Redan för nästan ett år sedan diskuterade Per och jag möjligheten att ta ett sabbatsår för kursverksamheten. Förutsättningarna var på väg att förändras på flera olika sätt, och det kanske var en bra sak att ta en paus för att i lugn och ro reflektera över hur vi ville fortsätta. Tänkte vi.
I mars höll vi våra två sista Levande kraft-kurser på Piperska – magiska dagar med fantastiska kursdeltagare, som vanligt. Och som jag skrev om i inlägget Förändring, tacksamhet och vila kändes det både märkligt och rätt att ta den där pausen, ta ett steg tillbaka och låta energin leta sig vidare i sin egen takt. Det vill säga, så tänkte jag mig det. Det lät väl mysigt – att låta saker och ting utvecklas organiskt, vänta in energin, se vad som ville födas. Och på ett sätt blev det naturligtvis så också.
På ett annat sätt är det först nu, ett halvår senare, som jag känner att kursernas rörelseenergi har börjat avta och den dynamik som är Levande kraft-verksamheten har närmat sig att stanna upp, på riktigt. Stå stilla. Vänta. Väntan är inte min personlighets bästa gren, så huvudet har liksom fortsatt att tänka i samma banor som tidigare – utan att ha någon egentlig verksamhet som den tidigare att rikta energin mot. Då blir det mest snurr. Energi behöver någonstans att ta vägen; den vill flöda – tills någonting i systemet förstår att ”jaha, jasså, en PAUS, säger du?!”
I liten skala, i vardagen, är det ganska lätt för mig att göra det där stoppet. (åtminstone när jag kommer på att det behövs, vilket jag erkänner ibland kan vara i senaste laget 😜). Men i större skala, i livet, var det en annan sak. Det tog ett tag – nästan ett halvt år – att förstå att det var meningen att jag skulle låta det bli tomt. Vänta. ”Slösa bort tid.” Göra det jag tyckte var roligt, det som gjorde mig glad i hjärtat, det som gav energi, det som lockade mig.
En sak som hamnade i vägen var den aspekt av mig som jag brukar tänka på som ”strategen” – den som visserligen gärna har roligt men som också gärna vill komma någonstans med det som sker. Inte bara lalla runt, inte gå på tur utan mål (något som återigen funkar bra i det lilla men mindre bra i det stora 🙄). Utan vara på väg någonstans.
Nu börjar det landa: Insikten att jag är på väg – mot det som drar. Att det är okej att inte veta vad det ska vara för poäng med det. Att det är dags att experimentera, pröva mig fram. Jag behöver inte ha en färdig resväg utstakad. Jag behöver inte grubbla över hur, eller försöka tänka strategiskt. Det är dags att bara följa det där som drar.
Det här känns bekant – att liksom kohandla med existensen eller universum eller Gud och låtsas stanna upp och reflektera, fastän en del av energin fortsätter att ånga på som vanligt. Det ser ut som en paus, men det är bara på ytan. Inuti snurrar kugghjulen vidare, så att man inte ska försitta någon tid. Känns det här bekant för dig? Eller hur föredrar din personlighet, ditt ego, att låtsas-stanna? (Det är mycket få personligheter som gillar att faktiskt stanna – att släppa taget på riktigt, och ändå stanna kvar och vara närvarande.) Det är skönt, lite genant och lite underhållande att genomskåda den gamla, gamla valsen, hitta fötterna igen och känna efter inombords vartåt energin faktiskt drar; vad som lockar, vad som känns expansivt, skönt och som … ja, som liv.
De livesända Tisdagstankarna har ”dragit”, så de har fortsatt. (Och tack till er som hört av er med frågor och tankar om ”vad som drar” i er; vad ni tycker är spännande att utforska.) Jag trodde att bloggen skulle dra mer, men det har den inte gjort – förrän nu. Vi får se vad mer som känns lockande. Det i sig känns spännande ❤️️
Lämna ett svar