Choklad, skuldkänslor och förmågan att lära sig av sina erfarenheter

Ibland känns det märkligt att man inte tycks ”lära sig”, trots att man kan gå igenom snarlika situationer gång på gång. Evolutionen har ju utrustat oss med en nästan automatisk förmåga att göra just det – röra oss i riktning mot det som får oss att må bra och bort från det som får oss att må dåligt. Så om vi ”mår dåligt” i en eller annan form av ett visst beteendemönster, varför förändrar vi inte det?

(Se klippet på Youtube.)

Där är ju till och med en del i det sätt som de flesta av oss blivit uppfostrade på: När vi gjorde någonting som våra föräldrar eller andra ansåg vara fel eller förkastligt blev reaktionen negativ. Det kan ha handlat om små saker och små följder, eller större. Vi kanske skickades upp på rummet, fick skäll eller bara fick en arg blick, beroende på sammanhanget. Och sammanhanget i sig kanske faktiskt innefattade att vi gjorde något mindre bra, eller så var det hela en följd av en eller flera missuppfattningar. Men vilket som än var fallet blev följden att vi upplevde oss uteslutna, skambelagda eller bestraffade.

Så vi fick uppleva någonting negativt, och evolutionen ”borde” därmed ha hjälpt oss genom att se till att vi lärde oss att undvika det i fortsättningen. Vi använder dessutom samma tekniker idag, mot oss själva, till exempel genom att skälla på oss själva när vi gör sådant som vi inte ”borde” (vilket kan vara allt från att tröstäta choklad till att uttrycka oss på ett onödigt argt sätt). Vi kanske ältar situationen inom oss i efterhand och klandrar oss för det vi (och/eller andra) uppfattar som våra tillkortakommanden.

Men det funkar ju aldrig riktigt. Det beror på att den där evolutionära funktionen att undvika det som är smärtsamt träder in först. Som barn ledde det till att vi dissocierade – vi var närvarande med intellekt och tankar i situationen, och vi bearbetade den intellektuellt. Men känslorna var ju obehagliga, och som barn klarade vi inte av att hantera dem på egen hand. Om ingen fanns där för att hjälpa oss med det (och det var nog mycket, mycket få föräldrar som hade den förmågan i någon större utsträckning när det gällde situationer som de redan påverkats av känslomässigt själva) blev känslorna i händelsen undanstoppade någonstans i det undermedvetna.

Idag, när vi inte lyckas ”lära oss av våra erfarenheter”, beror det till största delen på att vi inte riktigt har gjort de där erfarenheterna. Visst, vi var där. Vi var med i en viss situation, eller ett händelseförlopp – men inte helhjärtat. Olika fördömanden och skambelägganden (som kan ha kommit från andra men alltid från oss själva) gör det obehagligt att tänka på det som hänt. Om vi skulle kunna gå tillbaka i tankarna till i förmiddags, förra veckan eller när det nu hände, så skulle vi kunna känna hur det faktiskt kändes.

Som barn kanske vissa av oss blev inskickade på rummet för att ”tänka över vad vi gjort”. Rent teoretiskt hade det kunnat få effekten att vi faktiskt kunnat integrera det som hänt och utvecklas som ett resultat av det. Teoretiskt. Men vi var alldeles för unga för att klara av att göra det själva, och det enda som vi uppfattade var att vi gjort fel och borde skämmas. Och eftersom skamkänslor blockerar alla möjligheter till närvaro och integration blev resultatet att vi antingen kände just skam eller att vi stängde av hela paketet och bara ville att det skulle ta slut.

Idag kan att ”tänka på vad vi gjort” bli någonting helt annat. Det blir att gå tillbaka till upplevelsen – inte för att ”lära oss vår läxa” och gå igenom obehaget som något slags ”betalning”, utan för att integrera det som faktiskt skedde. När vi gör det ser vi kanske exempelvis var vi själva och andra varit ur balans och hur det gett upphov till missförstånd som senare bidragit till en ännu starkare reaktivitet. Och nu kan vi, på riktigt, lära oss av vår erfarenhet. Vi kanske upptäcker att en sak vi gjorde eller sa inte alls känns bra i efterhand, och när vi kan äga det (och inte behöver försvara oss mot att det ens inträffade) blir det lättare och mindre dramatiskt att faktiskt tillåta det att förändra hur vi hanterar en liknande situation i framtiden.

