Levande kraft

Lär känna dig själv – och tyck om dig under tiden

Tisdagstankar

”Om du bara älskade dig själv …”

Inre utveckling, Tisdagstankar

Ett återkommande problem för många är att de inte får gjort det de skulle vilja – att de skjuter upp, prioriterar annat, rutinmässigt låter till exempel anhörigas behov, kraven på jobbet eller deras egen inre ”att göra”-lista övertrumfa det som är riktigt viktigt, men kanske inte riktigt ”syns”.

(Se filmklippet på Youtube.)

Ibland när man pratar om sådana saker så kommer ämnet ”älska sig själv” upp. ”Om du bara älskade dig själv skulle du säga till en viss person vad du tyckte.” ”Om du bara älskade dig själv skulle du flytta/byta jobb/träna regelbundet/äta sundare/våga X.” Och ibland kanske det är sant – men som bäst är det en stark förenkling, och den är sällan särskilt hjälpsam. 

Nyligen översatte jag till och med en text där författaren påstod att ett ständigt uppskjutande är ett uttryck för självhat. Det vill säga: Om du inte får till stånd den förändring du önskar, eller förverkligar dina mål, så är det för att du inte älskar (utan rentav hatar) dig själv.

När jag läser sådant blir jag lite förbannad. (När lösningen dessutom är att sluta skjuta upp de nya, sunda vanorna – som det handlade om i den aktuella boken – blir ju det hela dessutom ett cirkelresonemang som säger att man inte kan förändra för att man inte älskar sig själv, och man älskar inte sig själv eftersom man inte kan förändra. Fullständigt meningslöst alltså, och föga hjälpsamt.)

Åtgärderna vi föreslås kan kännas som självkärlek: att ta hand om sig – ge sig tid för sig själv, unna sig saker, och så vidare. Och det är väl jättetrevligt om vi kan göra plats för avkoppling eller egentid, och visst, ”unna” dig saker om du vill (men se upp så att ”unnandet” inte i själva verket är ett uttryck för något som du i nästa stund sätter etiketten ”självsabotage” på – egot har så många finurliga tricks för sig). Men det kommer inte att göra att du älskar dig själv mer, och det kanske inte ens är det som behövs.

Vi människor är utrustade med en hel arsenal av mekanismer för att hjälpa oss överleva. Bland annat drar vi slutsatser av våra upplevelser och skapar snabbt strategier utifrån dem, i första hand för att slippa obehag och i andra hand för att få uppleva positiva saker. Strategierna programmeras in som automatiska mönster, som går igång av sig själva. Och det sker med bästa välvilja. Det finns ingen ”ond sida” inom oss som ”vill förstöra för oss”. Det betyder ju inte att den där automatiken alltid är så lyckad – men det betyder inte heller att vi aktivt vill förstöra för oss själva. (Det förekommer ibland, men det är ett undantag, inte en regel.) Vi vill vara trygga. Vi vill vara älskade. Vi vill känna oss tillhöriga. Och vi gör så gott vi kan för att det ska bli så. Det låter ganska kärleksfullt, tycker jag – även om vi kanske skulle behöva uppdatera oss lite på vad det egentligen är vi längtar efter.

Men, så – vi vänjer oss vid att leva, och reagera, på ett visst sätt. Det finns en trygghet i det hemtama, även om vi börjar identifiera vissa av mönstren som kontraproduktiva. Och det ligger nästan undantagslöst en rädsla och skvalpar någonstans under ytan, även om den ibland kan vara ganska långt ner bland lagren av känslor, reaktioner och upplevelser.

Så låt säga att du tvekar att genomföra en viss förändring, och du är medveten om att är rädsla som stoppar dig. I stället för att då tänka ”Om jag bara älskade mig själv så skulle jag känna att jag var VÄRD den här förändringen och inte fega ur” – titta närmare på rädslan. Som alltid är vägen framåt att bli medveten om hur det faktiskt förhåller sig, det vill säga hur det känns, inte hur någon annan eller du själv bedömer att det är. Var mjuk mot dig. Nyfiken. Lyft försiktigt på det översta lagret – själva situationen, tankarna kring den – och känn på den underliggande dynamiken. Är du rädd? Är du ledsen? Är du faktiskt arg? Hur känns det? Vad längtar du efter, just nu, på riktigt?

Att stanna upp, lyssna på sig och tillåta dig att just nu vara precis som man är, även om det finns obekväma känslor där och även om man just nu inte förmår leva som man skulle vilja – det är nog det mest kärleksfulla vi kan göra för oss själva ❤️️

Fippel, belöningar och vad som är sant

Inre utveckling, Tisdagstankar, Uncategorized

Fippla. Ett verb som jag tror att jag aldrig hört före smarttelefonernas tid. Men det är ju så deskriptivt på något sätt. Kolla här, kolla där. Kolla här igen. Vissa dagar, eller stunder, är så tydliga fipplarstunder. Andra dagar och stunder glömmer jag att telefonen finns – men det är inte dem det här inlägget handlar om. Det handlar om stunder, kanske bara ögonblick, när jag noterar ”fippelreflexen”. Någonting inom mig blir nyfiket: vad är det som händer?

(Se det här klippet på Youtube.)

