En föränderlig resa

Förr när jag hörde mästare och andra andliga lärare prata om att man ”redan var framme” och att det inte handlade om att komma någonstans tycke jag att det lät SÅ tråkigt. ”Jaha men är det här it då? Blir det inte roligare/mer/bättre än så här?” Jag tyckte att det lät som en enormt tråkig insikt.

Det får mig att tänka på när jag var liten och min tre år äldre syster hade tröttnat på att leka en viss lek med mig. Mamma försökte trösta mig och sa att man växer ifrån saker och ting. ”Du kommer snart inte heller att tycka att det där är så roligt länge.” Det gjorde mig verkligt upprörd. Vilken FASA! Skulle man sluta ha kul, alltså? Det var ju så det lät för mig – för att andra saker skulle bli kul istället kunde jag inte föreställa mig. Jag visste ju vad jag tyckte var roligt.

Och sedan blev jag större, och andra saker blev roliga. Just på det sättet liknar den här inre resan att växa upp. Olika mästare genom tiderna har liknat det vid en larvs förvandling till fjäril. Larven kanske har sett fjärilar och tänkt ”Wow, coola grejer. Vilka balla färger – och tänk att kunna flyga!” Men det har aldrig fallit larven in att den faktiskt ÄR en fjäril; att den bara inte har vuxit in i sin fjärilnatur fullt ut än.

Verkliga larver tänker förmodligen inget sådant – men det gör vi människor. Vi försöker bli färggrannare, krypa fortare, klättra upp på höjder för att få lite utsikt. Om vi kan slappna av och följa flödet, kanske ibland i lite av ett puppstadie, kan vi upptäcka att vi rätt som det är har mer färg, rörlighet och utsikt än vi någonsin kunnat drömma om ♥.

Nästa vecka ska vi förpuppas och lära oss flyga igen. Det är lika härligt varje gång.