Äga sina känslor

Intellektet är – naturligtvis – inte mycket för att lyssna på känslor. Det vill hellre förstå (till exempel ”förstår” det ibland att den andra personen är dum i huvudet och kan argumentera för varför) än att lämna plats för känslorna, för det förstår absolut inte känslorna och vet inte vart de kan tänkas leda. Men det befarar förstås det värsta, och dessutom har vi ju fått lära oss sedan barnben att det inte leder någonstans att vara arg (eller ha andra negativa känslor). Och nej, för intellektet leder känslorna ingenstans utan möjligen till en mörk, hotfull avgrund.

Idag när jag pratade med en klient kom vi in på vikten av att kunna äga sina känslor, att inte ”förstå ihjäl” dem. Han sa efter en stund: ”Så du menar att det är bättre att stå för att man är arg och gå och skälla ut den man är arg på än att försöka ta det på ett vuxet sätt?”

Nja. Det var ju inte riktigt så jag menade. Eftersom intellektet fortfarande inte kan tänka sig något annat än att känslorna har med den andra personen att göra är det förstås en naturlig tolkning, men finessen här är att intellektet inte har alla svaren. Och många av de där svaren – kanske inte alla, men garanterat de vi behöver just då när vi är arga eller ledsna – finns just i känslorna. Att äga eller stå för sina känslor är att inte maskera eller förneka dem för sig själv.

Det har ingenting att göra med vad vi säger till den andra personen eller hur vi säger det. När vi inte kan äga våra känslor säger vi ofta både det ena och det andra, men när vi faktiskt är beredda att stanna upp och lyssna på vårt inre gör vi det i, för och med oss själva, utan yttre inblandning (utom möjligen en terapeuts eller en stödjande väns).

Vi känner efter Hur Det Känns. Vi känner efter i kroppen. Känslor heter ”känslor” just för att de känns, rent fysiskt, och när vi kan tillåta och uppleva det som känns utan att försöka förändra det kan energin ändra form och bli till något annat. Exakt vad vet vi inte – och det är den osäkerheten som intellektet tycker är skrämmande – men personligen har jag aldrig upplevt eller sett att det inte också lett till mer sanning, mer avslappning och större frihet.

PS – intellektet kommer att tycka att det här var det dummaste det har hört. Hur ska vi kunna förändra situationen eller personen vi är arga på, undrar det, om vi slösar bort ilskan genom att låta den ”förvandlas till något annat” i stället för att rikta den utåt? Men hur var det nu igen? Javisstja, intellektet har inte alla svaren ♥