När jag lagt ut blogginlägget om oro igår kom kommentarer som ”Oro kan ge energi till förändring”, ”Oro är frö till nya idéer” och ”Oro är väl att bry sig om?”, och det fick mig att fundera lite över de mentala föreställningar som så många av oss lever med.
Vi har så många föreställningar som vi lever efter men som vi aldrig undersökt riktigt – till exempel att oro är konstruktivt. Andra föreställningar i samma stil är att det är nödvändigt med ilska för att åstadkomma bra förändringar (eller åtminstone att ilskan tillför något positivt) och att det är sunt och bra att gå och må dåligt länge sedan man till exempel behandlat någon orättvist eller gjort något annat som man ångrar – som om ens ”må dåligt” utgör ett slags valuta som man kan betala för sina misstag med.
Det är märkligt hur stabila och fast inrotade de här övertygelserna är, trots att de ju inte tillför något. Vi tror att de gör det, och kanske beror det på vårt lutherska arv som får oss att tro att det vi måste lida för att uppnå något. Men är oro verkligen ”att bry sig om”? Om någon jag känner ska göra någonting som är lite riskabelt, kan jag inte bry mig om personen och önska att det ska gå bra utan att samtidigt få gnag i magen (eller vilka andra symtom på oro som nu kan vara aktuella)? Vad är det som får oss att blanda ihop ”bry mig” med ”känna obehag”?
Vi ser det här i andra sammanhang också, till exempel när vi vill göra livet surt för oss själva och på så sätt tvinga oss att förändras. Sveriges första avslappningsguru Lars-Eric Uneståhl talade om ”att förändras utifrån lust” och ”att förändras utifrån olust”, och han menade att det är mycket lättare att börja med något som man vill än att sluta med något man inte vill. Om vi söker ett nytt jobb för att vi är missnöjda med det vi har blir det med en viss energi, och om vi söker ett nytt jobb för att vi verkligen vill jobba med det blir energin en annan. Båda sakerna handlar om förändring, så det är ju inte det att vi inte kan förändras ”mot det positiva” snarare än ”från det negativa”.
För min del känns det produktivt att, när jag upplever att en negativ eller obehaglig känsla tillför något, undersöka vad det är jag tror att den tillför och om jag verkligen inte kan skapa motivationen, få idéerna eller uttrycka min kärlek på något annat sätt? Och med det menar jag inte att jag intellektuellt förstår att ”oron är onödig” och fattar ett lika intellektuellt beslut att sluta oroa mig. Det jag gör är att undersöka vad jag faktiskt tror att obehaget ska tillföra, undersöker om det är sant och utforskar vad det faktiskt kostar mig.
Det ska också sägas att de här tankarna rör ”tärande” känslor, sådana som har en destruktiv komponent. De kanske lurar oss att tro att de stärker oss – eftersom de frisätter kortisol och adrenalin i systemet som är avsedda att göra oss tillräckligt starka för att kunna slåss eller fly – men stresshormoner hjälper inte när det som hotar oss är en tänkt utveckling snarare än en omedelbar och fysisk. De känslor jag tänker på här är de som bryter ner och förgiftar oss; som skapas av tolkningar och spekulationer snarare än av fysiska händelser och som är destruktiva för kroppen att gå och bära på dag ut och dag in. Det kan krävas lite efterforskningar för att man ska lära sig känna igen dem, men det är väl värt mödan ♥.
Lämna ett svar