Det pratas mycket om konfliktlösning numera. På arbetsplatser, i relationer. Hur man löser en konflikt. Hur man ska prata med varandra (och hur man helst ska undvika att prata med varandra). Det finns tekniker, metoder och strategier för hur kommunikationen bäst ska gå till för att man ska kunna nå en fredlig lösning. Och allt det är fint och bra. Samtidigt handlar alltihop om kommunikation mellan parterna – trots att det i snart sagt varje konflikt är en annan kommunikation som måste upprättas och fungera först, och det är min kommunikation med mig själv.
Om du har en nära relation där ni råkar i konflikt ibland finns det ett helt annat recept att ta till. Det är inget för fegisar; det handlar om dig, om att för en stund släppa ditt fokus på oenigheten, varför du har rätt och den andre fel och, framförallt, hur viktigt det känns att den andra personen ska förstå det. Det går rakt emot egots strategi – men det är också det enda som verkligen skapar en grund för ett verkligt möte mellan er. Utan den grunden kanske ni kan lösa det praktiska problemet, men ni kommer inte att åstadkomma något mer än så – och om du vågar ta ”omvägen” via dig själv uppstår lösningen från ett annat plan, och den påverkar inte bara den aktuella meningsskiljaktigheten utan även själva ert sätt att förhålla er till varandra.
Så hur gör man, då? Man börjar med att stanna. Sätt dig för dig själv, och bli medveten om vad du känner. Det här känns som en jättedålig strategi för egot. Det här kommer ju inte att förändra situationen, hävdar det. Det är ju genom att få den andre att se min sida av saken som jag kan komma framåt. Och ja, så känns det ju. Men det är ju också den känslan och den rösten som skapat situationen från början 😉 . Så kanske är det dags att prova ett annat sätt?
Första steget är att lyssna på dina känslor och verkligen respektera dem. Hur kan du förvänta dig att någon annan ska respektera det du inte kan respektera själv hos dig? Utmaningen här är att faktiskt stanna med känslorna, intressera dig för dem och låta det vara som det är precis nu, utan att lägga skuld eller fokus på den andra personen. Det kan kräva lite träning, men det är väl värt besväret. I början kan det vara skönt att ha lite vägledning och hjälp att hålla sig på banan, och om det känns så för dig kanske du vill ha den guidade meditationsövning som jag spelat in för precis det här syftet. Den heter ”Relationsakuten” och finns att köpa i vår webbshop, som nedladdningsbar mp3 eller på cd:n Vägen till en levande vardag.
Nu kan vi närma oss sanningen bakom reaktionerna och se vilka gamla mönster som triggas. Och tro mig – när vi upplever någonting som en konflikt som får oss att må dåligt är det nästan uteslutande för att gamla mönster och känslor väckts till liv. Det betyder inte att situationen inte existerar, eller behöver en praktisk lösning. Men det betyder att vi sannolikt projicerar vårt eget bagage på den, och det gör hela samtalet inflammerat. När du kommer i kontakt med känslorna och ser vilka gamla mönster som triggats börjar det (för situationen) onödiga försvaret mjukas upp. Då kan situationen börja förändras, oavsett vad som händer hos din partner.
Hela den här processen måste ske varsamt, för egot tror att det här innebär reservationslös kapitulation för ”motståndaren”. Men det är en kapitulation inför verkligheten, och för dig själv. Det kommer att göra att du ser mycket klarare på situationen, eftersom den inte längre är lika inflammerad av sådant som egentligen inte hör dit. Att stanna upp på det här sättet är att ta hjälp av din egen närvaro, och den kan bidra på ett sätt som egot kanske inte riktigt förmår.
När du hittar tillbaka till kontakten med dig själv kan du också hitta tillbaka till din kärlek eller positiva inställning till den andra personen. Ibland tror vi att vi inte ”har råd” att älska eller tycka om någon som vi har en pågående konflikt med. Jag vill en sak, den andra personen vill något annat, och någonting inom mig tror att kärlek kommer att göra mig svag eller eftergiven – och jag ”måste ju stå på mig”. När vi bara sitter med en situation eller känsla på det här viset kan vi börja se hur befängt det perspektivet är och att ingen (varken jag eller den andre) tjänar på att jag stänger av min kärlek. När jag ser det kan energin börja flöda igen, och det som varit låst och orubbligt kan börja röra sig.
Det mest fantastiska är att det här inte behöver vara något ömsesidigt val. Det är naturligtvis vansinnigt provocerande och utmanande för egot att stanna upp och göra detta utan att ha någon garanti för att den andre också gör något liknande, men det är också befriande. Du, ensam, har makten att påverka en situation till det bättre, göra den mjukare, mer levande och i slutänden mer meningsfull för alla inblandade. Är det inte ganska coolt?
Lämna ett svar