Att inte behöva lagas

Vi tror så ofta att vi inte får ”må dåligt”, eller känna sådant som vi upplever som ”negativa känslor” – hopplöshet, ledsenhet, rädsla, tvivel, ilska eller vad det nu kan vara. Vi tror att vi måste sluta med det, att det inte tillför någonting och att vi riskerar att ”bli sådana”, eller åtminstone få mer av dåligtmåendet.

Det är inte riktigt sant. Till att börja med finns det olika sätt att uppleva de här känslorna – och dessutom finns det olika lager i upplevelsen.

(Se det här inlägget på Youtube)

Ett sätt att må dåligt är att kliva in i ett gammalt, välbekant tankemönster (till exempel att vi inte klarar någonting eller att världen är emot oss eller att främlingar är farliga eller att alla andra är korkade) och köra det på repeat. Den sortens dåligtmående är förstås inte så produktivt – men det har inte heller särskilt mycket att göra med att uppleva känslor utan faktiskt mer att slippa uppleva dem. Det repiga gamla mönstret drar igång för att förklara för oss varför vi mår dåligt, så att vi kan stanna kvar i den intellektuella sfären och tycka saker om vårt mående i stället för att … ja, bara ”må”, det vill säga faktiskt uppleva de där känslorna.

Men andra gånger, då, när vi faktiskt känner smärtan eller förvirringen eller osäkerheten eller vad det nu är? Då mår vi dåligt på det andra sättet, och känslorna finns verkligen där. Så vad ska vi göra då?

Väldigt ofta drar vi slutsatsen att det är något fel på oss för att vi känner så. Vi måste förstås reparera felet – så vi köper självhjälpsböcker, går på kurser, besöker terapeuter, tar tillskott eller vad vi nu kan hitta på som vi tror ska hjälpa oss att sluta känna obehagliga känslor.

Nu är det ju inget fel med att vare sig läsa böcker eller gå kurser (och så vidare), men vad det ger oss att göra det beror väldigt mycket på vad vi tror att vi ska få ut. Om vi slår upp boken eller åker till kursen med en förväntan om att nu äntligen förstå vad det är för fel på oss och vad vi ska göra åt det (så att vi sedan äntligen kan börja leva), då kommer vi sannolikt förr eller senare att bli besvikna. Likaså om vi strävar efter att lära oss strategier eller knep för att slippa ”må dåligt” (det vill säga, uppleva obehagliga känslor).

Sanningen är att vi är människor, vi har känslor, och ibland känns de obehagliga, negativa eller åtminstone inte alls lika roliga som andra gånger. Och det är helt normalt. Det gamla talesättet, ”det är inte hur man har det utan hur man tar det” är så väldigt, väldigt sant – men kanske inte på det sättet som vi fick intryck av när vi växte upp. När jag hörde det påståendet drog jag ju slutsatsen att man inte skulle gnälla (eller känna de obehagliga känslorna) utan gaska upp sig och se positivt på situationen. ”Hur jag hade det” var mina praktiska förutsättningar, och ”hur jag tog det” var hur väl jag kunde hålla humöret uppe. De som förmedlade den här devisen menade säkert väl, men mycket längre än så sträckte sig liksom inte deras bidrag.

Men om ”hur jag har det” i stället är mina känslor, och ”hur jag tar det” är vad jag väljer att göra med dem, då blir det påståendet plötsligt vår bästa vän. För det är inte vilka känslor jag för närvarande upplever som påverkar mitt mående mest – utan hur mycket motstånd jag gör mot dem. Hos de flesta av oss erbjuder tankarna många rationaliseringar för att göra motstånd, på olika sätt. ”Sitta här och deppa, vad tillför det?” kanske de frågar. ”Gå inte ner dig för djupt i det där träsket; då kan du fastna där” förmanar kanske ett annat tankeläger. ”Det är ju skadligt för kroppen med negativa känslor, det har jag läst” säger en tredje tanke. Och så vidare.

Det där är mental, inre propaganda, och som så ofta är fallet med propaganda kommer den från en instans som inte förstår sig på det den propagerar mot, som är rädd för det och som tror att det gör oss starkare att inte öppna den dörren. Och som också ofta är fallet med propaganda stämmer det inte. 

Känslor är inte farliga, och målet med inre utveckling är inte att sluta känna, eller att bara känna positiva och behagliga känslor. Vi är inte trasiga, och vi behöver inte lagas. Däremot kan vi sakna de färdigheter vi behöver för att acceptera, tillåta och använda känslorna på rätt sätt. Ingen av oss – eller åtminstone mycket få av oss – har fått lära sig det. Men så här ser det ut:

Känslor känns – inte helt överraskande. Tillåt dem att göra det. Ju mer motstånd vi gör mot en viss känsla, desto envisare blir den, och desto mer fysiska uttryck tar de sig med tiden. Men det behöver inte vara så. Känn tyngden i bröstkorgen knuten i magen, eller vad det nu är för något. Bli medveten om hur känslorna känns, och låt dem ta plats en stund. Det är inte farligt. 

Ofta nästlar det in sig tankar i känslorna. Vi upplever inte bara känslan, utan vi upplever också våra slutsatser och tolkningar av sen. ”Känslor” som Jag kommer aldrig att … Alla tycker … eller Ingen vill … är inte känslor, de är tankar. Om vi går vilse där hamnar vi i det första sättet att må dåligt ovan – ett mående som vi själva skapar och som därför inte tar slut förrän vi slutar skapa det. Om du märker att det dyker upp alltfler tankar i form av slutsatser, teorier, åsikter eller farhågor, ta ett djupt andetag och återvänd till känslan i kroppen. Hur konstigt det än kan låta är det första sättet att må dåligt faktiskt en flykt från känslorna. Märkligt, eller hur? Så men så rädda kan vi – eller en del av oss – vara för att känna.

Men om mina känslor av sorgsenhet eller rädsla (eller vad det nu handlar om) inte betyder att jag är trasig eller att jag behöver lagas, vad betyder de då, tro?
Tja – bekanta dig med dem, så får du se 😊❤

Bra sätt att bekanta dig kan vara på kursen Kraften i det mjuka den 2 juni i Stockholm, genom några av våra guidade övningar eller på något annat sätt som tilltalar dig!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Publicerad av Cicci Lyckow Bäckman