En fråga som återkommer av och till är det där med att vara snäll mot sig själv. Bli vän med sig själv. Hysa medkänsla med sig själv. Ta hand om sig själv. Kärt barn har många namn – för även om dessa olika uttryck ibland kan signalera något skilda saker så handlar det ju i grunden om samma sak.
Det handlar om att behandla mig själv på det sätt jag skulle tycka att det passade att behandla någon annan älskad person. Att se det som behöver bli sett, att lyssna på det som behöver bli lyssnat på, att sätta sunda gränser för både mig själv och andra och att uppfylla de behov som finns. Det är inte alltid det finns någon annan där som gör de här sakerna för mig.
Och även om det faktiskt finns en eller flera sådana personer kan vi upptäcka att det inte riktigt hjälper; jag måste göra de här sakerna för mig också. Ibland måste jag göra dem för att kunna ta emot dem från någon annan, och ibland måste jag göra dem för att det jag kan få från någon annan ändå inte är det jag behöver. Det är mig själv jag behöver. Och vi behöver oss själva olika mycket, och på olika sätt, beroende på hur livet ser ut.
Uppgraderar du självmedkänslan när livet höjer ribban?
Ibland skruvar livet upp intensiteten. För en del har den varit uppskruvad ett bra tag. Och precis som en statisk sjukersättningsnivå inte spontant följer med en dynamisk löneutveckling är risken stor att vårt vanemässiga sätt att möta våra egna behov inte uppgraderas i takt med att utmaningarna i livet gör det. Egentligen är det ju en befängd tanke att det skulle vara så. Som om fyraåringens skor automatiskt skulle expandera i takt med att hennes fötter växer. Nej – vi måste vara där och vara medvetna om fötterna och lägga märke till när skorna behöver bytas ut. Och precis så är det med vår självmedkänsla också.
Men … borde inte det här fungera av sig själv? Om vi nu behöver självmedkänsla för att kunna leva som balanserade och harmoniska individer, borde inte den vara inbyggd då? Precis som allt annat vi tycker borde fungera är det väl så att i en idealvärld gör det det. Om vår medkänsla med oss själva vuxit i takt med att vi utvecklats som människor, genom barndomen och med stöd från personer som haft sin egen självmedkänsla på plats och en sund relation till sig själva – då fungerar den självklart och spontant och anpassas till omständigheterna. Men det finns ju nästan ingen som haft de förutsättningarna.
För de flesta av oss var det lite si och så med stödet och förebilderna när vi växte upp. De flesta av oss har inte den där självklara, spontana självmedkänslan – åtminstone inte hela tiden, och särskilt inte när den som bäst behövs. Snarast brukar det ju bli tvärtom, utan att vi tänker på hur bakvänt det är. ”Oj, vad mycket jag fick att göra nu. Jag tror inte jag hinner gå på yoga/ta en promenad/träffa min vän/ta en kopp te i soffan.” Livet skärper kraven – genom jobb, skador, relationstrassel, praktiska utmaningar, ekonomiska problem – och vi drar åt svångremmen, tajtar till schemat och försöker GÖRA bort problemen.
… och ibland räcker det ju med vardagen
Det behöver ju faktiskt inte ens handla om några radikala förändringar eller händelser för att vi ibland ska känna oss lite slitna, tomma eller som att vi längtar efter vila. Vi kanske helt enkelt bara känner att det var länge sedan vi visade oss själva någon förståelse. Eller att vi inte riktigt vet vad vi känner. Att vi rentav blivit rädda för våra känslor, drivkrafter och uppriktiga uppfattningar för att vi inte riktigt vet vad vi skulle göra med dem om vi plötsligt fick kontakt med dem. Att vi kanske inte ens riktigt ser hur det skulle gå till? Vad är det att visa sig själv medkänsla? Vad är det att ta hand om sig – på riktigt?
Ofta är vi bara är vagt medvetna om det här behovet ute i periferin någonstans. Så länge vi bara tuffar på så brukar det gå ganska bra. Att inte låtsas om det, alltså 😉. Men ibland är vi medvetna om behovet. Vi vill verkligen möta och ta hand om oss själva. Men vi vet inte riktigt hur.
Är det så för dig? Jag har satt ihop en onlineworkshop där vi utforskar de här frågorna. Onsdagen den 21 oktober klockan 18.30 träffas vi via zoom, tittar närmare på vår självsnällhet. Vi undersöker var det eventuellt kniper och hur vi kan hitta ett hörn att börja i 🧡. Låter det skönt? Välkommen att anmäla dig här!
Lämna ett svar