Med hänvisning till det inlägget Kritiker och cheerleaders har jag funderat lite över de olika format eller uttryck som den inre kritikern kan ta sig. Man hänvisar ju ofta till den inre kritikern som en röst inombords, och så kanske det är för vissa. Min egen kritiker kommer dock sällan till uttryck med någon särskild röst (utom i de fall då en viss reaktionen är en kopia av någon av mina föräldrars). Min kritiker har oftare gett sig tillkänna i form av uppsatta mål som jag borde uppnå (eller helst redan borde ha uppnått, förstås) och ibland genom att redan på förhand betrakta vissa områden som totalt utanför min tillgänglighet (förmodligen eftersom jag enligt kritikern inte haft rätt förutsättningar för att vistas där). Den har varit mer intresserad av framtiden (vad jag borde uppnå, klara eller producera) än det förflutna (vad jag åstadkommit eller lyckats/misslyckats med).
Hur ger sig din kritiker tillkänna? Fundera över de här olika formaten:
- Självkritik. Ja, naturligtvis. Här handlar det om vad du är – för långsam, för dålig, för tjock, för alldaglig, för egoistisk, för lat, för tyst, för högljudd … ja, du förstår vad jag menar.
- Dåliga recensioner. Här handlar det mer om en analys av vad du gjort, levererat eller klarat av. Var det inte tillräckligt perfekt? Kunde du ha fått ännu fler positiva kommentarer? Kritikern tillhandahåller tjänstvilligt alla exempel på hur det du gjorde hade kunnat göras bättre.
- Uppställda mål och ideal. Genom att säga att du borde leva upp till vissa ideal, klara vissa prestationer eller något annat i den stilen säger han ju indirekt att du inte duger som du är, men i den här skepnaden skapar han känslan av att det finns någonting du kan göra åt det. Tyvärr räcker det sällan ända fram, eftersom det alltid finns någonting mer att förbättra.
- Resignation innan du ens börjat. Du kommer inte igång, och när du undersöker närmare inser du att du någonstans är övertygad om att du ändå kommer att misslyckas. Det här är ett slugt sätt för kritikern att framföra sin åsikt (”det där kommer du aldrig att klara av”) utan att det ser ut som kritik. Förmodligen är du dessutom så starkt identifierad med kritikerns version av sanningen att du tror att du ”inte vill” göra det här.
- Defensivitet. Om du känner ett plötsligt behov av att försvara dig kan det bero på att du känner dig attackerad – och att det faktiskt är din inre kritiker som ligger bakom attacken, även om du projicerar den på personen du pratar med och tror att det är han eller hon.
- Kritik av andra. Jo – bara för att det är en inre kritiker riktar den ju inte nödvändigtvis sin kritik åt det hållet hela tiden. Många inre kritiker föredrar att rikta kritiken utåt och hellre se ”grandet i sin nästas öga”. Vad det bevisar är ju dock att det finns en kritiker, och om han kritiserar omvärlden kan du vara säker på att han kritiserar dig också – och att det påverkar dig, även om du har din medvetna uppmärksamhet någon annanstans.
- Beundran av andra. Den här en en riktig kluring, som ibland lurar oss grundligt. Jag skrev lite mer utförligt om den här aspekten i inlägget Det vi dras till hos andra, men i grova drag handlar det om att se positiva egenskaper hos andra och jämföra sig med dem – till sin egen nackdel, naturligtvis.
Det här är säkert inte någon heltäckande lista över de format som den inre kritikern kan ta sig, men det är en bra början. Hittar du format som du tidigare inte satt i samband med den inre kritikern?
Det är ju inte bara vilken kanal kritikern väljer som kan skilja sig åt mellan olika individer. Ännu större variationer hittar vi med hjälp av personlighetstyplogin Enneagrammet. I Enneagrambloggen skriver jag just nu en serie inlägg om hur den inre kritikern kan se ut hos de nio olika personlighetstyperna!
Lämna ett svar