Fröken ensam hemma

När jag var liten fanns det ett TV-program baserat på en bok som hette Fröken ensam hemma åker gungstol. (När jag googlar ser jag att boken skrevs av Gunnel Linde.) Det handlade om en flicka som, precis som det låter, var ensam hemma och ”åkte gungstol” till olika platser och upplevelser. Det vanliga, tråkiga vardagsrummet blev till oanade nya världar som hon utforskade – tills mamma kom hem igen och stolar, bord och mattor återtog sina vanliga gestalter.

Som vuxen kan jag tänka: Vilken oerhörd kreativitet. Tänk att kunna sysselsätta sig i timtal (eller, så kändes det ju i alla fall när man var liten) men saker man själv hittade på; saker som inte existerade, men som man ändå kunde både se, höra och just då välja att uppleva som verklighet. Sen kan det ibland bli så tydligt att det är exakt det jag ägnar mig åt en stor del av tiden även som vuxen. Och vem vet – kanske var det övningen i barndomen som gjorde mig så skicklig på att skapa min egen ”verklighet” att jag numera inte ens behöver välja att uppleva det jag skapar som verklighet utan i stället är helt övertygad om att det är verkligheten jag upplever.

Det händer oftast i relationer, där jag uppfattar vad en annan person tänker om eller känner för mig. Ibland är relationen tillfällig – som den till en medtrafikant på motorvägen – men ibland är det de närmaste, käraste relationerna det handlar om. Jag är inte en person som är överdrivet fixerad vid ”vad andra tycker”; åtminstone har jag aldrig sett mig så. Jag ligger inte vaken på grund av någons åsikt om mig. Trodde jag. Men det händer ju att jag ligger vaken på grund av fnurror i relationer, och jag har insett att sådana fnurror nästan alltid består av vad jag tror att den andra personen tänker eller känner (eller vad jag tror att det i sin tur innebär).

Och visst – det känns förstås som om jag mår dåligt, blir arg eller känner mig sårad (etc) för att den andra personen visar bristande respekt, har tagit illa vid sig av något (och därför kommer att avvisa mig) eller något annat av de hundratals scenarier som egot slänger fram på bråkdelen av en sekund. Men en snabbkoll gör tydligt att det ju är min tolkning jag mår dåligt av, inte verkligheten. Även om jag har rätt – om jag faktiskt har sårat någon, till exempel – är det ju långt ifrån säkert att den personen vill sluta umgås med mig för det (särskilt om jag förklarar hur jag känner). Och när jag uppfattar den andres handlingar som ett tecken på bristande respekt utgår jag ju från mina egna förutsättningar, inte den andres.

Allt oftare kommer jag ihåg att jag verkligen är ”ensam hemma” och att det är min egenhändigt skapade verklighet jag reagerar på. Det kan få olika följder. Ibland leder det praktiskt nog till att det jag upplevde som obehagligt försvinner i tomma intet. Det var inte sant – och poff, så är det borta. Det var min projektion som skapade obehaget – och när jag slutade projicera försvann det. Vilken överraskning! (Det är verkligen lika märkligt förvånande varje gång 😉 . ”Va, var det jag?!”). Naturligtvis kan det hända att den andra personen faktiskt sitter och känner sig arg/ledsen/förorättad, hemma i sin gungstol, så att säga – men det är ju hans eller hennes resa att göra, inte min. 

Andra gånger leder det till att jag fortsätter att vara arg eller ledsen av gammal vana, samtidigt som jag förstår att det egentligen inte har med den andra personen att göra – och det gör det möjligt för mig att hantera känslan på ett lämpligt sätt (i stället för att försöka ”hantera” situationen eller den andra personen, vilket ju sällan är särskilt lyckat ändå.) Jag kan forska vidare, med mer närvaro och medvetenhet. Sedan kan känslorna lägga sig, och jag kan återvända till dem när de väcks igen av en annan situation eller om jag vill berätta om dem för någon.

Och emellanåt, i ett välsignat ögonblick – när jag är tillräckligt öppen, tillräckligt närvarande eller ibland bara tillräckligt trött – blir min egenhändigt skapade tolkning av världen en fallucka. Plötsligt befinner jag mig i frifall ner i en avgrund av känslor, mönster och slutsatser som är gamla, gamla, men som väckts till liv av en aktuell händelse. Och det är annorlunda. Det är inte det att det inte känns. Smärtan är där – men det är just det som är grejen. Den är där. Då. Jag upplever den visserligen nu, i form av utanförskap, förlust, missförstånd, förödmjukelse, ensamhet eller vad det nu kan vara, men det är inte nuet jag upplever, utan ”då-et”. Idag kan jag uppleva känslorna utan motstånd och låta processen ha sin gång, som en kort, utrensande febertopp. Och när den är över kan jag inte återskapa den ens om jag försöker.

Man kan ha mycket nytta av en gungstol minsann ❤

One response to “Fröken ensam hemma

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Publicerad av Cicci Lyckow Bäckman