Känner du dig ibland frustrerad på vägen till ökad insikt, balans och utveckling? Ställer du frågor men tycker inte att du får några svar – eller åtminstone inga som du förstår riktigt? Eller får du svar och följer upp dem, men tycker att du bara går i cirklar? Om du känner igen dig kanske du behöver ta en närmare titt på vad det är du frågar.
I livet i största allmänhet, och särskilt när det handlar om inre utveckling, är nyckeln att ställa rätt fråga. I skolan fick vi lära oss att vår uppgift var att ge de rätta svaren. Och mot slutet av skoltiden blev fler och fler av våra egna frågor – förhoppningsvis – mötta med ett ”vad tror du själv?” som uppmuntrade oss att slipa på vår egen förmåga att resonera oss fram. Men hur går det idag, när vi försöker använda de färdigheterna på vår inre resa?
Frågorna som leder oss vilse
Det finns såklart många olika sätt att klanta till frågorna vi ställer på vår väg till inre utveckling. Som vuxna och kognitivt sofistikerade människor lever många oss när allt kommer omkring på att göra saker och ting komplicerade. Och när det handlar om just de frågor vi ställer i vårt inre arbete för ökad balans, insikt och förståelse så verkar det finnas två primära sätt att ställa till det. Antingen frågar vi för att någon annan ska göra jobbet åt oss; servera oss ett färdigt svar. Eller också lämnar vi otillräckligt med personlig information för att svaret ska kunna ha något verkligt värde. Att ställa rätt fråga är verkligen en konst.
När vi vill att någon annan ska göra jobbet åt oss: ”snabbkaffefrågorna”
Ett annat namn för den här typen av frågor är ”halvfabrikat”. Låt säga att jag har haft en upplevelse, eller jag har en känsla som jag inte riktigt förstår, och i stället för att utforska saken vidare inom mig intellektualiserar jag den och frågar min terapeut, guru eller lärare vad han eller hon tror ligger bakom min reaktion.
Det kan förstås tänkas att svaret är fullständigt uppenbart för personen. Men å andra sidan är det mer troligt att det inte är fallet. Det är ju min reaktion, när allt kommer omkring, inte deras. Men dessutom,även om jag får svar – vad tillför det mig, egentligen? Vad ska jag göra med den informationen? Jag kan ju tro på den eller inte, rent intellektuellt, men inget av det för mig närmare själva upplevelsen, som ligger djupare än mitt resonemang kring den.
Även om jag får svar – vad tillför det mig, egentligen? Vad ska jag göra med den informationen? Jag kan ju tro på den eller inte, rent intellektuellt, men inget av det för mig närmare själva upplevelsen.
Den här typen av frågor är att jämföra med dem vi kanske ställde på kemin i skolan och som läraren besvarade genom att uppmana oss att tänka själva. Skillnaden är bara att när det handlar om inre utveckling gläler det inte främst tankar (även om det kan göra det också). Här handlar det ofta mer om att låta saker mogna. Och det kan vi behöva hjälp med – men inte i form av att någon ger oss det färdiga svaret.
Otillräckligt med personlig information:
”gör det själv”-frågorna
Det andra klassiska sättet att missa målet med vår fråga är när vi försöker pussla ihop bitarna själv och därför ställer specifika (men ofta allmänna) frågor . Vi kanske försöker räkna ut vilken som är vår Enneagramtyp, till exempel, så vi börjar ställa frågor till människor som vi tror kan hjälpa oss med det. Vi frågar kanske: ”Vilken typ brukar göra X?” – och om vi har otur vår vi förslag på svar. Men vi missar att vårt sätt att göra X är speciellt, eller att beteendet kanske har omedvetna underliggande drivkrafter och att det är de som är viktiga, snarare än själva beteendet.
Ofta är skälet till att vi ställer ”gör det själv-frågor” att vi inte vill avslöja för mycket om bakgrunden till frågan, eller ge hela bilden. Men om det är inre utveckling som är vårt mål finns det ett värde i att göra precis det. Vi kan nästan aldrig resonera oss fram till de svar vi behöver, eftersom resonemanget sköts av samma ego som vi försöker bryta identifikationen med . Det är ganska givet att det inte funkar; det är som att försöka se vårt eget öga utan spegel. Vi behöver spegeln – och för att terapeuten, coachen eller vännen ska kunna vara en spegel måste vi erbjuda hela bilden, inte bara fragment.
