För många år sedan berättade en kollega att hennes katt flera år tidigare hade börjat leka med någonting potentiellt giftigt (jag minns inte om det var ett djur eller någonting annat), vilket min kollegas moster hade sett. Hon försökte ta ifrån katten leksaken, eller om det möjligen var bytesdjuret, men det var inte så lätt. Katten var mycket förtjust i leken och hade ingen lust alls att dela med sig till mostern. Efter mycket kämpande och till kattens uttryckliga missnöje (ordvitsen ofrivillig, den var inte nöjd alls) lyckades mostern i alla fall med sina försök, men tydligen inte tillräckligt fort. Senare på kvällen blev katten sjuk, och den var mycket dålig hela natten innan den började repa sig dagen efter. Sedan dess hade katten undvikit mostern som pesten.
Den där berättelsen var i många år bara en lite dråplig historia om kattens begränsade förmåga att resonera – men häromdagen insåg jag a) att den faktiskt också hade ett sedelärande, existentiellt budskap och b) att min förmåga att resonera inte alltid är mycket bättre än kattens.
Bakgrunden är att jag tar olika näringstillskott som jag upplever hjälper min kropp att må bra. Ett av tillskotten är essentiella aminosyror, och effekterna när jag först började ta dem gjorde att jag ville prova att öka dosen. Sagt och gjort, och effekten blev ännu mer påtaglig. Jag fick ”spring i benen”, som Astrid Lindgren uttryckte det i Idas sommarvisa, på ett sätt som enbart kändes positivt och som jag inte upplevt sedan jag fick min MS-diagnos i slutet av 1990-talet. Men jag började också svettas på nätterna – och svetten luktade inte hallon.
De obehagliga svettningarna och inte minst deras lukt fick mig att dra slutsatsen att ”överdosen” nog inte var helt hundra, så jag gick ner på normaldos igen. Svettningarna upphörde, den ursprungliga positiva effekten kvarstod, och allt var frid och fröjd. I min värld var det min personliga erfarenhet att ökad dos aminosyror ledde till både gladare muskler och illaluktande, nattliga svettningar.
Helt nyligen fick jag återigen anledning att tänka att det kanske vore bra att öka den där dosen lite, så det gjorde jag. Och vet du vad – effekten på kroppens entusiasm över fysisk rörelse blev likadan som första gången, men jag svettas inte en droppe mer än jag brukar och har inget av den obehagliga ”biverkningen” som jag upplevde förra gången (hurra!).
Det fick mig att undra: man brukar säga att ”definitionen av galenskap är att göra samma sak en gång till men förvänta sig ett annat resultat”, och det låter ju rimligt. Det vill säga, om ”resultatet” den första gången faktiskt var ett resultat av det jag tror att det var ett resultat av. Men om det bara var ett sammanträffande, då? Eller om det i och för sig var ett resultat av det du gjorde men bara i kombination med den unika sammansättning av omständigheter som rådde just då? Hur många ”mostrar” har du valt bort i ditt liv – människor, samarbeten, möjligheter och källor till njutning – för att du en gång för länge sedan drog en felaktig men djupt känd slutsats?
Tanken svindlar.
Så efter allt prat om att ”lyssna på hjärtat” och ”lyssna på huvudet” blir det tydligt att det inte nödvändigtvis är den uppdelningen som är biljetten till det rätta, det lyckade eller det mest välgörande. Det handlar inte om vilket av dem jag prioriterar (även om det är tydligt att båda behövs). Det handlar om vem jag är under tiden, hur närvarande, ”an-svarsfull” (apropå användandet av ordet i förra blogginlägget), medveten och autentisk jag är med och mot mig själv. Men att ständigt vara öppen för att svara an, att stanna i det tillgängliga och mottagliga tillståndet, det är rena gymnastiken för det kategoriska intellektet – det är ju utformat för effektivitet, för automatiska slutsatser. Det har evolutionen sett till. Insikten ”man bränner sig på den här elden” leder till slutsatsen att man nog bränner sig på den där andra elden också; det är den förmågan att dra slutsatser som hjälpt oss att överleva på jorden. Och det är ju inte meningen att vi ska kasta bort den, men kanske är vi mogna för nästa steg nu?
Så vad är nästa steg? An-svar är nästa steg. Att bry sig är nästa steg – bry sig tillräckligt mycket för att orka lyssna, ta in och vara mottaglig. Ja, det är en utmaning i vår värld, så full av intryck och stimuli och beslut och frågor, och det är lockande att slå på autopiloten och fortsätta ta omvägar kring mostrarna. Men är det vad du vill göra med ditt liv?
Om du vill utforska det djupare är du förstås, som alltid, välkommen på kurs! ♥
