Ditt viktigaste bidrag är du själv

Vad anser du brukar vara ”din roll” i möten och samarbeten med andra? Tror du att de håller med? Och – kan det vara så att du begränsar dig, och därmed det du bidrar med, för att du har en för snäv uppfattning om vad som är till nytta i situationen?

(Titta på det här inlägget på Youtube.)

Vi tror så ofta att vi vet vad som behövs vi en situation, var ramarna går för det som vi rimligen skulle kunna bidra med. Om jag tror att jag behöver vara idéspruta eller motivationshöjare så kanske jag stannar hemma om jag känner mig lite nere och ”inte kan leverera”. Om min roll brukar vara att se samband och förklara dem för andra så kanske jag håller inne med mina frågor eller invändningar om jag faktiskt inte fattar. Och så vidare.

Igår hade jag en sådan föreställning om dagens tisdagstankar. Bakgrunden är att vi precis har kommit hem efter två kurser, varav den sista var årets steg III som i vanlig ordning påverkade även oss kursledare ganska djupt. Den här gången kände jag mig dessutom ovanligt starkt påverkad. Det var (och är) tydligt att det finns en del att integrera och smälta. Så först tänkte jag att alternativen för dagens tisdagstankar var att antingen köra på med något av alla de teman som jag tidigare funderat på, lite på autopilot liksom – eftersom jag är ganska duktig på att ”skärpa mig” och ”leverera” och sätta mina inre processer på stand-by tills det finns mer plats för dem – eller helt enkelt hoppa över livesändningen idag eftersom det kändes upptaget inuti.

När jag satte mig för att känna efter vilket kände jag igen ett mönster som jag ser både hos mig själv och andra – nämligen just det här att vi bakbinder oss själva med våra sväva föreställningar om vad vi har att bidra med. Ta till exempel de människor som tror att deras avvikande åsikt, ifrågasättanden eller ”dumma frågor” inte passar in i ett visst sammanhang. De håller ofta inne med dem av den anledningen, så att de inte ska sinka projektet (eller vad det nu är) – men så många gånger har jag sett hur en sådan input, när de väl faktiskt uttalar den, är precis vad som behövs. Frågan, invändningen eller vad det nu är löser liksom upp en knut i samtalet eller sammanhanget. Personens snäva uppfattning om vart sammanhanget var på väg fick hans eller hennes input att se ut som en ovälkommen avvikelse – men i själva verket blev den en viktig del av processen.

För en del av oss handlar det om att vi tror att det vi ska säger eller gör ska det tillföra ett slags kvantifierbart ”innehåll”. Något konstruktivt eller insiktsfullt som konkret för en process framåt. Som med tisdagstankarna nu, till exempel. Mina inre processer, att saker behöver landa hos mig – det blev för det här tankemönstret ett hinder snarare än det intressanta. 

Men när jag väl hade känt igen mönstret såg jag att det är en tankevurpa. Jag mindes situationer där jag, från intellektets perspektiv, ”brustit” i min förmåga att hantera situationen och leverera det där konstruktiva bidraget till en viss process; där jag i stället kanske gett plats för en känsla (som enligt min snäva föreställning var lika mycket av en avvikelse, eller ett störningsmoment, som den där ”dumma frågan” var för någon annan) – och där min känsla, och att jag gav plats för den, blev det som löste upp, befriade och bidrog.

Så de här tankarna blir en inbjudan till att se efter vad du vanemässigt tror är din uppgift att bidra med, och, ännu mer intressant, vad den föreställningen får dig att därför hålla inne med. Och så ett tankeexperiment: Finns det någon möjlighet att just det som du håller tillbaka faktiskt skulle kunna tillföra något? Rentav göra en jätteskillnad? Till att börja med kanske tankarna slår bort den möjligheten direkt med ett ”och vad skulle det tillföra? Men utforska tanken lite mer. Har du sett någon gång att någon annan gett uttryck för samma typ av ”dum fråga”, eller en lika radikalt motsatt åsikt, eller personlig sårbarhet, och det visade sig vara precis vad som behövdes? Skulle det faktiskt kunna gälla även i ditt fall?

Det skulle kunna vara så att dina privata reaktioner, reflektioner och ”ovidkommande” personliga processer är viktiga ingredienser i dina möten med andra människor? De kanske rentav är ditt verkliga bidrag? Sug på den

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Publicerad av Cicci Lyckow Bäckman