”Jaha – så antingen gör jag inte tillräckligt, eller så gör jag för mycket. Vad ska jag göra, då?”
När vi kommit så här långt kanske någonting inom oss börjar tröttna lite. Antingen är vi för engagerade, eller så är vi inte tillräckligt engagerade? Exakt hur engagerad ska jag vara då, och hur ska jag vara engagerad? Det är väldigt rimliga frågor 🧡, och jag har undrat själv ibland! Och sedan började jag leda kurser, och då kunde jag lägga andras försök till min egen (rika) erfarenhet av att göra båda dessa misstag. Vid det laget hade det börjat falla på plats för mig, så det brukar faktiskt kunna ske allteftersom. Men det kan ta något decennium eller två 😉.
Och innan det fallit helt på plats kan vi ha nytta av att titta närmare på några saker. Det här är en checklista, kan man kanske kalla det, som ger en fingervisning om huruvida vår fråga är av värde för oss eller inte . Listan är inte på något vis komplett – men det är en som jag själv hade kunnat ha nytt av vid mer än ett tillfälle under min egen resa!
Innan du frågar, kolla:
Är frågan allmän eller personlig?
Det här är förstås en mycket enkel fråga, men den är också högst relevant. Eftersom vi pratar om inre utveckling kan man ju tycka att alla frågor per definition borde vara personliga. Och det är de naturligtvis också. Men det är inte alltid vi vill utforma dem på det viset.
Ibland vill vi linda in, eller zooma ut, våra faktiska frågor – de personliga frågorna, de som har att göra med oss själva och vår situation, våra känslor eller våra upplevelser – i mer generell termer. Det känns mindre … privat. Sårbart. Självutlämnande. Men grejen är att filosofiska diskussioner inte bidrar till inre utveckling. Att diskutera etik hjälper dig inte att försonas med vad din partner/vän/kollega gjorde. Att diskutera hur en känsla i teorin kanske täcker upp för en annan hjälper dig inte att utforska dina. Och så vidare.
Givetvis finns det sammanhang där vi inte känner oss bekväma med att vara alltför personliga. Jag menar inte att vi ska vara permanent transparenta, oavsett sällskapet. Välj dina förtrogna med urskillning, föralldel. Men om du märker att du sällan känner dig bekväm med att bli personlig så kanske du vill söka upp ett sammanhang där det passar bättre. Att stanna kvar på den abstrakta nivån hjälper dig inte att växa.
Innan du frågar, kolla:
Vill du – faktiskt – höra svaret?
Vid en första anblick kan den här frågan ofta väcka ett slags duuuuh-respons. Det är klart att jag vill höra det, varför skulle jag annars fråga?, kanske vi tänker.
Men åh, det finns många skäl. Ibland vill vi inte att det ska finnas något svar på frågan. I stället hoppas vi att personen ska hålla med oss om att situationen är hopplös, att det inte går att hjälpa oss (eller att det bara går under vissa förutsättningar), att vi har rätt (i vad det nu är vi vill tro). Och andra gånger vill vi i och för sig ha ett svar, men inte vilket svar som helst. Vi kanske förväntar oss ett visst medgivande, eller så föreställer vi oss kanske att svaret ska vara av en särskild natur. Och när vi får ett annat svar än det vi tänkt oss är vi inte öppna för det (eller kanske rentav missar att det överhuvudtaget kommit ett svar, eftersom det inte alls motsvarade vad vi förväntade oss att få höra).
Ibland vill vi inte att det ska finnas något svar på frågan. I stället hoppas vi att personen ska hålla med oss om att situationen är hopplös, att det inte går att hjälpa oss, att vi har rätt.
Och ibland kan förstås det vi formulerar som en fråga vara någonting helt annat. Vi är inte öppna för att ta in något. Vi vill bara ha uppmärksamhet, få någon sorts respons, engagera den andre. Du kan undersöka, varsamt, om någon av dessa varianter känns bekant för dig.
