Jag översätter en bok om Mirakelkursen, och frasen ”att välja kärleken” återkommer förstås. Den får mig att fundera. För mig har den uppmaningen alltid – inte specifikt i Mirakelkursen utan i största allmänhet – sett ut att handla om ett sätt att vara i världen, ett sätt att möta andra, ett sätt att betrakta saker. Utanför mig själv.
När jag ”väljer kärleken”, säger den här bilden, så kommer det positiva saker utifrån det (även om jag ibland får ta följderna av att vara den enda i situationen som gör det, vilket kan vara obekvämt). Det öppnar dörrar; för händelseutvecklingen framåt på ett konstruktivt sätt. Det, ungefär, har varit min bild. Och så är det ju – men det är inte hela sanningen.
Men idag betyder den frasen något annat också. Den syftar inte på att välja kärleken ute i världen, utan inuti, hemma, i och för mig själv. För precis lika gärna som vi riskerar att välja det Mirakelkursen kallar rädsla framför kärlek ute i världen (vilket leder till krig och missförstånd och mer rädsla och allsköns otyg), riskerar jag att inom mig välja … tja, produktivitet, arbete, planer, ”konstruktivt tänkande” – vilket just i den här situationen, märkligt nog, faktiskt alltihop är ett uttryck för rädsla – framför att stanna upp, känna efter och sucka, gråta, undra eller vad som nu skulle vara ett uttryck för kärlek; för att tillåta det som är sant inom mig just nu.
Att respektera sitt ”ledsen”
För idag – eller en stund på förmiddagen idag i alla fall – är jag ledsen. Känner mig liten, vilsen och lite tom. Det händer väl oss alla ibland; det som skiljer sig åt år nog mest hur vi brukar möta det känsloläget inom oss själva. En del av oss blir modfällda och uppgivna på rutin; andra tolkat det som att något behöver åtgärdas, och så reagerar vi (ja, för jag hör till den här gruppen) med att sätta igång och göra saker som ser ut att kunna förändra det som (vi tror) är orsaken till ledsenheten eller vilsenheten. Och även om det kan se roligare ut utifrån att tillhöra den andra gruppen så betyder det ju att jag gör någonting annat än känner på de där känslorna – och det kanske bara var det som var meningen, att jag skulle känna på dem, och på mig, ett tag?
Den största utmaningen när vi känner oss ledsna (eller arga eller besvikna eller oroliga eller något annat som vi helst inte känner) är nog att vi så ofta tror att vi vet varför det känns på det viset. Då kan vi fortsätta fokusera på ”orsaken”; antingen genom att förbanna den och knyta en maktlös näve i fickan, eller genom att känna oss som offer, eller genom att sätta igång och Göra. Men inget av de alternativen lämnar särskilt mycket plats för att utforska känslorna.
Att utforska känslorna (inte dissekera orsaken 😉) och göra sig tillgänglig
Det som blir tydligt för mig när jag faktiskt tar mig den tiden är att även i de situationer där ”orsaken” är uppenbar så är det ofta en fråga om perspektiv. Ofta är det liksom mina tankar som skapar själva orsaksförhållandet – det vill säga, de hittar på ett samband som i verkligheten inte riktigt ser ut som jag tolkar det. Och då uppstår den där frågan: Behövde jag bara få vara ledsen ett tag? Var det dags, helt enkelt? Och så verkar det ju vara emellanåt.
För mig har det sinnestillståndet också funktionen att lära mig ta emot kärlek utifrån även när jag inte känner mig stark och perfekt. Det har för mig – liksom för många andra – varit det svåraste av allt. Jag skrev om det, för nästan tre år sedan, ser jag, i blogginlägget När kärleken bäst behövs. Tror jag blivit lite bättre sedan dess 😉
Hur ser det ut hos dig? ❤️️
PS – Om det ser ut att pågå diverse olika saker och inte en enda tydlig, urskiljbar, så är det också helt normalt. Även det har jag skrivit om tidigare, i inlägget En tallrik känslosoppa? Välkommen dit! 😊
Lämna ett svar