Bearbeta barndomstrassel

När vi nyligen höll vår Levande kraft steg I och steg II i mitten av november kom – naturligtvis – frågan upp om att läka gamla sår från barndomen. Det kan vara situationer då våra föräldrar verkligen behandlade oss respektlöst eller försumligt, och det kan vara situationer där vi upplevde oss orättvist eller illa behandlade på grund av att vi missförstått situationen. Vilket som än är fallet har upplevelsen lämnat spår hos oss, som märks i vår vardag idag och som vi kanske skulle vilja bearbeta och lösa upp, så att vi slapp påverkas av dem som vuxna.

Så hur gör man det, då? När vi börjar forska i oss själva och upptäcka olika sår och gnag från barndomen kan det vara frestande att söka upp våra föräldrar (om de fortfarande är i livet) och föreslå en pratstund. Ofta tänker vi oss då att vi ska ta upp det som hände när vi var små och, äntligen, säga ifrån eller uttrycka vår ilska, förtvivlan eller förvirring över någonting som de sa eller gjorde. Vi tror att vi till sist ska kunna reda ut det där som blev en fnurra då, och på så sätt läka det sår som uppstod. Huruvida vi tänker oss den uppgörelsen som ett sansat samtal i samförstånd eller som en regelrätt utskällning av föräldern ifråga varierar, men det spelar faktiskt inte så stor roll.

För här måste vi pausa. Det finns nämligen ett fel med det här resonemanget: Varken den förälder som du vill prata med eller det barn som vill ha upprättelse finns längre. Det är flera decennier sedan de existerade, och de kan inte reda ut något idag – punkt slut. Det betyder inte att såren inte kan läka, men det betyder att vägen till läkning inte går via några samtal er emellan.

När vi är barn behöver vi en vuxen spegel för att kunna hantera emotionellt utmanande situationer, för vi har inte kapaciteten att klara av det själva. När det inte finns någon sådan spegel låser vi in smärtan, och så bildas ett sår, en blockering eller ett reaktionsmönster som vi fortsätter att bära med oss. I ett ”idealiskt” flöde skulle vi få spegling och hjälp av vår vuxna omgivning och på så sätt lära oss att hantera olika känslor och situationer. Men så ser det ju sällan ut. Våra föräldrar kan inte föra vidare något som de själva inte fått. Däremot kan de ju förmedla det de själva har fått, och det brukar vara vad som händer. Så vi växer upp med en otillräcklig förmåga att möta våra egna känslor och med en alltmer raffinerad uppsättning strategier och reaktionsmönster för att ta hand om oss så gott vi kan.

Sedan kanske vi börjar med inre utveckling i någon form och återbesöker våra barndomssår i terapi, under meditation eller på något annat sätt som innebär mer medvetenhet än att bara agera ut gamla mönster. Och naturligtvis kan tanken komma att faktiskt ta upp vissa saker med en förälder eller någon annan som vi upplever har påverkat vårt liv. Det är en jättedum idé. Som vuxna är det inte speglingen från mamma eller pappa vi behöver, så även om personen faktiskt skulle förstå idag och även om det känns som om vi behöver den. Den del av oss som känner så är fortfarande två, tre eller fem år och känner så för att det var sant för honom eller henne, när vi faktiskt var så gamla. Men det är inte sant idag, för varken den mamma eller pappa som det handlar om eller det lilla barnet finns ju kvar. Det som finns kvar är bara minnen. Som vuxna är det vi själva som måste möta, spegla och förstå oss och det barn vi var.

Naturligtvis kan vi ta hjälp, men inte på det sätt som det här ”inre barnet” tror. I stället är det vi själva, eller den vuxna person vi blivit, som måste möta och acceptera barnet. Det finns förstås ingen ”vuxen” och inget ”barn”; det är bara metaforer för olika aspekter eller mognadsnivåer av oss, som aktualiseras i olika situationer. Och det är inte säkert att vår ”vuxna del” är så vuxen heller, vilket är skälet till att det kan vara bra att ha hjälp av en terapeut, en kurs eller någon annan form av vägledning. Men hur vi än går tillväga så är det vi själva som måste förstå, respektera, lugna och/eller möta oss och de känslor som vi kämpat i så många år för att hantera eller hålla på armlängds avstånd. 

Men om jag faktiskt vill ta upp en sak med någon från det förgångna, då? Om det känns viktigt för mig? Ja, då kan vi naturligtvis göra det, om vi bedömer det som rimligt att personen är tillgänglig för ett sådant samtal. Men sannolikheten att det mötet blir produktivt är oändligt mycket större om jag först bearbetat och läkt mina sår på egen hand först, utan att blanda in andra som var inblandade då. Om vi försöker diskutera gamla händelser som fortfarande är såriga eller inflammerade för oss med personer som var med och orsakade dem är risken väldigt stor att vår energi blir anklagande, arg, eller att vi på något annat sätt försöker lägga våra känslor i knäet på den andra personen. Men om vi däremot bearbetat frågan, känslan eller händelsen själva blir det en annan sak. Då kan vi mötas som två vuxna. Och hur vet jag att jag bearbetat något färdigt? En bra koll att göra är om jag fortfarande känner mig anklagande, arg, förtvivlad eller utsatt på något annat sätt. I så fall är det lite bearbetning kvar att göra 😉 

Det här innebär i praktiken att mycket få upplevelser ur barndomen återstår att prata om när vi faktiskt bearbetat dem. Vi inser då (även om vi kanske försökte intala oss något annat) att vi inte behöver prata om dem med den andra personen, att han eller hon inte existerar längre och/eller kanske inte ens minns situationen som etsats så kristallklart i vår egen minnesbank. Och ibland vill vi faktiskt. Ibland vill vi fråga, eller förklara. Och det är okej. Vänta tills själva  bearbetningen är färdig; en sund bearbetning av barndomsupplevelser involverar mycket, mycket sällan dem som var med och bidrog till dem. Men den involverar dig ♥