älskade medbläddrare i livets stora bok. Men den verkligt transformerande kärleken är den du själv känner – och när den finns där kan du spegla dig i andra ♥