Egot och Gud

Häromdagen frågade Per mig vad det var för skillnad på den bild jag haft av Gud som katolsk tonåring och den bild jag hade av Gud idag. Jag funderade. Det har hänt så mycket sedan jag var en entusiastisk, tonårig ungdomsledare i katolska kyrkan. Min bild av Gud på den tiden var inte så olik den jag har idag: den handlade inte om någon farbror med långt, vitt skägg, utan redan som femtonåring hade jag ganska klart för mig att ”Gud” för min del måste vara något vagare, mer diffust och ickepersonligt.

Jag växte upp som katolik, och som tonåring var jag under ett par år ganska engagerad som konfirmand- och ungdomsledare. (För att ge lite perspektiv på mitt engagemang kan jag citera en av prästerna när han skrev referenser till mig en gång: ”Hennes katolska övertygelse är kompletteras av personliga idéer.” Nåja, vi hade roligt ihop i alla fall.) Prästerna i ”min” kyrka tillhörde Jesuitorden, och lite kuriosa om jesuiterna är att de är ett ganska akademiskt sällskap som läser filosofi i två år och teologi i fyra innan de prästvigs. (Efter prästvigningen fortsätter de vanligtvis med att doktorera – om jag inte missminner mig hade min favoritpräst doktorerat fyra gånger, bland annat i matematisk logik. Man anade det när man diskuterade med honom.) På grund av den här inriktningen diskuterade vi en hel del, och en sak som återkom var det så kallade Teodicéproblemet, eller allsmäktighetsparadoxen: frågan om huruvida en allsmäktig Gud kan skapa en sten så stor att han sedan inte kan lyfta den – eller en värld som han sedan inte kan hantera. Lactantius, en kristen författare från 300-talet, formulerade saken så här: Antingen vill Gud utplåna det onda, men kan det inte. Eller så kan han det, men vill inte. Eller så varken kan eller vill han. Om han vill men inte kan är han maktlös, vilket går emot hans natur. Om han kan men inte vill är han ond, vilket också går emot hans natur. Om han varken vill eller kan är han både ond och svag och är alltså inte Gud. Men om han vill och kan, vilket är det enda som stämmer överens med vad han är, varifrån kommer då det onda och varför gör han inte slut på det?

Som tonåring tror jag att jag hade en tydlig bild av att Gud dels hade en åsikt om världen, dels en plan för den; att han kunde hantera den. (Han var ju trots allt allsmäktig, och då var det väl det som var poängen?) Jag vet inte vad min förklaring var till att han inte ”gjorde slut på det” – kanske att Gud ville peta mig i en viss riktning och utsätta mig för lämpliga prövningar ”för mitt eget bästa”, jag är inte säker. Men någon form av förklaring hade jag säkert, och den var antagligen lika otillfredsställande som alla de andra förklaringar människor kommit fram till i alla tider. Men det besvärade mig förmodligen inte så mycket, för det här var ju en Filosofisk Paradox. Det var helt normalt att inte ha något bra svar på den.

Nu, när jag funderade över Pers fråga och mindes diskussionerna om allsmäktighetsparadoxen, stod det plötsligt klart för mig vad skillnaden är mellan nu och då: Då trodde jag att det fanns något som behövde hanteras; att ondska, eller ens ”problem”, existerade. Och som många andra paradoxer bygger den här på en förutsättning som kanske inte är sann. För om det inte existerar någon ondska, då löses ju paradoxen upp i tomma intet. Lactantius missade ett alternativ: att det inte är Guds kompetens eller mentala hälsa vi ska ifrågasätta, utan vår egen: ”Antingen vill Gud utplåna det onda, men kan det inte. Eller så kan han det, men vill inte. Eller också har vi missförstått någonting.”

Tanken att ondskan inte existerar, trots att vi tycker oss se bevis för dess existens till både höger och vänster, är inte bekväm för egot. Det gillar inte när det inte förstår (och eftersom det per definition inte kan förstå existentiella saker överhuvudtaget sätter det sig generellt till motvärn). Att ändå stanna där, i möjligheten att ”ondskan” ytterst faktiskt inte finns – att inte falla till föga och döma antingen oss själva, Gud eller båda delarna för att det är bekvämare att tro att vi har svaren än att stanna i ovissheten – är en av våra allra största utmaningar. Men en som skänker mig ro ♥

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Publicerad av Cicci Lyckow Bäckman