Närvaro och reaktivitet

Häromdagen fick jag personligen smaka på den gamla österländska visdomen ”detta kommer också att passera”. Så är det ju, allt går över, och det förstår vi intellektuellt – men det känns ju inte alltid så, inte när vi är mitt i obehaget, sorgen, besvikelsen, ilskan, förtvivlan, ångesten eller vad det nu är.

Det här emotionella ”illamåendet” kändes på samma sätt. Byron Katie leker med det engelska språket och säger ”it comes to pass [=det sker], not to stay”, och det var så det kändes. Trots att intellektet hade alla möjliga omdömen om den konkreta situationen – och trots att det hade åtskilliga förslag på praktiska åtgärder och reaktioner – visste jag att det skulle gå över. På något vis kändes det inte personligt, samtidigt som det kändes hur personligt som helst.

Parallella upplevelser av den här sorten känns märkliga, men de blir allt vanligare i mitt liv: upplevelsen av att ha ena foten i en neutral, betraktande roll, medan den andra foten står fast rotad i min egen högst subjektiva och reaktiva verklighet. Det känns skönt, för på något sätt gör det känslornas berg-och-dalbana – när den ändå gör sig påmind – mindre dramatisk. Det är ju ändå bara en film, känns det som, ett skeende som ska spelas upp, och när halvtimmen eller dagen eller veckan gått är det dags att lämna salongen (det vill säga den hypnos som tankarnas alla tolkningar, spekulationer och värderingar skapar) och gå ut i verkligheten igen (det vill säga uppleva livet och det som sker mer direkt, utan någon mental berättelse).

Nu kanske några av er tycker att jag känns förvirrad, eftersom det bara var några dagar sedan jag skrev i ett facebookinlägg på sidan för Levande kraft att neutral varseblivning och känslomässig reaktivitet inte kan existera samtidigt. Ja, det vill säga, jag skrev något annat, men det var det här som var den generella andemeningen. Jag skrev att vi inte kan avgöra andras motiv när vi är känslomässigt reaktiva, och det är fortfarande sant. Så länge ena foten är kvar i reaktiviteten skulle jag inte rekommendera någon att vidta några åtgärder eller dra några slutsatser. Det som den andra ”foten”, den neutrala iakttagaren, kan bidra med är att hjälpa oss att släppa taget om reaktiviteten snabbare och – framförallt – undvika att göra något som resultat av den. Då blir den lättare att uthärda, samtidigt som vi inte riskerar att skapa mer negativitet. Vi kan använda stunden av reaktivitet till att iaktta, stanna upp och lära oss mer om oss själva. Välkommen till skolan! ♥