Det där med självkänsla (del 2)

Jag lovade ju att återkomma till det här med självkänsla. I det förra inlägget skrev jag en del om varför det är viktigt att veta vad vi egentligen menar när vi talar om självkänsla; vad det betyder för mig. Men jag nämnde också en annan faktor som kan verkar förbryllande, och det är just att så många av de metoder, tekniker och verktyg vi lär oss inte fungerar – eller fungerar ett tag och sedan inte längre.

Det handlar, som så mycket annat och inte helt överraskande, och medvetenhet. Låt säga att jag faktiskt kommit fram till vad det här med ”bättre självkänsla” betyder för mig. Om jag då har målet är att så snart som möjligt bättre självkänsla – och om åtminstone en aspekt av vad det betyder för mig är att jag ska må bättre i vardagen – är det lätt hänt att jag satsar på verktyg som verkar generera den snabbaste utdelningen. Men den snabbaste utdelningen är inte alltid den bästa.

Den snabbaste utdelningen kan till exempel vara att gå en workshop där man lär sig att peppa sig själv, kanske skaffa en kamrat så att man kan peppa varandra, och tänka positivt. Och låt mig säga det direkt: Det är inget fel på att tänka positivt – det är utmärkt att tänka positivt. Men det är kontraproduktivt att stänga av delar av sig själv, och det är vad många tvingas göra om de snabbt ska bli positiva. Om jag kommer på mig med att ha en negativ tanke eller känsla och min omedelbara respons blir att bedöva, förneka eller skära av medvetenheten om den – för jag skulle ju vara positiv – blir ”bättre självkänsla” omöjligt. Hur ska jag kunna ha bra självkänsla om jag måste förneka eller gömma delar av det som är jag?

Andra vanliga sätt att stärka självkänslan är att aktivt bli medveten om hur mycket man faktiskt kan, vet, presterar och åstadkommer. Att uppmärksamma och fira sina egna bedrifter låter ju som ett rimligt sätt att få bättre självkänsla. Men baksidan med den taktiken är att det blir oerhört jobbigt att alltid hålla sig fast i den positiva änden av värdeskalan. Jag känner några personer som fungerar så – som peppar sig med sina egna framgångar (sunt definierade av dem själva) men som kraschar till marken med jämna mellanrum när den där dagen eller stunden kommer då de oundvikligen inte känner sig så himla bra.

Om vi hänger upp vår självkänsla på att hålla oss i den ena änden på en skala blir det jobbigt, antingen skalan är positiv–negativ och handlar om attityd eller duktig–dålig och handlar om prestationer. Vi kommer aldrig att lyckas stanna permanent i den ”bra” delen av skalan, för så ser inte livet ut. Så vad ska vi göra?

Det är här medvetenheten kommer in i bilden. När vi kan iaktta det som händer, oss själva, världen och vår självkänsla utan att värdera det som bra eller dåligt kliver vi av värdeskalan. Då har vi inte bra eller dålig självkänsla. Vi är som vi är. Vi gillar det vi gillar och gör det vi gör. Ibland känner vi oss stolta över oss själva, ibland mindre stolta. Och det påverkar inte självkänslan. Vi upplever inte att vårt egenvärde påverkas av att vi lyckats bra med något eller inte.

Det här tål att tränas på. Och det är inte alls lika lockande för egot som att peppa sig själv och dunka sig själv i ryggen. Det är ju när det gör sådana saker som det tror att det upplever ”bra självkänsla” – men det är bara en uppblåsbar kopia 😉

Om du vill läsa flera tankar om vårt sätt att mäta vårt värde, gå till det äldre blogginlägget Värdeskalan som ljuger!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Publicerad av Cicci Lyckow Bäckman