När gammalt reaktivitet eller en ingrodd, begränsande föreställning blivit framknuffad i min vardagsmedvetenhet (normalt genom att den väckts i en situation där egot bedömt den som relevant och användbar) får jag möjligheten att bli mer medveten – om den, om mig själv och om sanningen. Numera leder det oftast, är jag glad att kunna rapportera, till att jag blir det också 😊
Undan för undan kan gamla missuppfattningar och vanemönster falla bort, och lämna plats för mer frihet. Dock har studieplaneraren i mitt inre en försmak för både ironi och tydlighet, vilket innebär att en del av de gamla mönstren gärna ställer till med avslutningsfest innan de ger sig av för gott. Som en liten fanfar, en ironisk touch eller ett kärleksfullt, existentiellt practical joke … 😜 Så här kan det se ut:
Droppen som urholkar stenen
Det börjar som vanlig utveckling. Under en period – som kan vara några veckor, månader eller till och med år, när det handlar om större perspektiv – blir en viss begränsning (en föreställning om hur jag eller andra eller världen är, ett automatiskt, känslomässigt reaktionsmönster eller något annat skräp som ligger och skvalpar i det inre maskineriet) alltmer aktualiserad. Den kanske dyker upp både här och där, eller återkommer i ett och samma sammanhang. Ibland är det tydligare att det är jag som skapar det jag tror är sant, och andra gånger kanske det ser ut att vara omständigheterna. Men med bara en smula uppmärksamhet och intresse går det, åtminstone i slutet av processen, att skönja ett tema.
Om omständigheterna är skapligt gynnsamma (det vill säga, om jag har förmågan att vara närvarande med det som händer, möta känslorna, reflektera över tankarna, etc) så börjar mönstret eller tendensens grepp om mig att mjukna. Jag kan ifrågasätta mitt sätt att tolka situationen. Jag kan välkomna känslorna och följa dem till ett djupare lager – och undan för undan får det jag undersöker (mig själv och det som händer med mig) mer fokus än de yttre verkligheter som såg ut att vara problemet.
Resultatet blir ofta att mönstret inte aktiveras lika ofta, eller lika intensivt. Och ibland kan jag se på en händelse och inse att wow, tidigare hade jag reagerat helt annorlunda. Efter hand, bit för bit, skalas det oväsentliga och smärtsamma bort och mer av det äkta och kärleksfulla kommer fram. Och undan för undan släpper mönstret greppet om mig. Och sedan kommer min inre utbildningsansvarige, som är något av en festprisse, på en lysande idé …
Nollningsuppdrag eller avslutningsfest?
Som för att riktigt gnugga in insikterna arrangerar den utbildningsansvarigt ett festligt event. Det brukar kännas som en kombination av ett nollningsuppdrag och en avslutningsfest. Precis som jag börjat slappna av och vänja mig vid ett liv utan det jobbiga mönstret (även om alltihop sker till största delen under radarn, utan att jag är direkt medveten om det och kanske utan att det tagit någon större plats) så händer det någonting som väcker den där gamla reaktionen, föreställningen eller vanan igen. Reaktionen – besvikelsen, utsattheten, raseriet, otillräckligheten, hopplösheten, försvaret eller vad det nu är – drar igång med full styrka, och den känns fullt relevant.
Numera pågår allt detta för det mesta (gudskelov!) inom mig. Tidigare i livet kunde det resultera i känslan av att jag nog inte kommit någonstans trots allt. Jag var tillbaka på ruta ett igen, att jag var ett hopplöst fall eller något annat beklämmande. Och ibland bidrog de tankarna och tolkningarna säkert till att jag gjorde eller sa saker utifrån min inre reaktion. Och så höll jag liv i mönstret ett tag till och övertygade mig själv ännu mer övertygad om att det var så jag, andra eller världen fungerade.
En foten i upplevelsen, den andra i medvetenheten
Men efter hand började jag bli medveten om något nytt. En vag, vänlig medvetenhet säger försiktigt: Känns inte det här lite … överdrivet? Lite ur proportion till vad som hände/vad du sa/vad de gjorde?” Det är som om jag står med ena foten i upplevelsen och den andra i medvetenheten. I medvetenheten kan jag, nästan som en superhjälte i en film, kan bromsa tiden och överblicka allt och se vad det egentligen är som händer. (För säkerhets skull är reaktionen nämligen också oftast dessutom oproportionerlig i relation till det som inträffat. Eller också är min tolkning överdriven. Eller så är sambandet så vagt att det från den nyktrare utkikspunkten blir lite absurt 🤦♀️ )
När jag började kunna stanna upp med medvetenheten upptäckte jag ett annat syfte med den här sortens händelser. De var inte till för att bevisa för mig hur hopplös jag var. De var mer som … examensprov? Ett slags ”uppkörningar”, som syftade till att provocera fram den gamla reaktionen eller föreställningen igen för att jag tydligt skulle kunna se vad som skedde och genomskåda mönstret en gång för alla. (Eller – jag ska erkänna att ”en gång för alla” mest är ett klatschigt uttryck 😊; hur mycket ”en gång för alla” det blir vet man ju inte där och då.)
Friheten i att möta mig själv
Det är så skönt. Det lämnar plats för att möta mig själv med en annan energi än överjagets ”hjälpsamma” förmaningar. Där överjaget brukat säga: Ja, där ser du, du fattar tydligen inte det här, ska du aldrig lära dig? kan den mjuka rösten i stället varsamt uppmana mig att titta lite närmare, när jag känner mig redo. Säga att mina felaktiga tolkningar, min rädsla, mina tvivel, min tjurskallighet, alltihop, är okej. Men också tillägga: Fast det verkar som om du mår ganska dåligt av det här? Vi kan väl stanna lite och undersöka hur det egentligen ligger till? Kanske är det spöken du ser, och inte verkligheten? Och så var det ju, varje gång.
Ibland har jag funderat över vad det är som gjort detta möjligt; denna omärkvärdiga och alldagliga och samtidigt så djupt transformativa, fullständigt avgörande och nästintill mirakulösa process. Och det jag kommer fram till är att det inte är en teknik. Inte en metod, en modell, en terapiform, en skola, ett synsätt. Vägen har varit något mycket enklare, och mycket större: viljan att möta mig själv och beredvilligheten att försätta mig i situationer där det ges tid till, och ibland hjälp med, det ❤️️
Relaterade produkter: Hitta tillbaka (guidad övning)
Lämna ett svar