Under intellektets radar

Att arbeta med tankemönster är något intellektet hänger med på. Till och med känslor kan det ibland förstå sig på, lite sådär från sidan (förutsatt att vi också kan tillåta och uppleva känslorna, så att det finns något att förstå sedan). Men sedan … Hur arbetar man med material som flyger under intellektets radar?

(Se inlägget som klipp på Youtube)

Nyligen höll vi en annorlunda kurs i inre utveckling. Den handlade om de biologiska instinkter som vi människor (och andra levande varelser) drivs av. I vårt arbete relaterar vi mycket till domänerna magen, hjärtat och huvudet där magen är just vår instinktiva intelligens, hjärtat den känslomässiga och huvudet den intellektuella – och vid en första anblick kan man ju tro att biologiska instinkter är det som ligger längst ifrån arbete med inre utveckling, självkännedom och andlighet. Kurser i personlig utveckling handlar ju ofta om känslor, eller om vårt sätt att tänka; om de inbegriper kroppen handlar det möjligtvis om dans, yoga eller kroppsbehandlingar av olika slag. Men vårt fysiska jag, och magens intelligens, omfattar mycket mer än så. Ur ett biologiskt perspektiv är det här vi hittar våra instinkter, och ur ett existentiellt perspektiv är magens domän själva grunden för vårt varande. Så snarare än att vara irrelevant för inre utveckling är magen och vår instinktiva verklighet centrala faktorer.

På sätt och vis passerar både våra instinktiva drivkrafter och det där rena varandet under radarn för de kognitiva processerna – och samtidigt är de på ett vis vår djupaste biologiska identitet. Det gör området både känsligt och svårgripbart. Dessutom är det lite klurigt att arbeta så ingående med magens domän, med vår instinktiva natur. Det behövs ju ord för att beskriva det man pratar om och fokuserar på i övningar, och orden ger det bedrägliga intrycket att det vi arbetar med är något tekniskt och teoretiskt som inte berör oss särskilt mycket. I själva verket är det precis tvärtom: det är djupt, nära och personligt. Men huvudet förstår inte riktigt, och det ger upphov till viss förvirring.

Det här – både området som sådant och själva förvirringen – påverkar oss ofta, ofta. Inte bara när vi är på kurs, utan minst lika mycket vi vardagen. Vi agerar och reagerar instinktivt – mycket oftare än vi tror, och även i högst ”civiliserade” sammanhang. Men sedan kommer intellektet tätt efter och vill förklara vårt agerande eller förklara bort våra impulser, och vår kultur har lärt oss att sätta mer tilltro till huvudets tolkningar, resonemang och slutsatser. Det är först när intellektet fått bearbeta, förstå eller avfärda något som det räknas, på riktigt. Och det är klart att det skapar förvirring. Intellektet är ju bara en tredjedel av vår mänskliga form. Våra instinkter och vår djupare biologiska identitet är en annan tredjedel, som vi ofta tror att vi, som människor, ”står över” (vilket är en stor missuppfattning). Och vårt hjärta, den sista tredjedelen, är vår emotionella verklighet, som brukar få lite plats ibland för att det känns fint eller mysigt men fortfarande sällan ges lika mycket cred som tankarna.

Arbetet med vår instinktiva natur kan också lätt få oss att känna oss lite hjälplösa. Vi är vana att bestämma oss för hur vi vill ha det (med intellektet), göra upp planer (med intellektet) och sedan jobba mot ett mål. Men allt det där sker på en kognitiv nivå, i neocortex (hjärnbarken), som våra instinkter inte bryr sig så väldigt mycket om. De finns före. De ligger under. De är grunden; själva förutsättningen för vår överlevnad, för att det överhuvudtaget ska existera något intellekt.

När vi arbetar med den här typen av aspekter – sådana som liksom flyger under intellektets radar – behövs det alltid tid och utrymme där det som blir medvetet bara kan få finnas, utan att vi vare försöker göra någonting med det eller förvisar det till marginalen av medvetandet.

Själv känner jag fortfarande av kursen som vi höll, och den kommer nog att fortsätta påverka mig och visa mig saker under lång tid framöver. Jag får verkligen träna på att följa mina egna råd. Att vara nyfiken. Att låta saker och ting uppstå utan att lägga mig i alltför mycket. Jag har en hjärna som väldigt gärna vill förstå, förklara och se en större bild. Och det är helt okej. Tankarna har ju också en plats – men mitt i processen är det bra om vi kan låta dem jobba med att sortera i vad vi upplever snarare än vad det betyder 😊. Jag får hjälpa huvudet att inte försöka förklara någonting innan det har blivit färdigt.

Och det som i den meningen blir ”färdigt” är väl på sätt och vis det som blivit grunden för våra kurser: Sådant som blivit någorlunda klarlagt, som vi kan dela med oss av eftersom vi sett hur det hänger ihop – samtidigt som inre arbete alltid är en pågående process där öppenhet är nyckeln, även när det gäller sånt vi tror att vi vet.

På våra steg I-kurser börjar vi utforskandet av de här olika domänerna – magen, hjärtat och huvudet – och nu hade vi alltså en hel steg III som fokuserade på vår instinktiva natur. Jag tyckte mycket om den, och det känns som om det kan bli mer kurser om vår instinktiva natur i framtiden, kanske i lite andra format.

 

Relaterade blogginlägg: Ditt instinktiva jag