När vår strävan efter att vara närvarande leder till ökad inre frånvaro

Hur märkligt det än kan låta, så är det ibland (åtminstone för en del av oss) faktiskt tid att äta choklad och se på Netflix. Ja, eller äta, eller göra, något annat – men något likaledes meningslöst och distraherande och icke-närvarande.

Vi vill inte alltid välja det mogna, mest utvecklande, kloka, långsiktigt hållbara alternativet. Och det är okej. Det här är till alla som slagit in på vägen mot inre utveckling, oavsett om vi vandrat en bra bit på den eller just upptäckt avfarten. Till oss som ibland tror att det är meningen att vi alltid ska välja det utmanande, det utvecklande, det produktiva, det vuxna. Att vi får pluspoäng då – eller åtminstone att någonting måste vara ur balans när vi inte gör det. Men grejen är ju att det finns många sätt att välja. Och det finns många sätt att rättfärdiga (eller inte) våra val.

Inre värdeomdömen och behovet att rättfärdiga, förklara eller försvara

Det där rättfärdigandet är lite intressant. Att vi ens upplever att vi behöver rättfärdiga beror ju på att det finns dömande, värderande tankar om det vi väljer. Vi kanske skulle beskriva dem som den inre kritikens åsikter, våra föräldrars åsikter, grannens eller samhällets eller kanske Guds åsikter – men det är ju vi själva som tänker tankarna, som tydligen någonstans tror på dem. Och vi reagerar med att antingen rättfärdiga oss, ursäkta oss eller försvara oss på något sätt.

Vi kanske skulle beskriva dem som den inre kritikens åsikter, våra föräldrars åsikter, grannens eller samhällets eller kanske Guds åsikter – men det är ju vi själva som tänker tankarna, som tydligen någonstans tror på dem.

I samma stund som värdeomdömen av det här slaget kommer in i bilden skapar vi polaritet; en dragkamp inom oss. Rätt och fel. Utvecklat och outvecklat. Det kokar i allmänhet ner till (med lite varierande termer beroende på vilka vägar vi utforskar) att det är bra att vara närvarande och inkännande och dåligt att inte vara det. Så med egots perspektiv ser uppdelningen ut att vara vägen till ordning inom oss: Om vi bara får klargjort vad som är bra och eftersträvansvärt (och leder till ökad närvaro) så vet vi vad vi ska undvika, och då är vi halvvägs i mål. Ja, som sagt, med egots perspektiv.

Om man blir dömd för sina misstag blir man inte så sugen på att erkänna dem

Vi gör en liten avvikelse i tankegången. Tänk dig ett barn. Eller förresten, tänk dig två tonåriga flickor. Båda har föräldrar som vill förhindra oönskade graviditeter, men föräldraparen hanterar situationen olika. Den ena flickan får inte umgås med pojkar utan vuxet sällskap, och föräldrarna låter förstå att det inte skulle ses med blida ögon. Den andra flickans föräldrar förklarar vad det är de vill undvika och säger att de gärna hjälper sin dotter att navigera, så att hon inte plötsligt blir gravid mot sin önskan. Vilken dotter tror du är mest benägen att berätta för föräldrarna om sina aktiviteter och känslor?

Det är förstås ett väldigt förenklat exempel, men poängen är att när vi polariserar – gör ett beteende ”dåligt” medan motsatsen är ”bra” – stryper vi öppenheten. Och när det gäller vår inre utveckling är vi våra egna ”barn”. Vi har fått ett övergripande mål som vi kallar ”ökad närvaro och medvetenhet”. Och vi har en ganska specifik uppfattning om hur det ska se ut.

