I år var temat för vår kurs Levande kraft steg III sårbarhet – förmågan att möta världen som vi är, äkta, utan masker och agendor och strategier. Det blev som vanligt en magisk, enkel, mångfacetterad och svindlande fördjupning i kontakten med oss själva. Så här skrev några av kursdeltagarna efteråt:
Det är svårt att sätta fingret på exakt vad vi gjorde.
En långsam utforskning av det man inte riktigt vill kännas vid i sig själv.
Genom nystandet infann sig en rofylld värme inför det som känns skört.
Marcus Johansson, Norrköping
Djupgående, helande och läkande. Ni har också en fantastisk förmåga
att ta alla moment i rätt ordning för att få fram det som behöver komma fram.
Karin Redberg, Tranemo
Någonting som blev tydligt både när vi planerade kursen och när vi höll den var att ”priset” vi får betala för att lära oss leva som hela varelser – i kontakt med sårbarheten men därmed också med livet självt och alla möjligheter i det – är kontakten med något annat som vi inte är fullt så förtjusta i: våra skamkänslor.
Hur medvetna vi är om skam beror lite på hur vi är som personer och vilka strategier vi medvetet eller omedvetet tillämpar i livet. Och till att börja med kanske vi inte ens riktigt förstår vad skam egentligen är. Men enkelt förklarat är skam sådant som vår oss att ifrågasätta (eller avskriva) vårt egenvärde. När vi känner skam är det inte för att vi gjort något fult, dåligt eller oacceptabelt, det är för att vi tror att vi är fula, dåliga eller oacceptabla. Inte ”det jag gjorde var inte okej” – utan ”jag, som person, är inte okej”.
Den känsla av att inte vara okej – av att ha fula hemligheter som ingen helst ska få reda på, eftersom vi då tror att vi kommer att bli utstötta, kränkta eller något annat i den stilen – som följt oss upp i vuxen ålder är vanligtvis ganska väl inpackad. Den kan till exempel göra sig påmind när vi tappar kontrollen (kanske i samband med känslomässig reaktivitet, när vi blir arga, upprörda, rädda eller ledsna och agerar ut den känslan utan att kunna hejda oss), när vi kliver utanför komfortzonen (och gör något vi inte riktigt tror att vi vågar) eller när vi blir avvisade, kritiserade eller nedvärderade.
Det lustiga när vi döljer oönskade aspekter av oss själva är ju att vi inte kan undersöka eller lösa upp dem – de finns ju inte. Alltså blir de kvar i oförändrad form under ytan, jäser och utvecklas, under medvetandets radar. Men hur ser det ut där inne egentligen? Och vad skulle hända om du gläntade på dörren och släppte in lite ljus?
Det finns förstås mer och mindre konstruktiva sätt att göra det på, och jag ska skriva en del om hjälpsamma steg och vanliga fallgropar i kommande blogginlägg. Bland annat kommer jag att skriva om olika kategorier av ”skamfläckar” och skillnaden mellan dem, processer som kan vara till hjälp för att lösa upp skam och olika hinder som vi kan stöta på när vi börjar undersöka våra reaktioner.
Vad vill du helst inte att folk ska veta om dig eller se hos dig, som du vet finns där men gör ditt bästa för att dölja? Vad skulle hända om du lät fler människor se de sidorna hos dig? Om du började ”äga” dem och medge för dig själv att de fanns där? Välkommen med på vår varsamma upptäcktsresa i sårbarheten! Om du är nyfiken men inte prenumererar på inläggen ännu – gå till startsidan och ange dina uppgifter i den gula rutan till höger ♥
Lena Sahlberg
Sårbarhet och skam. Att förminska sig själv för att passa in. Fila till och trycka in, i en behändig form.En ständig kamp för att få bekräftelse och känna sig älskad. Åren går och beteendet sitter limmat trots att jag glömt varför jag begränsar mig, eller jag vet inte ens vad det är jag begränsar eller försöker gömma undan för omvärlden. ”säkert något läskigt, hemskt och äckligt”. Men, när man vågar forska, nyfiket med öppna ögon och med ert fantastiska stöd, öppnar sig en magisk värld. Dessa upptäckter! Den här gången, så självklart men samtidigt så otippat. Magi! Det var en fantastisk, denna kurs! (som alltid 🙂 ) <3
admin
Mmmm ♥
Tack för att du var med och gjorde den så magisk 🙂