En okänd valuta

En mänsklig egenhet som ofta fascinerat mig hos både mig själv och andra är tendensen att försöka använda ”mådåligt” som ett slags valuta. Jag träffade nyligen en fantastisk kvinna som är missnöjd med sina helger eftersom hon tycker att större delen av dem går åt till att köra barn fram och tillbaka mellan olika aktiviteter. Det är inte hennes val, tycker hon – det är hennes make som tycker att det är viktigt med alla aktiviteterna, medan hon själv skulle föredra att göra helgerna till oaser av frid, egentid och kravlös samvaro. Så långt är det ju ingenting märkvärdigt. Det händer så ofta i parrelationer att vi har olika åsikter och får kompromissa om saker – men det intressanta är hur hon kompromissar i den här frågan: hon gör sin del av allt körandet, och under tiden är hon stressad, sur och missnöjd. Den bakvända, omedvetna ”logiken” säger att hon på något sätt samlar poäng genom att må dåligt, så att hon så småningom kan tjäna ihop till en förändring.

Nu är hon ju inte på något vis ensam om det här. Åtskilliga är de som kompenserar med dåligt samvete medan de äter godis/dricker sprit/tittar på tv. Och det är många mammor som genom tiderna som har haft dåligt samvete för att de inte har tid att umgås tillräckligt med sina barn – som om deras skuldkänslor på något sätt skulle kompensera för det bristande umgänget. Själv ägnade jag under skoltiden väsentligt mer energi åt att ha dåligt samvete över att jag inte läste mina läxor än att faktiskt läsa läxorna – det hade antagligen inneburit mindre jobb. Det häpnadsväckande hur gärna vi drar slutsatsen att negativa tankar och känslor har någon substans i den större ekvationen – som om vi genom våra negativa upplevelser i form av stress, dåligt samvete, missnöje, besvikelse eller inre motstånd faktiskt byggde upp ett saldo som vi sedan kunde använda till någonting konstruktivt.

De flesta av oss gillar inte att erkänna att vi är med och väljer i situationer där vi tror att vi inte vill det som vi har valt. Om vi ändå går med på något som vi känner tveksamhet inför blir det ju faktiskt mycket roligare om vi njuter av det när vi ändå gör det – men då sticker Egot upp näsan och påpekar att det är bäst att vi lider demonstrativt så att det framgår att det är Mot Vår Vilja. Då bygger vi ju upp lite ytterligare kapital på sparkontot.

Ibland bestämmer jag mig för att möta det som händer som om jag hade valt det själv, entusiastiskt och på eget initiativ. Givetvis glömmer jag bort min föresats efter ett tag och återgår till att reagera negativt över vissa saker, men de stunder när jag kommer ihåg att det är jag som väljer blir fler och fler. Och gissa vad som händer – det blir roligare att leva, även när det händer sådant som inte stod på önskelistan. Och haken? Mja, egot tycker ju att det är störande att inte kunna gnälla över det som händer, men vid en lite närmare granskning skapar ju det faktiskt också bara mer stress. Egentligen.

En vis man sa en gång: ”Att vägra förlåta någon är som att ta gift och vänta sig att den andre ska dö” – och så verkar det funka även med våra omedvetna försök att manipulera verkligheten eller Gud. Idag tror jag att jag ska hoppa över giftet.

2 responses to “En okänd valuta

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Publicerad av Cicci Lyckow Bäckman