”Dina åsikter om mig har inte med mig att göra.” Eller?

Nej, dina åsikter om mig har ju inget med mig att göra. Eller? Hur är det egentligen? Ska man vara fri och djärv och skita i vad alla andra tycker, eller ska man vara lyhörd och känslig och Ta Hänsyn? Vad tycker du? Givetvis, eller åtminstone sannolikt, blir vi oftare irriterade för att folk inte tar hänsyn (särskilt om det är oss det inte tar hänsyn till) än för att de är fria och djärva. Ja, eller oftast i alla fall. Men hur vill vi själva leva? Om du fick välja det ena alternativet och aldrig tilläts korsa gränsen igen, skulle du föredra att alltid anpassa dig efter andra eller att aldrig göra det?

Det är förstås en fånig fråga, eftersom vi inte behöver välja. Men intellektet och egot vill gärna ha det dit: ”Jaså, man ska Lyssna På Sig Själv och Följa Sin Inre Röst? Ska man aldrig lyssna på vad någon annan tycker då, kanske?” Den inre diktatorn gillar att ställa saker och ting på sin spets och säga: ”Jamen tänk om ALLA gjorde så, hur skulle det se ut?” eller ”Tänk om du ALLTID skulle göra så, hur skulle det se ut?” (Just ”hur skulle det se ut?” är som synes en populär avslutningssnärt i den här typen av argumentation.) Och svaret är naturligtvis att det är fullständigt ointressant att fundera över, eftersom livet väldigt sällan är alla, eller alltid.

Men det är en vanlig fråga från klienter – särskilt om vi använder Byron Katies ”The Work” eller vänder på inrotade begrepp på något annat sätt: ”Jaha. Så du menar alltså att …” eller ”Så man ska alltså tänka …” Det är väldigt svårt för intellektet att förstå att mentala strategier (det vill säga färdiga modeller för hur man ska tänka och vilka regler som ALLTID gäller) är värdelösa – åtminstone om målet är att utvecklas, eller ens må bättre. För säg den strategi som funkar jämt. Vi tror att det är ett slags paketpris vi får när vi bestämmer oss för Hur Det Ska Vara en gång för alla och sedan lever därefter (eller åtminstone försöker, och försöker få andra att göra likadant) – men i stället skapar vi mest stress när vi på det viset försöker komma undan att faktiskt känna efter varje gång.

Men – tillbaka till ämnet. Andras åsikter, värdefulla eller inte? Jag återkommer till The Work, detta fantastiska lilla verktyg med två parallella spår. När du tycker något om mig kan jag fråga mig ”Är det [som du tycker] sant?”. Om det du tycker – låt oss säga att det är att jag är självupptagen – faktiskt är sant blir det snart uppenbart för mig vad som egentligen får mig att må dåligt: inte din åsikt, utan verkligheten. Det jag mår dåligt av, har jag nämligen märkt, är aldrig din åsikt utan möjligen min åsikt.

Låt oss säga att du tycker att jag är självupptagen och att jag blir illa berörd av det. Då beror min obehagskänsla på en av två saker: antingen förnekar jag min självupptagenhet och gör motstånd mot din åsikt, högt mot dig eller tyst inom mig (”Nej, jag må vara mycket, men självupptagen, det är jag då inte!”) – vilket jag naturligtvis inte skulle behöva göra om jag inte innerst inne visste att det var sant. Eller också håller jag egentligen med dig och kritiserar redan mig själv för självupptagenheten. Men om jag stannar upp en stund och frågar mig ”Är det sant?” märker jag snart vad det är. Så snart jag inser att jag håller med dig, till exempel, och att jag kritiserar mig själv för min självupptagenhet, kan jag tydligt se att det är min kritik jag mår dåligt av, inte din. För om du kritiserade mig för något som jag själv är helt okej med och inte dömer mig själv för så gör det mig faktiskt ingenting.

Om jag frågar mig ”Är det sant?” och verkligen inte kan se att det skulle vara det (låt säga att du är arg på mig för att du anser att jag gjort något med avsikt som i själva verket var ett uppriktigt misstag) upphör dramatiken i allmänhet där. När jag är villig att titta efter – kan det ligga något i det du säger? – och blir klar över mina egna motiv blir det också lättare för mig att se saken ur ditt perspektiv. Jag kanske vet att det jag gjorde byggde på ett missförstånd eller något annat oskyldigt och var helt oavsiktligt från min sida – men om jag stannar i den sanningen kan jag förmodligen också lättare förstå hur du kan tro att det var avsiktligt, det vill säga, se din sida av saken. Och eftersom jag förstår hur du ser på saken och inte behöver försvara mig mot din tolkning eller åsikt behöver jag inte bidra till någon fortsatt eller upptrappad konflikt mellan oss.

Så svaret på frågan om dina åsikter om mig har med mig att göra eller inte har med mig att göra tror jag är: ja. Ta in åsikterna som folk har, särskilt om du reagerar starkt på dem, och undersök hur din egen sanning ser ut. Håller du med dem? I så fall är det nog dina egna fördömanden som behöver din uppmärksamhet, inte andras. Och om du undersöker saken fullständigt ärligt och prestigelöst och inte håller med dem, låt åsikten vara den andra personens problem. (Egot vill gärna ta den lätta utvägen och välja det andra alternativet direkt, men den undanmanövern är lätt att genomskåda: om du fortsätter att reta dig på åsikten är det dags att ta en ännu närmare titt!)

2 responses to “”Dina åsikter om mig har inte med mig att göra.” Eller?

  1. Ännu en krumbuktare som fick mig att se mitt eget tänk på ett annat sätt. Jag behöver verkligen fundera över mina egna tankar om mig själv när andra tycker till om mig. Tack för det!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Publicerad av Cicci Lyckow Bäckman