Direktbuss till Egoland

Du som vill utforska den sunda anti-andligheten gör klokt i att göra Egoland till ett återkommande resmål, och hissen dit kan ibland komma som ett resultat av att vi blir provocerade. När vi arbetar med inre utveckling kan vi till exempel få förslaget att ifrågasätta en viss tanke eller få höra att vi mår dåligt av att försöka kontrollera livet och skulle behöva kapitulera – eller för att vi inte tar vårt ansvar och skulle behöva välja mer aktivt – och det kan kännas provocerade. Men när vi reagerar med ”Det är minsann inte så lätt!” eller ”Sådär kan man väl inte säga, det är ju kränkande mot X” (och X inte innefattar oss själva) är det detsamma som en gratisbuss till Egoland.

Eftersom jag skriver en del om det här ämnet händer det förstås ibland att någon frågar hur jag tänkt eller vad jag menar, eller säger att de helt enkelt inte håller med. Men ibland har frågorna en retorisk och lite ilsken eller försvarsbenägen karaktär, och det intressanta är att det då alltid handlar om teorin, om abstraktioner – inte om någons faktiska upplevelse (vilket oftast är vad jag talat eller skrivit om).

Jag känner igen det här så väl. Förr var det jag själv som ägnade jag mig åt protester, ifrågasättanden och argument – ofta för andras (inte sällan hypotetiska individers) räkning eller för själva resonemangets skull. Jag missade att det handlade om det inre, om utveckling, om möjligheten att växa, och fokuserade i stället på det filosofiska eller retoriska och slog ner på det jag uppfattade som fel eller hotfullt i stället för att se vad jag kunde lära mig av helheten. Jag hörde beskäftiga påståenden där den som talat i själva verket avsett att väcka en fråga; jag läste in allehanda innebörder och budskap som inte alls fanns där (så som det gärna blir när egot läser och det väcker ett försvar som egentligen gäller något annat). Och hela den reaktionen hindrade mig från att tillgodogöra mig vad textsnutten, boken eller uttalandet kanske hade kunnat säga mig.

Om du exempelvis känner dig kränkt för någon annans räkning eller har principiella invändningar mot ett uttalande om inre utveckling finns det alltså något att undersöka – och det handlar om dig. Det har ingenting att göra med den å vars vägnar du känner dig kränkt; det har ingenting att göra med de principer du hänvisar till. Det har att göra med din reaktion, vad som händer inom dig just då – och enbart det. Att själv bli medveten om när försvaret drar igång är oerhört värdefullt – och utmanande, förstås, eftersom vi just då inte är särskilt intresserade av att ifrågasätta det eller undersöka det. Vi är intresserade av att försvara oss, så att vi slipper titta på den reaktion som påståendet väcker inom oss. Vi kan lägga ner så mycket energi, så mycket ord och argument, för att slippa lära oss något nytt om oss själva. Vad är det vi är så rädda för?

När jag bläddrar tillbaka i mitt eget Egolands historiebok kan jag se jag hur rädd och ensam jag kände mig ibland. Ibland handlade det förstås om att jag gjorde motstånd mot själva innehållet i det som sades – men lika ofta var det nog en omedveten rädsla. Jag hörde orden, och någonting inom mig svarade an på dem, men jag förstod inte hur jag skulle tillämpa dem på mitt eget liv eller hur de skulle kunna visa vägen till den där friheten som jag längtade så efter. Jag fruktade innerst inne att jag var ett hopplöst fall, och rädslan för att bli helt ensam på den sidan av mitt mentala staket gjorde att jag argumenterade emot för att övertyga åtminstone någon annan om att rådet, filosofin, tanken eller experimentet var meningslöst eller skadligt.

Om du har för vana att hamna i liknande diskussioner kan det förstås hända att dina skäl ser annorlunda ut – men det finns skäl, och när vi hittar dem hittar vi en väg till utveckling. Till en början kan vi kanske inte se vad som händer förrän efteråt, men efterhand – ju mer vi förklarar oss villiga att lyssna till egots rädsla och se den oskuldsfullhet som väntar under försvaret – kan vi börja rusta ner, reaktiviteten kan minska och vi kan börja uppleva andra länder. Men vi kan inte börja där.
Vi måste börja i Egoland, där vi kan äga reaktionen, vara med den och lyssna på den. I stället för att ”köpa” den med hull och hår och börja argumentera – lyssna på vad det är reaktionen består av. Ta den på allvar, inte som något för andra att höra, utan för dig själv. Och lösningen är inte att avfärda reaktionen med ett ”det där är ju bara egot, usch och fy”. Tvärtom. Lyssna på reaktionen och känslorna, och gå djupare ♥

Välkommen till Levande kraft-sidan på facebook!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Publicerad av Cicci Lyckow Bäckman