Hur produktivt kan det vara att stanna?

När vi blir som mest stressade över alla ”borden”, när vi helt enkelt inte har tid att stanna upp och absolut inte hinner känna efter vad vi vill innerst inne – det är då vi skulle behöva en varningsklocka som ringde. Intellektet är övertygat om att vi måste hantera Det Yttre: situationen, andras beteende, den händelsekedja vi tror oss veta väntar. Tankarna gör sitt bästa för att övertyga oss om att det är det som är viktigt. Det kan gå så långt att vi gör aktivt motstånd mot att stanna upp, till och med i de situationer då vi inte KAN göra något annat – till exempel på natten när vi ligger i sängen och ”försöker sova”. I stället för att koppla av och vila, så att vi är bättre rustade för att ta itu med problemen nästa dag, berättar många av mina klienter att tankarna fladdrar kring allt-som-måste-göras-och-tas-omhand. Någonting inom oss tror på ett bakvänt sätt att vi ”jobbar in tid” och blir effektivare genom att tänka på allt det där, i sängen. Det är förstås dumheter, vilket vi skulle se om vi brydde oss om att ifrågasätta logiken.

Nu tänker några av er antagligen ”Men så där tänker aldrig jag.” Det är förstås möjligt att du är helt fri från den här sortens inre, mentala översitteri – men det är inte särskilt sannolikt. Om vi hunnit lägga lite distans mellan oss själva och strömmen av tankar är det förstås inte säkert att vi tror på dem hela tiden, men det är ändå troligt att det finns ett eller två områden där vi trampar omkring så hemtamt i det här kärret att vi inte ens kommer på tanken att ifrågasätta det … förrän vi plötsligt får en anledning att göra det. Inför vårt eget intellekt är vi förvånansvärt ofta väldigt godtrogna, och under dess förtrollning försvarar och rättfärdigar vi vilka dumheter som helst för att förstå långt senare, om vi någonsin börjar undersöka saken, upptäcka att det var där vi slog in på den där vägen som aldrig ledde någonstans. Det var där vi gick vilse, där vi  faktiskt skapade ännu fler ”problem” som vi ”måste ta hand om” – och så vidare..
På det här viset grundlägger vi effektivt ett mönster där reflektion, stillhet, närvaro och att lyssna inåt blir nedprioriterade aktiviteter, om de alls blir kvar på menyn. Det åstadkommer ju inget att sitta stilla och lyssna på tystnaden. ”Vilka problem skulle det lösa?” undrar intellektet irriterat och halar tillbaka uppmärksamheten till De Viktiga Sakerna: pengarna, planeringen, stressen, barnens aktiviteter, jobbet, tidsbristen, missnöjet och allt-jag-inte-hinner-med-men-som-säkert-skulle-göra-mitt-liv-mycket-bättre.

Om det tar emot att stanna upp och ta ett djupt andetag
behöver du antagligen göra just det.

ur boken Din personliga energi – om vägen till balanserad kraft

Det finns ett citat från Gandhi som jag tycker mycket om: Idag har jag så mycket att göra att jag måste meditera i två timmar i stället för en. För det västerländska intellektet låter det skriande kontraintuitivt: ”Ska du slösa bort tid på att bara sitta där när det finns så mycket Viktigt att hinna med! Hur skulle det göra dagen bättre?” Problemet är att intellektet vill ha svar på den frågan innan det provar. Det är sånt, intellektet – det vill gärna fastställa, bevisa och förfäkta sanningen med teorier, argument och spekulationer. I en teoretisk värld är det naturligtvis så det måste gå till, men i en praktisk värld är det en kolossal omväg. Varför analysera luftens temperatur, vindstyrkan, vindriktningen och fyrtio andra parametrar för att fastställa temperaturen i vattnet, när det är så mycket enklare att bara gå ner och känna efter? Den här förkärleken för teorier, rädslan för att bara prova, gör oss ganska många björntjänster i livet – men innan vi blir medvetna om det ser vi ju inga skäl att förändra det mönstret.

Om man ägnar sig åt lite inre arbete upptäcker man snart att Intellektet är förtjust i allt-eller-inget, svart-eller-vitt, antingen-eller. Om en sak är rätt måste motsatsen vara fel. När intellektet plötsligt börjar se skälen kastar det sig alltså snabbt in i planerna på hur det ska ”programmera om sig” med verktyg, strategier och metoder. Men enligt min erfarenhet är man då på väg in i en ny fälla. Att stanna i mitten – där vi lägger märke till mönstret och vad det gör med oss utan att döma det och utan att försöka förändra det – är en av de största utmaningarna, men det är också den ”metod” som ger bäst resultat. När vi ser våra egna val precis som de är, utan att fördöma men också utan att försvara, uppstår en sund förändring inifrån, av sig själv. Då är verktygen, metoderna och strategierna till hjälp, men inte främst som verktyg, metoder och strategier som ska förändra vår verklighet, utan som någonting vi söker oss till för att det stämmer överens med den verklighet vi upplever.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Publicerad av Cicci Lyckow Bäckman