Finnas där

Det handlar inte om energitjuvar. Det är människor du älskar. Som är ledsna, besvikna, arga, rädda eller uppgivna. Som just nu inte förmår se den ljusa sidan, odla tilliten, tänka positivt eller något annat hurtigt förslag. Som just nu känner sig lite trasiga eller vilse. Och som du förstår. Som du vill finnas där för. Som du … ja, som du älskar. Och du vill finnas där för dem.

Det finns två diken att ramla i här. Det ena är det peppigt positiva. Du kanske faktiskt ser att personen målar allt i svart och skulle behöva lyfta blicken lite. Du kanske får tio impulser till engagerande, inspirerande kommentarer som är så relevanta för sammanhanget. Du kanske anar en offerkofta. Det kanske gör fysiskt ont i dig att se det onödiga lidande personen tillfogar sig själv, och du vill hjälpa till. Men i bästa fall rinner ditt peptalk av som vatten på en gås (eftersom personen just nu inte förmår ta in det). Och i värsta fall studsar det tillbaka ganska hårdhänt mot dig själv (eftersom din respons känns som en provokation och bara bevisar att du inte förstår, trots att du kanske säger det).

Det andra diket är det där vi gör personen sällskap. Vi håller med om att föräldrarna/försäkringskassan/jobbet är pest. Vi äter skräpmat ihop. Vi ser på tv. Eller också, lömskare men ändå med samma dynamik, antar vi samma känsloläge som personen. Livet blir lite hopplösare, vi slutar ta initiativ, vi blir med-investerare i den stagnerade, fastkörda energin. Vi väntar på bättre tider, tillsammans, och både vi själva och den andra personen kanske faktiskt upplever det som ett uttryck för kärlek. ”Misery loves company”, säger man – men det här betyder inte att personen velat ”dra ner dig till sin nivå”. Det betyder bara att vi vill visa vår kärlek och medkänsla men inte riktigt vet hur vi ska göra.

Personligen är jag en typisk ”görare”, så det är lätt att få olika impulser till åtgärdsförslag. Men om jag förstår att personen inte är mottaglig för sådana förslag och han eller hon står mig nära, då är det lätt hänt att jag börjar vänta. Och det låter ju nice, men det är inte att vänta på ett tryggt ”Jag finns här för dig och väntar på dig”-sätt, utan mer i ett slags limbo. Det är som om jag slutar andas, inte bokstavligen och i situationen utan bildligen och i livet i stort. Jag tar tillfället i akt att kompromissa bort min initiativförmåga och handlingskraft för att ”vi är trötta”. Det vill säga, jag fegar ur och sätter mitt liv på ”paus” med någon annans situation som ursäkt. (Dessutom kallar jag det för ”deltagande”.) Och plötsligt märker jag att jag har kört fast, utan att ha sett hur det gick till. Och där – fastkörd och initiativlös och utan energi – är jag ju inte heller till så stor hjälp.

Men som alltid: att bli medveten om vad som pågår är första steget till att förändra det. Ibland är det det enda steg som behövs; ibland krävs det lite fortsatta åtgärder och en medveten ansträngning för att komma upp ur lergropen man fastnat i. Jag kommer upp ur min lergrop genom att återigen börja undersöka vad jag faktiskt vill – vad som känns rätt för mig, utan anpassning till vad (jag tror att) andra vill – och göra det, för mig. Gå först. Det är svårt ibland när man så mycket hellre hade velat göra det ihop med någon annan – men det är också den enda väg som gör mig verkligt värdefull som medmänniska. Och att gå först är inte samma sak som att gå ifrån, även om kanske både jag och den andra personen tror det till en början.

Men snarast är det väl tvärtom: Om jag själv andas, känner, och är i kontakt med livet är jag sannolikt mer förmögen att finnas där för dem som jag vill finnas där för. Utan några krav på att de ska hitta upp på banan igen för min skull, så att jag kan fortsätta med mitt liv. Det är inte längre Medberoendet som sitter och väntar på personen, skickligt förklätt till Kärleken. Det är jag; en inre förankring i mig själv, och därmed i verklig kärlek. Det är så jag vill finnas där för dem jag älskar. Och jag tror att det känns ♥