Hemligheter och integritet

En bekant till mig tog häromdagen upp frågan om personliga hemligheter, hur de påverkar oss och om mer mod innebär färre hemligheter. Hon nämnde också ordet ”integritet” med hänvisning till att många tar till det som försvar för sina hemlighetsmakerier. Det fick mig att fundera lite över den här frågan. För ett antal år sedan översatte jag en bok av Brad Blanton, amerikanen som myntat begreppet radical honesty och som i princip rekommenderar att man alltid säger vad man tycker, oavsett om man är tillfrågad eller inte. (Han skrev boken – Gud bor i hjärtat – tillsammans med den något mer milt sinnade Neale Donald ”Samtal med Gud” Walsch, vilket förmodligen tog udden av den värsta skärpan. Men större delen av boken utgörs ändå av ett transkriberat samtal mellan de två herrarna, och det är intressant att se deras olika infallsvinklar på ämnet ärlighet.) Dessutom har jag alltid intresserat mig för begreppet integritet, som för mig är en avledning från ordet integration och integrerad, det vill säga hel/odelad. För mig betyder integritet att stå för den man är, inte att hålla tyst om det.

Ämnet hemligheter är ofta ganska laddat – särskilt om man ger uttryck för åsikten att hemlighetsmakeri oftast är resultatet av rädsla och en oförmåga att ”äga” det man tycker och upplever eller stå för den man är. Och det är klart att folk reagerar när de uppfattar det som att man kallar dem fega. Men kan du ha hemligheter utan att vara rädd?

Som jag upplever det är hemligheter någonting som stjäl energi, har en negativ inverkan på min personliga energi och förmågan att vara mig själv och dessutom försämrar min kontakt med andra människor. Det är ju inte så konstigt, eftersom det ”jag” som har kontakten ju måste lindas in och sminkas om innan det släpps ut i ljuset. Om man är mycket van vid att dölja delar av sig själv – eller ha hemligheter – är det inte säkert att man ens är medveten om energiförlusten och de andra negativa effekterna. Och även om man är medveten om dem kanske man bedömer dem som ett lågt pris att betala för att slippa offentliggöra det man vill hålla hemligt. Men är det verkligen det?

Jag menar inte att man måste berätta om allt för alla. Vissa saker känns privata, och de är ingenting som jag diskuterar med kreti och pleti. Men det är stor skillnad i energi mellan ”privat” och ”hemligt”. Om någonting som är privat blir känt för omgivningen och någon frågar om det kan jag vara öppen om det de redan vet, och jag behöver inte försvara någonting. Om de vill forska vidare i ämnet kan jag antingen känna att det är ok, eller också kanske jag säger att det känns privat och jag inte vill gå in på det. Det handlar inte om att alla ska veta allt – det handlar om att äga det man är och gör, inklusive det faktum att någonting kanske känns privat. Då har jag ingenting att dölja.

Häromdagen läste jag ett uttalande från sångerskan Pink, som bad journalister och paparazzi hålla sig ifrån hennes nyfödda dotter. Det var ju inte frågan om att dottern var ”hemlig” – det handlade om att hon tillhör den privata sfären, som omvärlden inte är välkommen att klampa omkring i hur som helst. Det är ett utmärkt och lite annorlunda exempel på skillnaden mellan privat och hemligt.

Om du funderar över om saker i ditt liv är privata eller hemliga, undersök om du blir stressad vid tanken på att de skulle komma i offentlighetens ljus. Om tanken skapar stress är det nog en indikation på att det är en hemlighet du bär på.

Och det borde väl vara självklart, men jag tycker förstås att ”hemligheter” som är avsedda som glada överraskningar är helt ok – även om de också kan tära lite på energin hos hemlighetsmakarna innan överraskningen är i hamn! 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Publicerad av Cicci Lyckow Bäckman