Våra instinktiva drivkrafter – evolutionens verktyg som funnits med oss sedan mänsklighetens vagga och som är lika aktiva hos oss idag som de var då – är ju något som jag har skrivit, och pratat, en del om. Bland annat inläggen Ditt instinktiva jag, Under intellektets radar, och Instinkt, vilja och handling – välkommen till magens intelligens! har handlat om våra instinktiva drivkrafter.
Dessa automatiska impulser är avsedda att hålla oss vid liv, både som individer och som art. Dessutom behövde de fungera utan inblandning av mer avancerade (känslomässiga eller kognitiva) funktioner. Om man betänker att de äldsta komponenterna i de här instinkterna är lika gamla som livet självt är det uppenbart varför de behövdes. Under många miljoner år fanns det ju inga mer avancerade funktioner. Samtidigt behövde ändå växter och djur sätt att få tag i mat och skydd. De behövde ett sätt att automatiskt undvika det som hotade deras överlevnad – och därför utvecklades instinkterna.
Livräddande automatik
Det här betyder att instinkterna är något annat, till både form och funktion, än tankar och resonemang. Vi ”gör” inte våra instinktiva impulser, utan de händer snarare. Under vår allra första tid i livet är det instinkt som visar vägen. Allteftersom vi mognar kan vi lära oss att (ibland) välja om vi vill följa impulserna eller inte – men själva impulserna är automatiska. En del av dem är dessutom hårdkodade för att utesluta ett medvetet val. Låt säga att något tungt är på väg att ramla ner på oss. Då finns det inte tid att fundera över risken att vi knuffar omkull den gamla damen intill oss om vi rör oss alltför fort. Instinkten får oss att hoppa ur vägen, oavsett. Om den inte gjort det hade inte vår art överlevt särskilt länge.
Så i sin mest grundläggande form får instinkten oss att röra oss i riktning mot det som vi behöver eller vill ha. Det kan vara saker som skydd, vatten, en partner eller våra artfränder. Vi måste också undvika saker som direkt eller indirekt hotar vår överlevnad. I den kategorin hittar vi rovdjur, föremål som rör sig mot oss i hög hastighet, potentiella bakteriehärdar, människor som beter sig hotfullt, och så vidare. Det är ett tämligen svartvitt system, det här: vi gör en sak, eller inte.
Uppdaterat och modernt?
Hos den moderna människan kan det se ut som om våra instinkter har utvecklats. Våra ”instinkter” tycks innefatta aspekter och fenomen som inte finns med i bilden hos några andra arter. Eftersom de nytillkomna nyanserna ofta kommer från hjärnbarkens kognitiva funktioner tror vi kanske att själva instinkterna också kryddats av lite förnuft. Men så är det inte. Den evolution som ägt rum i våra andra intelligenscenter har inte påverkat det instinktiva centret.
Så är vi människor bara hjälplösa offer för biologiska impulser – instinktiva drivkrafter som vi inte kan styra över? Nja. I hög grad kan vi som sagt välja hur vi vill agera. Det vi inte kan välja är vilka impulser som ska uppstå, och hur starka de ska vara. Det som är knepigt är hur vi gör det. Om vi vill öka vår frihet att välja och balansera våra inre impulser, så kan vi inte åstadkomma det genom att trycka ner eller förneka dem. När vi gör det skapar vi bara omedvetenhet, och det är i omedvetenheten som de blir som skevast. Då får det dominerande ännu mer slagsida, och det undertryckta får minst utrymme.
Få koll på instinkterna! 😊
I stället kan vi lära oss hur det ser ut, uppleva våra instinktiva drivkrafter inom oss. Vi kan förstå oss själva bättre och bli vän med de där impulserna. Det är faktiskt ett ganska roligt arbete! Dessutom förklarar det så mycket om hur våra relationer till andra fungerar (eller inte fungerar) och varför vi gillar sånt vi gillar!
Du som tycker att det här låter intressant blir förmodligen glad att höra att jag ska hålla en workshop om instinkterna i vår i samband med Enneagramföreningens årsmöte 😊 Välkommen att vara med och utforska naturen i dig! 🧡
Lämna ett svar