Det är mycket nu.
Interaktioner – på jobbet, på nätet, i media, i reklam eller i det offentliga rummet i allmänhet – erbjuder enormt många energiströmmar. Hit och dit, åsikter och memer, diskussioner och ”fakta” (som kan vara fakta på riktigt eller bara lösa påståenden). En aldrig sinande ström av attribut att ha en åsikt om, relatera till, reagera på, ta ställning till, svara på – rent faktiskt eller bara i huvudet). Stundtals kan jag ha reaktioner åt de mest spridda håll: känna mig vagt störd över ett samtal som jag tycker tog fel riktning, ha dåligt samvete för att jag inte engagerar mig tillräckligt i det som jag upplever som viktigt, känna mig orolig över det jag uppfattar som en olycksbådande utveckling på något område, undra vad jag vill äta till middag, fundera över vad jag borde äta till middag, ha en känsla av stress över en del saker som tornar upp sig på ”Att göra”-listan och/eller känna mig arg, uppmuntrad, engagerad, hoppfull, stressad och uppgiven, beroende på vart tankarna går. Allt det där viktiga. Så många saker.
Och så kommer jag ihåg att det faktiskt egentligen bara är en sak som är viktig, för mig. Åtminstone först. Det är som den där klassiska påminnelsen i säkerhetsgenomgången på flygplan: Sätt på dig din egen syrgasmask innan du hjälper någon annan. För nej – om jag inte ser till att jag själv har syre (eller närvaro och en inre förankring i det som faktiskt är viktigt för mig) är jag ju inte till särskilt stor nytta för någon annan heller.
För flera år sedan såg jag en textsnutt som jag gillade mycket, och när jag googlade efter den idag hittade jag till min glädje också ett namn på upphovsmannen. Thomas Iain heter han tydligen, och han skrev: Och varje dag kommer världen att dra i handen på dig och gasta: ”Det här är viktigt! Och det här är viktigt! Och det här är viktigt! Du måste oroa dig för det här! Och det här! Och det här! Och det här! Och det här!” Och varje dag är det din uppgift att rycka tillbaka din hand, lägga den över hjärtat och säga: ”Nej. Det här är det som är viktigt.” Precis så. Det är det som är syrgasmasken ❤️️🌱
Men egot tror att det är viktigt att argumentera – eller åtminstone att veta var jag står, vad jag håller med om och vad jag inte håller med om. Det tror att det är viktigt att göra allting på min lista, eller åtminstone allt det som jag vill göra (eller tror att jag vill göra). Det tror att det är viktigt att jag bidrar till att sprida det jag upplever som positivt och rätt och till att motverka det jag upplever som negativt och fel. Och ibland tror det att det är viktigt att jag inte blir missförstådd, att jag kommer ihåg att handla eller att jag ser ännu en film om all plast som flyter omkring i världshaven.
Och visst, allt det här är ju viktigt, ibland och på sätt och vis. Det är bara det att jag lätt glömmer min egen syrgasmask under tiden. Ju viktigare det känns i stunden, desto lättare glömmer jag bort mig. Och ju mer syrebrist jag får – eller ju mer jag vänder mig utåt och ”ska bara” först – desto sämre omdöme får jag och desto sämre rustad är jag för att avgöra vilka av dem jag faktiskt vill engagera mig i, och hur.
Det ironiska är ju att alla dessa reflexmässiga försök till självbevarelse, alla försök att stärka och bevara tryggheten hos ”jag” , faktiskt gör att jag glömmer bort det som på riktigt är jag. Runtomkring skriker det Viktigt! Viktigt! – men det som verkligen är viktigt skriker inte. Det väntar tålmodigt på sin tur, och lyckligtvis har jag med åren blivit allt bättre på att komma ihåg att det behöver få plats.
När jag kommer ihåg mig själv, mina fötter och mina andetag blir det en annan sak. Jag kan lättare skilja mellan vad som bara är egots vilda fäktande med armarna och vad som faktiskt är meningsfullt. Det är så väldigt, väldigt skönt. Men jag behöver komma ihåg den där syrgasmasken ❤️️
Lämna ett svar