Att bli färdig

”Jag trodde ju att ni var färdiga, liksom.” Det är en kommentar vi hört från kursdeltagare ibland. De blir häpna när vi berättar om motgångar eller obalanser som uppstår i mitt och min älskades gemensamma liv, eftersom vi är Kursledare och därmed förväntas ha höjt oss över sådana vardagligheter. Eller nåt i den stilen i alla fall – jag vet ju inte exakt vilka tankar som ligger bakom kommentaren, men på sätt och vis känner jag igen den från mitt eget möte med de lärare jag haft under vägen. Till en början kändes det verkligen konstigt – och rentav lite nedslående – att de också kunde ha ”dåliga dagar”. Jag hade ju hoppats kunna bli som de och därmed, som jag trodde, slippa ifrån dålig dag-eländet. Men det gjorde man alltså inte?

Nej, och jo. Båda delarna är sant. För nej, man blir naturligtvis inte färdig, som i att det inte finns mer att göra, fler utmaningar att ta sig an eller nya saker att upptäcka. Vi växer hela tiden, bara på olika sätt och i olika dimensioner. Men någonting förändras ju, även om det nu är väldigt svårt att förklara vad det är. Och egot ställer förstås till det med sin åsikt att vi borde vara färdiga, helst sedan länge, och att alla tecken på att vi inte är det är lika med nederlag.

På senaste tiden har jag upplevt en kluvenhet – å ena sidan en stark energi som drar mot expansion, mer frihet och glädje, och samtidigt, parallellt på något sätt, en växande oro i samband med de negativa krafter jag upplever i världen, som även de tycks vinna mer mark på ett sätt som dessutom känns organiserat och obehagligt effektivt. Den inre konflikten blev tydlig: Expansionen och den ”frekvenshöjning” som den innebar blev upprepat punkterad och avbruten av känslan att det ändå är bra att hålla sig uppdaterad, veta vad som pågår, bidra på det sätt man kan där man kan och i största allmänhet hålla koll. Men så snart jag stötte på sådana ”uppdateringar” i form av exempelvis artiklar i mitt nyhetsflöde knuffades det positiva flowet, expansionen och livsglädjen ur balans, och det var omöjligt att göra båda delarna.

Bibeln varnar för att ”tjäna två herrar”. Där är det Gud som ställs mot mammon, eller materiell girighet. Men det var lika sant här: Jag kan inte tjäna expansion, frihet och positiv utveckling om jag samtidigt står kvar med ena foten i det kontraherade och ofria för att jag är ovillig att släppa min förankring där. Det är lite som när missionärerna kom på de nyfrälsta föredetta hedningarna med att be till sina gamla gudar också emellanåt, ”för säkerhets skull”. Den säkerheten åstadkommer precis motsatsen till det vi tror, och som alltid när vi tror att rött är grönt och ser världen upp-och-ner är det egot som är i farten igen!

Igår vidarebefordrade en vän ett facebookinlägg till mig som påminde om att jag för fyra och ett halvt år sedan (jag var tvungen att titta efter) skrev jag ett blogginlägg om precis det här. Då var det Breivik som varit i farten i Norge, och inlägget handlade om hur så många försökte hjälpa och visa sitt deltagande med en energi som var så obalanserad att den, på det icke-fysiska planet, bidrog till tumultet. Plötsligt insåg jag att det som pågick inom mig nu var precis samma sak. Vi kan aldrig, aldrig hjälpa eller bidra till någon sund utveckling på längre sikt om vi inte balanserar vår egen energi först.

Så enkelt. Och nej, man blir aldrig färdig ♥

PS – Du som vill om inte bli färdig så åtminstone få en skjuts framåt på din resa, välkommen till Levande kraft steg I i november! Är det dags för ett riktigt lyft går steg II redan veckan efter, och du har chansen att göra en miniretreat som kommer att förändra dig, din energi och ditt liv! Har du frågor om kurserna? Hör av dig!