Hur gör man?

När jag hade skrivit blogginlägget Den största utmaningen skrev en vän till mig. Hon citerade en del ur blogginlägget:

”Det som ofta händer i vardagen är att vi antingen agerar ut eller undertrycker den här sortens känslor gör sig påminda. Vi noterar dem, gör motstånd mot dem och försöker få dem att försvinna genom att förändra den yttre verklighet som de tycks peka mot. Om vi lyssnade på dem och undersökte dem skulle vi antagligen upptäcka något annat, men eftersom vi helst inte vill befatta oss med dem upptäcker vi inte det. Så när stoltheten, snålheten, avundsjukan, offermentaliteten eller något annat gör sig påmint inom dig, lyssna. Lyssna på ditt inre som om det var ett litet barn som behöver din vägledning.” Hon avslutade mailet: ”Precis vad jag behöver just nu, men hur gör man??”

Ja, hur gör man? För mig handlar det mycket om att erkänna känslan. Som exempel (banalt och enkelt, kan tyckas, men det kanske illustrerar lite vad jag menar) kan jag berätta om en kursdeltagare vi hade. Vi skulle göra en övning i små grupper, och när vi kollade runt hur det gick i de olika grupperna hade hon kört fast. Vi forskade lite i det, och rätt som det var sa hon: ”Det känns så barnsligt, men jag saknar min hund.” Det var ju en känsla som inte ”hörde dit”, tyckte hon, helt irrelevant för övningen – men när hon väl sagt det, ”ägt” känslan och liksom gett den plats i stället för att avfärda den som irrelevant, barnslig etc, då löste hennes energi upp sig och hon kunde vara här och nu igen, i övningen. Plötsligt var det som om någonting slappnade av inom henne och hon kunde delta i världen där hon just nu befann sig – inte trots, utan för att hon tillåtit sig att känna att hon försökte vara någon annanstans.

En del händelser kan ge mig en känsla som jag bara kan beskriva som ”obehag”. Vill-inte-vara-där, liksom. (Det kan handlar normalt om sådant som får mig att känna skam eller som om jag blivit ”påkommen” med något; känslor som jag absolut inte vill känna och som hela kroppen liksom drar ihop sig för att stänga ute.) Om jag då viftar bort alltihop och låtsas som ingenting kommer jag naturligtvis ingenstans. Men då är det lätt att tro att lösningen är att liksom ”terapeuta” mig själv för att bearbeta mina intryck av själva situationen (förstå mer av den, se om känslan är berättigad eller inte, etc). Men grejen är att det inte heller leder någonvart, och det blir ganska snart rätt så frustrerande. Det jag insett är att jag först måste ”äga” är känslan i magen, själva motståndet (om det nu är motstånd jag känner; det kan vara sårad stolthet, ”egotankar”, småsinta åsikter eller vilka ”icke-okej” saker som helst). Jag måste bli medveten om den fysiska känslan av att försöka stänga någonting ute, hur det känns i kroppen, vilka tankar eller minnen det väcker, etc. Det är det jag menar med att ge plats åt hela spektrumet, inte bara de känslor eller reaktioner som vi bedömer som mogna, vuxna, relevanta eller godkända och även dem som vi tror inte borde finnas där.

När vi gör det – när vi tillåter reaktionen/känslan att vara precis som den är, ger den plats och möter den utan fördömanden – förändras någonting automatiskt. Det kan inte inte förändras; det är omöjligt. Hur det förändras blir en överraskning, så det krävs lite mod för att våga stanna upp. Men det är oändligt mycket bättre än alternativet.
Jultiden och de helger som är knutna till den bjuder på strålande möjligheter att träna på att tillåta och iaktta det inre flödet. Vi behöver inte kasta ur oss irritationen på mormor, sucka desillusionerat och tragiskt inför barnen eller skaffa oss magsår för att passa in på julmiddag hos svärföräldrarna. Det är det som är så härligt: vi kan fortfarande välja att antingen säga vad vi tycker eller inte säga vad vi tycker, ställa krav eller inte, precis som förut. Men om vi inte samtidigt måste redigera tankar och känslor inför oss själva – och, om vi har tur, någon invigd närstående – frigörs oändligt mycket energi. God jul!

3 responses to “Hur gör man?

  1. Jag håller på och chakra-mediterar en del. Med mest koncentration på hjärt-chakrat just nu, eftersom det är vad jag behöver. I meditationen sägs bl.a. dessa ord: ”Det är hjärtats natur att förstå och försonas med det som är”. Och att det som gör mest ont inte är de yttre omständigheterna, utan det faktum att vi stänger till om hjärtat för att vi tror att vi måste skydda det.
    Om man, koncentrerad på hjärt-chakrat, tänker på en situation som väckt obehag hos en, eller en person som man inte förlåtit, så kan man känna hur det påverkar en fysiskt. I mitt hjärta, t.ex., känns det då spänt och slutet, det värker t.o.m. lite.
    När jag låter hjärtat vara öppet, och alla känslor vila i hjärtat, får jag frid. Och dessutom styrka att möta olika situatuiner. Det kräver övning att alltid vila i hjärtat, men det är det värt.
    Återigen: ”Det är hjärtats natur att förstå och försonas med det som är”. ALLT som är. ALLA som är. 🙂
    Frid och kärlek, Ingrid

  2. Tänk vad mycket tid jag har lagt ner på just att ”terapeuta” mig själv. Vända, vrida, älta in absurdum. Och, precis som du skriver Cicci, det enda som kommit ut av det är ännu mera förvirring och frustration. Att bara känna känslan som finns där är så enkelt och befriande om än fortfarande ganska svårt. Men, även där,känna efter och bara låta det vara. Låta kroppen göra sitt utan huvudets inblandning. Har för närvarande en utmaning kring ”issues” och min gamla mor. Skulle kunna vara en stor ”myrstack” i mitt huvud men är mer en klump i magtrakten som jag försöker närma mig med djupa andetag och dans. Inte helt enkelt men så mycket bättre än det gamla sättet…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Publicerad av Cicci Lyckow Bäckman