Energi, förvirring och stress

Efter förra helgens dramatik i Norge dök det snabbt upp olika uttalanden med fördömanden av gärningsmannen. Det kopierades statusar på facebook, det cirkulerades bilder som symboliserade vårt stöd till grannlandet, det tändes ljus för offren och det hölls en officiell tyst minut på måndagen. En SD-medlem citeras i en svensk dagstidning och idiotförklaras av läsare. Gärningsmannen uppges ha uttalat att han hellre blir hatad än glömd, varpå det raskt uppstår en kollektiv rörelse för att aktivt glömma honom; utesluta honom ur medvetenheten. Den kollektiva reaktionen har varit enormt stark.

Bombardemanget av reaktioner väckte en märklig motvilja hos mig, och den gjorde mig i sin tur förvirrad. Sådana reaktioner ska man ju delta i? Sluta upp bakom? Och ändå var det någonting inom mig som kändes så obehagligt skevt.

Det tog ett par dagar innan jag kände igen energin som låg bakom de flesta (om än inte alla) sympatiyttringarna. Det är en energi som förmedlar ungefär: ”Jag är upprörd/arg/förtvivlad [etc] över det här, och det erbjuder jag som stöd”. Den är oerhört obalanserad – och därmed uteblir stödet, hur mycket vi än känner med våra drabbade medmänniskor. För hur skulle obalans kunna ge stöd?

Givetvis påverkar det inte den fysiska världen på samma sätt om jag idiotförklarar någon som om jag mejar ner åttio personer med ett skjutvapen. Givetvis behöver samhället göra sitt bästa för att undvika att sådant händer. Det juridiska samhället kan försöka göra det genom att stifta lagar och i möjligaste mån se till att de följs. Men det personliga samhället försöker ofta göra samma sak genom ”fredliga” aktioner – som i själva verket bygger på ilska/rädsla – och det här här någonstans vi kommer ur kurs.

Att konfronteras med händelserna i Norge och reagera med sorg tycks mig som en annan sak. Och sorgen kan innefatta hela skeendet och alltså inkludera det faktum att en någon överhuvudtaget kommer på idén att göra en sådan här sak; att världen på något sätt föder den här sortens kompakta negativitet. Den sortens uppriktiga sorg – en aspekt av kärleken som vi ibland inte känner igen – tror jag inte bidrar till mer negativitet, och om vi tillåter den och känner den börjar kärleken lysa igenom. Hos en del ser den ut som kärlek redan från början. Min vän Premleena skrev:

In times like this, being grounded in my inner nature …
without story and judgments …
moment by moment …
like a web around the globe …
That is where I have my focus.

Den energi som den texten förmedlade var som en en ljummen fläkt av frisk sommar. En annan sommarfläkt kom från blogginlägget En högfrekvens av jämmer och klagan av JennyAnn, som min älskade tipsade mig om och där jag tyckte att en mening lyste extra starkt i sin klarhet: ”Behovet att tolka en händelse för att göra den begriplig är starkare än viljan att uppleva intentionen.” Så tydliga ord, och så sanna.

***

Ilskan och rädslan (som i det här fallet bara är två sidor av samma mynt och reaktioner på varandra) kan inte bidra till kärlek, fred eller sanning. Det betyder inte att vi ska undertrycka eller förneka ilskan eller rädslan; det gör bara våra insatser ännu skevare. Men vi kan bearbeta de här känslorna först. När vi gjort det, när vi hittat balansen igen, kan vi bidra till kärleken i världen. Eller nej, det stämmer inte riktigt. Sanningen är att vi bidrar till kärleken i världen så snart vi börjar tillåta, uppleva och lösa upp känslorna utan att använda dem som drivmedel för negativiteten

6 responses to “Energi, förvirring och stress

  1. Så länge vi känner hat till Norgemannen och vill döda honom som många säger så är vi inte mycket bättre själva. Så länge vi har dessa känslor och tankar så blir inte energin bättre i världen. Vi måste försöka komma högre på nåt vis.

  2. Så bra skrivet Cicci! Jag har också känt en motvilja mot allt ”stöd” som vi ska ge för att energierna har inte känts så kärleksfulla utan som du skriver obalanserade.Grundat på ilska och hat.
    Som du anonyma skriver….vi behöver komma högre på något vis om energin ska bli bättre i världen.

  3. En sak som slår mig när ”sånt här” händer, är att det är så lätt att glömma att alla inblandade är offer. Det som hänt är vansinnigt, fruktansvärt och hemskt, men jag tror det är viktigt att minnas att vi alla på sätt och vis är inblandade, vårt kollektiva medvetande skapar vår värld och vi kan inte annat än att var och en arbeta för att nå högre medvetandetillstånd och balans i oss själva och därmed i hela samhället. Mänskligheten har helt enkelt en bit kvar, men jag hoppas och önskar det bästa för allt och alla. //Madelene Läth

  4. Precis så, Madelene. Den där sorgen vi kan känna är inte exklusiv för ”de drabbade” utan kan innefatta även förövarna (på alla nivåer). Och vi kan känna igen att vi själva är förövare också, fast kanske på andra sätt och i andra sammanhang … ♥

    Stort tack för era kommentarer; de är så välkomna.

  5. Ja du Cicci- vad skall jag säga…. Det var en laddad blogg i ett ögonblick där mycket känslor (och jättemycket rådsla) åkte runt. Jag läser din blogg för 4e (!) gången på fyra dagar…. Och nu fattar jag….nu förstår jag och när jag landat och väbt o vridit o funderat…. Så har känslan av påhopp och utskällning bytta ut mot värme! Du är modig! Tack för att du delar med dig av dina reflektioner!/Häla

  6. Underbara Häla, tack själv, det gör mig oerhört glad.
    Det svårt att se klart mitt i reaktiviteten, men … det är ändå då vi har chansen att förändra på djupet — vilket inte heller sker helt utan mod! Låt oss vara modiga ihop ♥

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Publicerad av Cicci Lyckow Bäckman