I en situation där du märker att du ställer samma fråga gång på gång – antingen i samma samtal eller i olika samtal, med samma eller olika personer – kan det vara en bra idé att titta lite närmare på vad det ligger för förväntningar bakom din fråga.
Innan du frågar, kolla:
Även om jag får ett korrekt svar –
kommer jag verkligen att veta?
Det som gör den här frågan viktig är vårt gamla ”informationssamlarperspektiv” från skolan. Vi måste komma ihåg att det, när det handlar om inre utveckling, är stor skillnad mellan att ha information och att veta.
Visst, om det vi vill veta är hur mycket ett metallföremål väger, eller vilken kemisk formel ett visst grundämne har – då kan vi få ett korrekt svar. ”48,6 kg”, eller ”H2O”. Okej, tack så mycket. Och så vet vi faktiskt, eftersom det vi frågade efter var ett etablerat, konkret faktum. Om vi vill kan vi dubbelkolla med någon annan, bara för att vara säkra. Det är så man bygger upp mental kunskap – man samlar fakta och kontrollerar att de stämmer.
Men när det vi vill veta i någon grad handlar om oss själva gäller inte samma regler. Vi kanske går till en terapeut, ett medium, en coach eller en kurator, och så frågar vi: ”Vad ska jag göra för att förstå/uppnå/sluta med X?” Eller ”Varför brukar jag alltid Y?”. Om personen vi sökt upp är värd vår tid får vi inget svar på den frågan. I stället kan han eller hon hjälpa oss att själva hitta svaret.
Vi måste komma ihåg att det, när det handlar om inre utveckling, är stor skillnad mellan att ha information och att veta.
Integrerad kunskap, verkligt vetande, går inte att överräcka till någon annan. När vi ber människor att göra det och faktiskt får något är risken faktiskt stor att detta snarare stjälper än hjälper. Det vill säga, intellektet tror förstås att det hjälper. Det känns som om vi får en skjuts framåt. Vi har ju fått ett svar, som vi kan välja att antingen tro på eller invända mot och ifrågasätta. Om vi tror på det känns det kanske som om vi ”vet”. Och det gör vi ju, rent tekniskt. Men det är tom kunskap, den är inte vår, vi tror bara på den. Och om vi väljer att ifrågasätta och invända har egot bara köpt sig ytterligare lite tid att uppehålla sig i det abstrakta. Och ingetdera tar oss närmare oss själva.
Låt säga att du inser att nej, jag kommer faktiskt inte att veta, inte på riktigt. Då kan du reflektera lite närmare över vad som skulle kunna hjälpa dig till det vetandet, i din egen upplevelse. Och sedan kanske du kan be om hjälp med det i stället.
Innan du frågar, kolla: Om du får råd eller instruktioner, tänker du följa dem då?
När vi ställer frågor som har med vår inre utveckling att göra handlar det ofta om att få råd, att ta emot instruktioner. Kanske vill vi ha tips för hur vi ska närma oss ett särskilt område inom oss, hur vi ska ta nästa steg. Och vi kanske är genuint intresserade av svaret – men är vi också intresserad av att faktiskt omsätta det i praktiken? Eller är vi mest ute efter ett terapeutiskt smörgåsbord där vi kan utvärdera alternativen, hitta det som kräver minst av oss?
Ibland kanske vi inser att det är en trollstav vi helst vill ha; ett svar som tar hand om problemet med en minimal insats från vår sida. Letar du efter en magisk quick-fix? I de allra flesta fall kan vi lugnt utgå ifrån att sådana inte existerar när det handlar om vårt inre. (Det är faktiskt mer sannolikt att det som kanske känns som en quick-fix skickar oss på villovägar. Men å andra sidan är alla vägar vi vandrar på den här resan värdefulla, på något sätt. Så det är inte det värsta som kan hända.)
Vi kanske är genuint intresserade av svaret – men är vi också intresserad av att omsätta det i praktiken? Eller vill vi mest utvärdera alternativen, hitta det som kräver minst av oss?
