Finns det många frågor i ditt liv? Vilka frågor är det du oftast ställs inför, av dig själv eller någon annan? Vilket syfte har de, och vilken effekt får de? Och vilken roll spelar svaren i den här ekvationen?
För frågor är ju till för att besvaras – eller? När vi ställer är fråga är det ju för det mesta för att vi vill ha ett svar. Som små barn frågade vi hela tiden, och det var ganska frustrerande när de vuxna svarade att de inte visste. Vadå inte visste? Det var väl på något sätt i alla fall, och då skulle man väl känna till det som vuxen? Och själva lärde vi oss ju att prata till stor del genom att svara på frågor om vilka färger saker och ting hade eller vad olika djur hette.
Sedan började vi skolan blev det ännu tydligare att frågor är till för att besvaras – ju kvickare och mer vältaligt, desto bättre. Svaren skulle vara uttömmande men koncisa och sammanfatta all vår visdom på området så väl som möjligt. När vi kom upp i åldrarna och kanske började läsa på högskola skulle de också hålla för en närmare granskning, en argumentation, och drömmen var det oantastliga svaret, så fullständigt och komplett att det förklarade allt och inte lämnade utrymme för några fortsatta argument.
För några av oss fortsatte sedan livet, efter ett varierande antal år med effektiva svar och ständigt skärpt intellekt, med att vi började ställa andra frågor. Vi började utforska oss själva och livets natur. Till en början ställde vi kanske terapeutiska frågor, där längtan efter ett svar – om inte välformulerat, så åtminstone uttömmande och framförallt klargörande – var större än någonsin.
Men efter hand börjar frågorna ändra karaktär. När vi undersöker hur vi reagerar på en viss tanke, när vi får eller ställer oss frågan vem ”jag” egentligen är, när vi utforskar inre identifikationer och processer, är svaren fullständigt överflödiga. Om vi har ett samtal med någon behöver vi naturligtvis uttrycka det vi finner på något sätt för att samtalet ska kunna fortsätta, men det är inte uttrycket som är det viktiga. Det viktiga är undersökningen, utforskandet och själva frågan.
Det finns två sätt att ta in en andligt eller själsligt orienterad fråga. Antingen kan jag höra frågan, söka i minnesbanken efter erfarenheter, kunskap och fragment av andras visdom som jag – i bästa fall – utvärderat och integrerat som min egen. Eller så kan jag gå in, utforska, undersöka hur det faktiskt är och komma ut igen med ett unikt, fräscht och förankrat perspektiv på mitt liv, och på frågan, just nu. I det förra fallet lägger jag min energi på svaret; i det senare på frågan.
Att lägga energin på frågan kräver större tålamod, och dessutom måste jag våga ta risken att inte veta. Men det erbjuder också möjligheten till den största utvecklingen och de mest kärleksfulla överraskningarna. Var lägger du din energi? ♥
Jag försöker nog lägga mer energi på frågan, dock inte alltid. Jag resonerar som så att om jag klan ställa den ”rätta” frågan så blir svaret per precist. Och jag behöver inte fråga igen och får inte heller motfrågor som jag måste lägga energi på.
Om jag INTE tänker efter finns risken för en följd av motfrågor som jag måste svara på. Och jag måste backa och omformulera frågan efter som den inte var tydlig nog. Fats ibland ä det nog nödvändigt det också.
Det är svårt att ställa den ”rätta” frågan. Så tålamod ja, eftertanken och insikt att det kan vara värt att tänka efter före.