”Finns a egentligen?”

”Vad skulle du föredra om du kunde välja”, frågade Per på Levande kraft-sidan på Facebook, ”a) En lycklig och perfekt barndom, eller b) Förmågan att möta och hantera de bekymmer, problem och besvikelser du stöter på i livet?” När två personer hade valt alternativ b frågade en tredje, ”Finns a överhuvudtaget?” Och ja, det kan man verkligen fråga sig. Om du idag, som vuxen, fick diktera hur en ”perfekt barndom” ser ut, tror du att du hade gillat den barndomen när du faktiskt var barn? Visst finns det åtskilliga saker som du gör med dina egna barn, i bästa välmening och för att du är övertygad om att deras uppväxt på så sätt blir mer perfekt, men som de gärna skulle slippa?

När vi som vuxna ser tillbaka och jämför vår egen uppväxt med en perfekt fantasi ser vi alltid brister – åtminstone om vi faktiskt minns hur det var. Jag tror inte att det är meningen att vi ska ha en ”perfekt barndom”, åtminstone inte i den meningen att alla våra psykologiska behov ska uppfyllas enligt skolboken. Som jag skrev i boken Din personliga energi: ”Vem vet – det kanske till och med är meningen att vi ska få chansen att verkligen gå till botten med våra känslor som vuxna och därför behöver utmaningar i form av otillräckligt stöd i barndomen? Om vi faktiskt lever i en perfekt värld förefaller det onekligen synnerligen troligt.”

När man läser om barns behov är det lätt att börja upprätta ett facit: ”Okej, om man som barn behöver a, b och c och jag inte (alltid) fick det, då fanns det alltid brister i min barndom som förklarar varför jag inte kan bli lycklig/framgångsrik etc. Problemet är ordet ”behöver”. Forskning visar att barn behöver a, b och c för att få det vi uppfattar som en optimal upplevelse av kärlek, tillhörighet, bekräftelse, insikter om hur man hanterar sina egna känslor, etc. Det är inte liktydligt med att man ”borde” få det. För vilken verklighet jämför vi med för att komma fram till ett sånt ”borde”? Jag känner ingen som haft en ”perfekt barndom” i den meningen att de aldrig fått några törnar att bearbeta. (Just de som faktiskt hävdar att de haft ”perfekt” barndom brukar vara människor vars personlighet visar prov på en hel karta av brister i barndomsupplevelsen. De har bara aldrig haft viljan att bli medvetna om vad som hände, kanske just för att de tror att bilden av den icke-perfekta barndomen skulle innebära en anklagelse mot deras föräldrar. Det är det inte.) Men här får jag naturligtvis snabbt flika in att jag inte menar att föräldrar ska ”förbereda sina barn för livet” genom att medvetet utsätta dem för trauman för att ”härda” dem. Det räcker så bra med naturlig otillräcklighet, själva livet och det som ändå händer.

För om verkligheten är något att gå efter verkar det inte vara meningen att vi ska växa upp under ”perfekta” omständigheter. Eller snarare – det verkar som om alla faktiskt gör det, men vi inser inte att det vi upplever är perfektion. På samma sätt kan vi i vuxen ålder vara med om sådant som vi uppfattar som negativt – uppsägningar, sjukdomar eller andra obehagliga upplevelser – och först flera år senare se hur den upplevelsen faktiskt bidrog till vår utveckling på ett sätt som ingen mysfaktor hade kunnat göra. Kanske är det det som är verklig perfektion: att utsättas för precis det vi behöver för att bli den bästa version av oss själva som någonsin är möjligt. Vissa upplevelser känns det som om man inte är riktigt redo för att utvecklas av, men det som verkligen utvecklar kommer förmodligen alltid att kännas på gränsen. Eller som Gloria Steinem uttryckte det: The truth will set you free. But first, it will piss you off. Är du redo för utmaningen?

Du som vill utmana dig under tre dagar av respekt, kärlek, upptäckter, energi och stillhet är välkommen på kursen Levande kraft – upptäck kraften

2 responses to “”Finns a egentligen?”

  1. Eller hur. Så well put, och Så Sant. Det är den amerikanska författaren Gloria Steinem som sagt det, har jag nu kommit ihåg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Publicerad av Cicci Lyckow Bäckman