Låt säga att ditt svar är nej, det är klart att jag inser att detta kommer att ta lite tid och kräva en del engagemang från min sida. Kan du vara mer specifik? Hur mycket tid är du beredd att ge det? Hur stort engagemang? Det handlar inte om att avlägga löften eller upprätta något schema. Men handlar svaret fortfarande om dagar när det vore mer realistiskt att tänka sig veckor eller till och med månader? Ibland är vi bara helt enkelt inte beredda att göra det som krävs – överhuvudtaget, eller just nu. Och det är okej. Men det blir mindre jobbigt om vi står för det då, och inte låtsas att det är på något annat sätt.
Så återigen är det väldigt värdefullt om vi kan vara ärliga mot oss själva. På riktigt – inte bara politiskt korrekt-ärliga, utan faktiskt. Och, också återigen: Det finns ingenting som är fel svar. Alla vägar tilltalar inte alla. Alla tekniker eller verktyg passar inte alla lika bra. Men ibland har vi (medvetet eller omedvetet) på förhand uteslutit alla format som faktiskt skulle kunna hjälpa oss vidare, för att i stället kunna stanna kvar i tryggheten i vår (mentala, oftast) bubbla där vi försöker ”förstå”.
Ibland är vi bara helt enkelt inte beredda att göra det som krävs – överhuvudtaget, eller just nu. Och det är okej. Men det blir mindre jobbigt om vi kan stå för det då, och inte försöka låtsas att det är på något annat sätt.
Så du kanske vill kolla med dig själv, hur uppriktig är din önskan om att få hjälp? Hur mycket tilltro har du till den du frågar? Finns det någon annan, eller ett annat sammanhang, där du skulle känna dig mer benägen att följa upp svaret du får? Tänk på det som en fråga om bandbredd: fokusera dina insatser där du faktiskt tror att de kan få den effekt du söker, och ge det sedan lite tid. Gå inte rastlöst vidare till nästa alternativ innan du umgåtts med det du valt ett tag.
Innan du frågar, kolla:
Känns det rimligt att utgå ifrån att personen,
just nu, vet mer än du?
Återigen är det inte alltid säkert att det är så. Ibland kanske vi frågar människor fast vi är skeptiska till vad de kan bidra med, men vi är beredda att låta oss förvånas. (Ibland kanske vi till och med frågar någon mest för att få bekräftat att personen har lika dålig koll som vi misstänkte!) Men det är bra att läsa av den här barometern: Hur mycket tilltro har jag till den här personen som auktoritet på det här området?
Ibland kanske vi reflekterar över detta i förväg och kommer fram till att vi har stor tillit till personens kompetens. Men sedan, när vi hör vad han eller hon har att säga, är vi plötsligt inte så säkra längre. Om det är så, stanna där ett litet tag. Vad fick dig att ändra dig? Kan det faktiskt vara så att du gör motstånd mot en sanning i det du fått höra?
Om vi ändrar vår uppfattning om någons utvecklingsnivå och insikt utifrån hur väl deras råd passar vårt ego – och om egot gör motstånd mot att gå dit vi längtar efter att gå – så kanske vi avfärdar lärare efter lärare, upptagna av att försvara oss mot precis den process som vi på ytan (och kanske på djupet) söker oss till.
Var snäll mot dig själv
Okej. Ta ett djupt andetag. Kom ihåg att det inte är några lagbrott det handlar om här. Ibland känner vi oss små och söker bekräftelse. Ibland längtar vi efter förändring, men samtidigt kan vi inte förmå oss att släppa taget om de strukturer som håller oss kvar där vi är. Och allt detta är helt okej. Slå inte på dig själv.
Egot kanske läser de här checkfrågorna som avfärdande. Men deras syfte är inte att avfärda. Inte heller är det att belysa hur falska, dumma eller otillräckliga vi är. I stället är syftet att hjälpa oss kasta ljus över och bit för bit montera ner de murar som en del av oss omedvetet, och i all oskuldsfullhet, byggt upp mot vår egen sanning, klarhet och frihet. Vi kan ställa dem i den utsträckning vi känner oss bekväma med. Eller låta bli att ställa dem överhuvudtaget. Det är vi själva som väljer.
Lämna ett svar