Egots verk: hur ett jag blir många olika delar

Så egot delar in oss i olika delar: de som gör rätt och de som gör fel. Det är vad egot gör: det separerar. Svart från vitt, dig från mig och andligt från profant. Och själva separationen är egentligen inget problem. Problemet är våra föreställningar om hur vi borde vara (och den inre kritikerns omdömen hur väl vi lyckas) skär av kommunikationskanalerna mellan de där olika delarna. Den ”fallna delen” – den som inte lever sådär helhjärtat produktivt och moget som vi tycker att vi borde – måste försvara sig, ursäkta sig och dölja saker för den inre polisen som försöker upprätthålla ordningen. Och oavsett vad som händer sedan har vi redan trasslat till det för oss.

Vi har fått ett övergripande mål som vi kallar ”ökad närvaro och medvetenhet”. Och vi har en ganska specifik uppfattning om hur det ska se ut.

Okej, kanske vi tänker. Men det är väl att svartmåla situationen ändå? Jag kan väl bara se att det finns dömande tankar inom mig, och samtidigt förstå att det är okej att avvika från det utvecklade och eftersträvansvärda ibland? Att jag faktiskt förtjänar det, rentav?

Mjo. Men, alltså – hör du hur det kryper in ett rättfärdigande? Ett försvar? Det är faktiskt inte så himla lätt för mig. Jag kan väl få se på teve emellanåt! Eller också kanske det som kryper in är ett regelrätt trots, där tongångarna snarare är Det ska väl du skita i, jag äter väl så mycket choklad jag vill!

Här kan det kännas som om vi hamnar lite i en rävsax. Jaha, jag ska inte ”unna mig” då, alltså? Och att uttryckligen trotsa den där inre petimätern ska jag också undvika? Men hur ska det då faktiskt vara okej att ta den där chokladbiten, eller sträcktitta på flera avsnitt av min favoritserie?

Ta ett steg tillbaka

De där frågorna är ett slags inre kuggfrågor, och det är egentligen kritikern (eller petimätern eller den del av dig som tror att det är förtappat att se på teve) som ställer dem. Vi behöver ta ett steg tillbaka och titta närmare på föreställningen som säger att det är outvecklat att göra någonting som inte är produktivt eller kreativt eller utvecklat. Som inte betygsätter vår närvaro. När hela jag kan acceptera och delta i det jag gör, oavsett hur ”andligt” eller ”omedvetet” överjaget tycker att beteendet är – då är jag närvarande.

När hela jag kan acceptera och delta i det jag gör, oavsett hur ”andligt” eller ”omedvetet” överjaget tycker att beteendet är – då är jag närvarande.

Någonting inom oss vill så gärna fortsätta tro att vi måste göra någonting också, förändra eller komma nånstans. Men vet du vad? Vi kan inte inte komma någonstans. Vi kan inte stanna. Det är en fysisk omöjlighet. Livet går hela tiden framåt. Och att låta det göra det – med närvaro OCH utan att försöka tvinga det att bli annorlunda än det är – är det mest utvecklande vi kan göra.

För egot låter det superlöjligt. Vi ska väl bli bättre, ändå? Var det inte det som var poängen?
Nja. Det bästa är om vi kan vara här, om vi kan få delta i det vi ändå gör, under den tid som vi ändå lever här på jorden.

Och du – det är med ”oneness”?
Det måste börja inuti 😉

Det pratas mycket om oneness, om att vi alla på den djupaste existensnivån är ett. (Hos många kan nog den upplevelsen kvala in högst upp på just den här listan över fina och andliga insikter.) Men hur ska vi kunna uppleva vår samhörighet med andra, eller med allting annat rentav, när vi inte ens kan acceptera alla delar av oss själva? Det är där vår ”oneness” måste börja – inuti. Först därefter kan hela jag möta hela dig.

Det här betyder inte att vi alltid måste visa ”hela jag” för dem vi möter. Det betyder inte att vi måste bli genomskinliga för omvärlden. Och det betyder inte ens att vi måste tycka att det är en tilltalande tanke att bli ett med allt annat. Men att bli ett inom oss själva, i stället för splittrade i en massa små delar som gömmer sig för varandra – det tycker åtminstone jag bidrar till mer glädje och grounding i livet ❤️