Ge näring åt utvecklingsprocessen

God fortsättning! 🙂 Nu när jul- och nyårshelgen är över kommer som utlovat andra hälften av utforskandet av skillnaderna mellan förändring och verklig utveckling. Som jag skrev i förra inlägget innebär ju utveckling givetvis förändring – men det är inte nödvändigtvis så att förändring innebär utveckling, på riktigt. För verklig utveckling krävs det att vi ger näring åt den process som ligger till grund för den. Bara genom större kontakt med sig själv och med livet? Och hur skapar man i så fall det?

Ja, det är faktiskt precis så: att ge plats för utveckling, eller näring till utvecklingsprocessen, handlar om att ge processen energi – och ökad kontakten med oss själva gör precis det. Det krävs, för att vara exakt, två ingredienser, och den första är tid. Vi är vana vid att övningar, ärenden och annat, ofta med ett tydligt mål, tar tid. Men att ta tid till att lära känna sig själv, utan att nödvändigtvis veta exakt hur det ska gå till, är ovant. Vi är fostrade av ett samhälle där fokus ligger på begriplighet, logik och effektivitet, och inte sällan ”smittar” de här idealen till området inre utveckling (även om vi kanske rent tekniskt förstår att det inte riktigt fungerar på samma sätt).

Så hur kan vi ge oss själva den här tiden? Ibland kan mindfulness eller andra övningar vara till hjälp, eftersom de liksom är tom tid som är ”förklädd” till aktivitet och faktiskt har ett mål. Men det kan fungera lika bra att bara (eller inte så bara) börja intressera sig för sig själv och hur det egentligen känns därinne. De som kommer till våra kurser gör det ofta för att ”hitta vägen in” – även om en del av dessa personer inte visste det själva när de bokade kursplatsen 😉 . Andra har redan börjat, och de kommer på kurs för att ge energi till nästa etapp av resan. Så även om vi inte kan beställa eller ”göra” själva utvecklingen kan vi ju välja att delta i aktiviteter, åka på kurser, läsa böcker eller göra övningar som hjälper oss att vända oss inåt och utforska oss själva.

Men den andra ingrediensen behövs också: Ditt eget uppriktiga intresse. Det är inte detsamma som att du:

• har en bild av hur det ska vara och anstränger dig för att komma dit
• blir bättre eller mer utvecklad
• ältar mentala berättelser om människor och situationer
• kartlägger din personlighet och sedan använder det du funnit som ursäkt för att fortsätta i samma gamla hjulspår.

Till exempel. Vi kan hitta så många kreativa sätt att nästan ge plats för inre utveckling; att få det att se ut som om vi . Men det handlar inte om något av det ovanstående. Det handlar om att man faktiskt intresserar sig för hur det är. Där börjar många tveka, eftersom det är lite av en ”grisen i säcken”-deal. Vi lär ju känna hela oss själva, inte bara de bitar vi gillar. En del fokuserar på skuggsidan och tror att det är mer äkta – men oavsett om jag förälskat mig i en självglorifierande glitterbild av mig själv eller en negativ skuggbild innebär det ju en form av censur. Verklig kontakt med oss själva måste tillåta alla sidor.

Så mitt råd är att först ärligt fråga dig om du är nyfiken på dig själv, precis som du är. Förmodligen är svaret ja, eftersom du läser den här bloggen. Men det viktiga är vad som kommer sedan, efter ”ja”. Kanske lite oro, eftersom du inte vet vad du kommer att upptäcka? Kanske en reservation? Den vanliga reaktionen då är att man vill censurera bort oron eller reservationen, så att man känna att man säger ja helhjärtat. Men då är man ju tillbaka i nästan-landet igen.

Och det bästa är att en verklig kontakt med dig själv innebär att tillåta ditt ja inklusive reservationerna. Då har du nämligen gjort precis det rätta: varit nyfiken på dina känslor och utforskat dem utan att censurera eller döma. Det är det enda du någonsin behöver göra. Men du behöver göra det varje gång, för ditt ja är en färskvara. 

Så instruktionen för att stärka kontakten med dig själv går att sammanfatta i tre steg:

1. Känn efter hur det faktiskt är, för dig och just nu (inte ”hur det borde vara”).
2. Tillåt dig att uppleva det utan att värdera eller censurera.
3. Undvik att dra några vidare slutsatser. Lita på att själv upplevelsen ger den bästa vägledningen till nästa steg.

Det kanske känns lite fånigt att det är tre olika steg, eftersom det bara känns som en instruktion, en post i ”att göra”-listan. Men den första instruktionen följs nästan per automatik med intellektualiseringar, analyser och mentala sammanställningar – det vill säga att man inte tillåter sig att uppleva det utan att värdera eller censurera – så därför behöver vi punkt två. Och om vi faktiskt tillåtit oss att uppleva hur det faktiskt är gör vårt spontana fokus på begriplighet och effektivitet nästan lika automatiskt att vi raskt fortsätter till det intellektet tror är nästa punkt på dagordningen: att dra slutsatser av det vi upplevt, så att vi kan använda det till något (som intellektet anser det) produktivt. Därför behövs även punkt tre. Att bara notera och tillåta någonting precis som det är utan att ha något annat mål än att göra just det är så kontraintuitivt för de flesta av oss att vi behöver tydliga instruktioner 🙂

Vår största bromskloss i vår inre utveckling brukar vara våra invanda mönster – autopiloten som tar över så snart vi flyttar uppmärksamheten till annat. En vanlig fråga är hur man ska göra för att lägga bort de gamla mönstren och lyssna till sig själv i stället. Och det som är på härligt med den här återupprättade kontakten med oss själva är att den motverkar autopiloten bara genom att finnas. Mönster uppstår ju för att vi slutat lyssna – så när vi börjar göra det faller många mönster bort av sig själva. 

Ibland kan det kännas konstruktivt med medveten förändring, precis som vi talade om i början. Jag kanske vill skaffa mig vanan att först dricka vatten när jag blir sugen på choklad, eller prova att svara med frasen ”så kanske det är” när människor säger saker som jag spontant vill avfärda – bara för att bryta ett mönster. Sådana strategier kan hjälpa och ge nya insikter, men det viktigaste är alltid den ökade, förutsättningslösa kontakten med mig själv. När jag lyssnar på mitt inre utan att värdera växer automatiskt kärleken till mig själv och livet. För mig är det den bästa tänkbara utvecklingen, och den tar mig i riktningar som jag aldrig hade kunnat planera för ♥

Hör gärna av dig och berätta om dina funderingar om utveckling och förändring! Och kanske ses vi på steg I i vår?

 

Relaterade blogginlägg:

Förändring eller utveckling? | Utveckling och förändring | Effektiv utveckling