Den inre resans slingriga stig

På våra kurser har vi ofta liknat inre arbete vid att skala en lök. Man får ta lager efter lager, och det går inte att börja med det tredje lagret uppifrån, eller gå direkt på kärnan – man får helt enkelt ta det lager som är ytterst, skala av det och se vad det är, innan nästa lager blir synligt.

Allteftersom resan – eller skalandet – fortgår blir ”lagren” mindre och mindre distinkta, och det kan kännas som om vi upptäcker samma saker om och om igen, fast från nya håll, med nya nyanser, med ett nytt djup. Ibland känner man sig lite fånig när man formulerar en ”ny” insikt – duuuh, det där upptäckte jag ju för flera år sedan. Men det är ändå någonting som landar på ett nytt sätt, som integreras och befästs på ett djupare plan.

Nyligen hade jag en sådan upplevelse när ett av mina reaktionsmönster krockade med en väns och jag kände mig avvisad. Det vill säga, i stunden hände det inte särskilt mycket alls. Vi hade vårt samtal, kvällen fortsatte, ingenting märkvärdigt hände och vi skildes som vänner. Men efteråt gnagde någonting vidare inom mig, och jag blev nyfiken på vad det var. Det visade sig vara flera olika ”löklager” i aktion.

Det gamla, gamla reaktionsmönstret – det yttersta lagret på just den här löken – var att bli arg och avfärdande – ”Men slipp då om det är så jobbigt!”; att skyla över det inre barnets sårade känsla med irritation och vifta bort mig ur ekvationen. När jag reflekterade över det efteråt var ju själva reaktionen välbekant, för temat ”arg i stället för ledsen” har djupa, djupa rötter i min neurologi. Men det som var intressant var just den andra delen, som inte blivit tydlig för mig förrän på senare år: att jag genom att fokusera på den andra personens oresonlighet, missförstånd eller brister (vilket ju också är en flitigt använd reaktion hos inte bara mig utan de flesta jag känner 😊) redigerade bort mig själv. På ytan såg reaktionen ut att vara burdus mot den andra parten, men i själva verket var den mest burdus mot mig själv, eftersom mina känslor inte ens räknades. Att vi skyller på andra för att slippa negativa känslor (mycket kort sammanfattat) är ju ingen nyhet, men argumentet för att sluta med det brukar vara att vi inte ska dumpa vår skit på omgivningen, för deras skull. Det som kommit att stå allt klarare för mig, och som belystes igen i den här situationen, var att jag borde sluta för min skull, eftersom det annars inte blir någon plats för mig.

Nästa lager på löken var den mjukare, skörare reaktion som irritationen och avfärdandet förstås var avsedd att skyla över, nämligen känslan av att bli avvisad, att få höra hur många andra saker som var viktigare än jag. Det är den delen som de flesta av oss går på kurser och terapisessioner för att komma i kontakt med: vårt inre barn, hjärtat, känslorna och vår egen ömtålighet. Under många år var steget från ilska och avvisande till känslomässig medvetenhet, att våga tillåta, uppleva och äga mina känslor, det primära fokuset för min resa. För majoriteten av de människor som gått våra kurser har det varit i centrum, och vårt samhälle behöver verkligen mer känslomässig medvetenhet och mer kontakt med den ömtåliga, sårade delen av oss själva. Den här gången handlade den delen om just känslan av att bli avvisad, att bli nerprioriterad. Och flera timmar efter själva situationen var det det här lagret som satt kvar som en liten tagg inom mig. Eller, åtminstone kändes det så.

Men det fanns ett lager till, och det var det mest intressanta, den aspekt av ekvationen som kommer sist, när vi väl monterat ner våra yttersta försvarsmurar och betraktat, utforskat och känt på känslolagret och det inre barnets reaktioner så mycket att vi bekantat oss med dem och inte längre behöver vara rädda för våra känslor, eller dölja dem för oss själva. I det här lagret fanns ett slags snopenhet, ett oskuldsfullt, omärkvärdigt ”men jag trodde …” En känsla av att ha varit helt och hållet tillgänglig och öppen, en känsla av att ha känt mig välkommen och förstådd, bara för att upptäcka att så var det visst inte alls.

Det lagret är svårt att förklara. Det är så subtilt. Det är inte stormigt och fullt av arg (som i första lagret) eller dramatisk (som i andra lagret) energi. Det är ett lager av sårbarhet. Sårbarhet pratar vi ofta om i andra lagret, men den mer dramatiska sårbarheten kan ibland vara en sköld, den också. Sårbarheten i det tredje lagret är mycket mer odramatisk. Jag tror att det som utmärker den är den totala frånvaron av försvar. Den är så nära, så öppen, att det bara finns tillgänglighet. Och framförallt: Den är en ”jag fick inte det jag ville eller trodde att jag behövde, och det finns ingenting jag kan göra åt det, och det gör egentligen ingenting heller, för det som påverkas är ändå bara tankar och föreställningar”-typ av sårbarhet. Men att inse att det inte gör något, att ingenting äkta eller viktigt egentligen har påverkats eller kommit till skada, det kräver ju också att vi ser egot för vad det är: en stor samling ord, bilder, föreställningar och tankar som har åsikter om vad som är vad i livet men i själva verket saknar betydelse. I Mirakelkursen kallas egot en ”liten, galen tanke”, och det är ett väldigt beskrivande uttryck.

I retrospekt känns det lite märkligt att detta så ofantligt omärkvärdiga lager ska vara så svårgripbart. Det är lite som att försöka få grepp om en tvål i badkaret – vi snuddar vid lagret, det glider undan, vi håller det en kort stund och det är förvånansvärt lite. Varför behöver det skylas över med så många försvar och reaktionsmönster? Men svaret är förstås att det är dess omärkvärdighet som gör det skrämmande för egot; dess brist på psykologisk substans som gör det främmande för intellektet. Den ”lilla, galna tanken” kan inte navigera i det här lagret, så det tar sig snabbt tillbaka till ett fastare underlag i form av reaktionsmönster, eller så glömmer vi hela saken och ägnar oss åt någonting annat.

Min lilla galna tanke har under stora delar av mitt liv varit beredd att ta till både arg isolering och dramatiskt (med)beroende för att fortsätta hävda sin existens. Och jag är så glad att den här likaledes lilla, omärkvärdiga situationen så tydligt kunde belysa de här lagren – än en gång, från en ny vinkel och med en djupare förankring i sanningen om mig själv ❤️️