Fippel, belöningar och vad som är sant

Fippla. Ett verb som jag tror att jag aldrig hört före smarttelefonernas tid. Men det är ju så deskriptivt på något sätt. Kolla här, kolla där. Kolla här igen. Vissa dagar, eller stunder, är så tydliga fipplarstunder. Andra dagar och stunder glömmer jag att telefonen finns – men det är inte dem det här inlägget handlar om. Det handlar om stunder, kanske bara ögonblick, när jag noterar ”fippelreflexen”. Någonting inom mig blir nyfiket: vad är det som händer?

(Se det här klippet på Youtube.)

Jag är väl kanske lite märklig på ett sätt, men jag kan uppskatta vissa obehagliga upplevelser. Jag kan uppskatta att det kliar i ett sår, för det betyder att det läker. Jag kan uppskatta att ett kosttillskott eller en kroppsbehandling gör mig trött, om jag vet att det beror på att den skapar en utrensning som tillfälligt är en belastning för kroppen men på sikt gör situationen bättre. Och jag gillar när jag kan notera att det händer saker i mig, att kroppen och nervsystemet ”gör saker” på alldeles eget bevåg – även när det är saker som i sig inte är särskilt behagliga. Hur känns ett tillvant beteende (om man inte ger efter för impulsen)? Vad är det som händer när magen knyter sig, när längtan eller saknad manifesteras fysiskt, när jag blir arg/glad/ledsen/frustrerad? Jag är nyfiken. (Ibland är jag förstås, precis som de flesta andra, mest intresserad av att slippa ifrån det jag uppfattar som obehagligt – men genom åren har jag också utvecklat en stor nyfikenhet och utforskarlust när det gäller det där som händer.) Och så var det ju med fippelreflexen också. Vad var den till för egentligen?

Efter att ha iakttagit den lite mer började jag skönja väldigt primitiva drag hos den. Eftersom telefoner och uppkopplingen mot webben är en modern uppfinning är det ju lätt att tro att vi skulle förhålla oss till dem kognitivt, med vårt senast utvecklade, modernaste och mest avancerade nervsystem. Men fipplandet är allt annat än kognitivt, eller rationellt. Det är primitivt och instinktivt. Det fyller samma funktion som att sträcka ut handen efter en bit mat till; använder samma system i kroppen som får oss att dras till vissa människor eller hoppa undan för en bil i hög fart. Men hur kan det vara så? Faror att hoppa undan för, eller energier att dras till (eller inte) har ju funnits lika länge som människan. Smartphones har funnits i knappt tjugo år. What gives?

Vi är utrustade med flera olika nervsystem, varav det mest primitiva intresserar sig för överlevnad och välbefinnande: att undvika faror och bli belönad så ofta som möjligt. Vad vi uppfattar som en belöning varierar givetvis individuellt (och med vår aktuella stressnivå och ”energikondition”), men det är ganska tydligt att våra moderna, ständigt uppkopplade skärmar erbjuder något som många av oss uppfattar som en belöning. Vi kan få våra grundläggande instinktiva behov tillfredsställda – eller, vänta lite nu. Kan vi det?

Det är någonting med närheten, tillgängligheten och integrationen i vita moderna telefoner som lurar nervsystemet, eller i alla fall förför det med stor framgång. (För en del kanske det inte är telefonen, utan en platta eller dator – uppkopplingen tycks vara den gemensamma nämnaren i alla fall.) Riktigt hur vet jag inte. Men det känns tydligt att. Som om tekniken hamnar väldigt nära, blir nästan som en del av kroppen (från magens instinktiva perspektiv). Och det är den ju inte. Tekniken är fantastisk – men precis som Buddha lär ha sagt om intellektet är det bara värdefullt om vi bestämmer och intellektet arbetar för oss. När intellektet i stället sitter vid spakarna och försöker styra hela showen är det inte lika värdefullt.

För mig är inte lösningen att göra mig av med telefonen, eller ens sluta använda vissa funktioner (om de inte ter sig fullständigt meningslösa, förstås). För mig vore det att låta sig kontrolleras av tekniken, att bli slav under den i samma grad som om jag upplever att jag måste ha den. Lösningen för mig är, som så ofta, att bli nyfiken. Vad är det jag gör? Vad är det jag tror att det ska ge mig? Gör det det? Och vad får jag kanske i så fall på köpet? Vill jag ha det? Hur är det faktiskt för mig?

Att vara nyfiken – och ärlig mot mig själv med det jag upptäcker – ger mig möjligheten att utforska, utvärdera, upptäcka möjligheter, identifiera fallgropar och kunna ta del av så mycket av mitt liv som möjligt på ett konstruktivt sätt, som passar mig. På vägen upptäcker jag garanterat saker som inte passar mig, som kanske lurar mig, som ibland för mig ut på omvägar eller in återvändsgränder. Och det är okej. Det måste vara okej, för om det inte är det blir det ju för riskfyllt att utforska, att bli nyfiken – och då blir jag ju hänvisad till att leva efter någon annans recept, något som den personen kommit fram till.

Jag lär mig gärna av andra. Jag inspireras gärna av andra – och det finns så många att inspireras av. Men jag måste göra min egen resa.

Och psst – det behöver inte handla om telefoner. Eller ens fippel. Vad gör du i din vardag för att ditt nervsystem har lurats att tro att det ska ge dig något viktigt? Vad är det du vill ha? Och får du faktiskt det – eller är det det antydda löftet om att få det som ger dig känslan av belöning (men bara så länge du fortsätter försöka)? Kolla varsamt, och var medveten om att den här sortens utforskande kan väcka ett ganska starkt försvar om de där instinktiva funktionerna tror att de riskerar att bli fråntagna något viktigt ❤

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Publicerad av Cicci Lyckow Bäckman