Det här är ingenting vi behöver bestämma oss för eller upprätta minnesregler för att komma ihåg. När situationen och reaktionerna får vara som de var, utan skambelägganden eller fördömanden, behöver jag inte försvara mig mot dem inom mig längre. Då kan de bli en del av min verkliga erfarenhet, där ”erfarenheten” innefattar både det praktiska förloppet, tankarna, känslorna och de instinktiva impulserna. Magen, hjärtat och huvudet – igen.

Det här behöver inte vara några stora, märkvärdiga saker. Vi kan öva på att ”tillåta hela bredden” i vardagliga småsituationer, bara för att vänja systemet vid att alltihop är okej att bli medveten om och inte alls så hotfullt som vi kanske ända sedan barndomen upplevt det. Det är skönt att börja bjuda in hela oss själva igen. För en del av oss var det länge, länge sedan det hände ❤

5 responses to “Choklad, skuldkänslor och förmågan att lära sig av sina erfarenheter

  1. Viktiga tankar. Jag tänker att det, utöver att ha med dissociation att göra, också hånger ihop med att den första känslan av det vi gjorde (oavsett om det handlar om choklad eller att dra lillasyster i håret) var en positiv känsla. Och att denna kortsiktiga känsla av välbefinnande övertrumfar den mer långsiktiga upplevelsen av skam. Hjärnan är som bekant ”närsynthetsdominant” i bemärkelsen att vi triggas mer av kortsiktiga konsekvenser än långsiktiga händelseförlopp. Vad tror du om det?

    1. Tack för intressant tanke ❤
      Ja, det är nog ofta en kortvarig faktor vid själva händelsen om nu händelsen faktiskt var något som gav tillfredsställelse i stunden (vilket det ju inte alltid är – det kan ju ha varit att jag tog till personangrepp mot någon för att försvara mig; inte för att ”hamna på plus” utan mer för att försöka undvika att ”hamna på minus”, om du fattar vad jag menar).

      Så ja, när något ger omedelbar tillfredsställelse tenderar ju det att få prioritet i stunden. Men om vi tar chokladexemplet tror jag ju att det är få tröstätare som inte har skamkänslan där någonstans parallellt med njutningen, fastän ”kicken” hjälper till att rationalisera beteendet under tiden. Och även om tillfredsställelsen kortvarigt tränger undan skamkänslor (etc) är ju poängen också att det bara är just kortvarigt. Tillfredsställelsen blir inte kvar, men det blir skammen, och då är det den som teoretiskt sett skulle vara inom räckhåll för ”närsyntheten” (fast den oftast inte är det då, eftersom vi tar avstånd från det obehagliga).

      Och egentligen är ju receptet samma oavsett – att bli medveten om alla delarna, vilket ju också måste inkludera tillfredsställelsen, även om intellektet eller moralen anser att vi ”gjorde fel”. Vi kanske till och med anser att vi gjorde rätt, men vi ser att det fick en olycklig följd. Det jag vill belysa är mest att vi genom att vara snällare mot oss själva och nyfikna på våra drivkrafter, oavsett vad intellektet anser om dem, får större frihet att välja ❤

  2. Ett mycket intressant inlägg som får mig att tänka på när jag tog tag i min flygrädsla, som verkligen inskränkte på min frihet och dagliga liv. En period kunde jag inte ens gå i närheten av en flygplats men genom att sakta men säkert ta tag i mitt liv, så lyckades jag få den rädslan att vända, och har sedan dess varit tre gånger i Japan, till exempel

    1. Åh, sånt är coolt! 🙂 Jag blir lite nyfiken på hur det blev – vände det så att det rentav blev en liten (eller stor) ”kick” av att liksom ha bemästrat det, eller blev det mest att rädslan löstes upp och laddningen försvann? Tänker mig att det kan bli endera (och förmodligen gå över till den andra varianten med tiden, men det är ju kul om man kan få lite belöning först 😉 ) Fast å andra sidan är det ju rätt häftigt att komma till Japan också 😉 ❤

Lämna ett svar till Åsa Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Publicerad av Cicci Lyckow Bäckman