Jag är väl kanske lite märklig på ett sätt, men jag kan uppskatta vissa obehagliga upplevelser. Jag kan uppskatta att det kliar i ett sår, för det betyder att det läker. Jag kan uppskatta att ett kosttillskott eller en kroppsbehandling gör mig trött, om jag vet att det beror på att den skapar en utrensning som tillfälligt är en belastning för kroppen men på sikt gör situationen bättre. Och jag gillar när jag kan notera att det händer saker i mig, att kroppen och nervsystemet ”gör saker” på alldeles eget bevåg – även när det är saker som i sig inte är särskilt behagliga. Hur känns ett tillvant beteende (om man inte ger efter för impulsen)? Vad är det som händer när magen knyter sig, när längtan eller saknad manifesteras fysiskt, när jag blir arg/glad/ledsen/frustrerad? Jag är nyfiken. (Ibland är jag förstås, precis som de flesta andra, mest intresserad av att slippa ifrån det jag uppfattar som obehagligt – men genom åren har jag också utvecklat en stor nyfikenhet och utforskarlust när det gäller det där som händer.) Och så var det ju med fippelreflexen också. Vad var den till för egentligen?

Efter att ha iakttagit den lite mer började jag skönja väldigt primitiva drag hos den. Eftersom telefoner och uppkopplingen mot webben är en modern uppfinning är det ju lätt att tro att vi skulle förhålla oss till dem kognitivt, med vårt senast utvecklade, modernaste och mest avancerade nervsystem. Men fipplandet är allt annat än kognitivt, eller rationellt. Det är primitivt och instinktivt. Det fyller samma funktion som att sträcka ut handen efter en bit mat till; använder samma system i kroppen som får oss att dras till vissa människor eller hoppa undan för en bil i hög fart. Men hur kan det vara så? Faror att hoppa undan för, eller energier att dras till (eller inte) har ju funnits lika länge som människan. Smartphones har funnits i knappt tjugo år. What gives?

Vi är utrustade med flera olika nervsystem, varav det mest primitiva intresserar sig för överlevnad och välbefinnande: att undvika faror och bli belönad så ofta som möjligt. Vad vi uppfattar som en belöning varierar givetvis individuellt (och med vår aktuella stressnivå och ”energikondition”), men det är ganska tydligt att våra moderna, ständigt uppkopplade skärmar erbjuder något som många av oss uppfattar som en belöning. Vi kan få våra grundläggande instinktiva behov tillfredsställda – eller, vänta lite nu. Kan vi det?

Det är någonting med närheten, tillgängligheten och integrationen i vita moderna telefoner som lurar nervsystemet, eller i alla fall förför det med stor framgång. (För en del kanske det inte är telefonen, utan en platta eller dator – uppkopplingen tycks vara den gemensamma nämnaren i alla fall.) Riktigt hur vet jag inte. Men det känns tydligt att. Som om tekniken hamnar väldigt nära, blir nästan som en del av kroppen (från magens instinktiva perspektiv). Och det är den ju inte. Tekniken är fantastisk – men precis som Buddha lär ha sagt om intellektet är det bara värdefullt om vi bestämmer och intellektet arbetar för oss. När intellektet i stället sitter vid spakarna och försöker styra hela showen är det inte lika värdefullt.

För mig är inte lösningen att göra mig av med telefonen, eller ens sluta använda vissa funktioner (om de inte ter sig fullständigt meningslösa, förstås). För mig vore det att låta sig kontrolleras av tekniken, att bli slav under den i samma grad som om jag upplever att jag måste ha den. Lösningen för mig är, som så ofta, att bli nyfiken. Vad är det jag gör? Vad är det jag tror att det ska ge mig? Gör det det? Och vad får jag kanske i så fall på köpet? Vill jag ha det? Hur är det faktiskt för mig?

Att vara nyfiken – och ärlig mot mig själv med det jag upptäcker – ger mig möjligheten att utforska, utvärdera, upptäcka möjligheter, identifiera fallgropar och kunna ta del av så mycket av mitt liv som möjligt på ett konstruktivt sätt, som passar mig. På vägen upptäcker jag garanterat saker som inte passar mig, som kanske lurar mig, som ibland för mig ut på omvägar eller in återvändsgränder. Och det är okej. Det måste vara okej, för om det inte är det blir det ju för riskfyllt att utforska, att bli nyfiken – och då blir jag ju hänvisad till att leva efter någon annans recept, något som den personen kommit fram till.

Jag lär mig gärna av andra. Jag inspireras så gärna av andra – och det finns så många att inspireras av. Men jag måste göra min egen resa.

Och psst – det behöver inte handla om telefoner. Eller ens fippel. Vad gör du i din vardag för att ditt nervsystem har lurats att tro att det ska ge dig något viktigt? Vad är det du vill ha? Och får du faktiskt det – eller är det det antydda löftet om att få det som ger dig känslan av belöning (men bara så länge du fortsätter försöka)? Kolla varsamt, och var medveten om att den här sortens utforskande kan väcka ett ganska starkt försvar om de där instinktiva funktionerna tror att de riskerar att bli fråntagna något viktigt ❤

Lämna motsatserna – börja lyssna

Inre utveckling, Tisdagstankar, Uncategorized

Jag har skrivit om det förut: uppmaningen att välja kärleken framför rädslan (se t ex inläggen Förklädda röster och Möta med kärlek) och frågan om ja och nej (se t ex inlägget Smiter du, eller tar du hand om dig själv? eller sök på ”säga nej” i bloggen så hittar du en hel del 🙂 ). Och de här frågorna återkommer ju med jämna mellanrum. Vi ska säga ja till livet, inte nej. Vi ska lyssna på kärlekens röst, inte rädslans. Och vi ska naturligtvis så långt möjligt leva i närvaro och medvetenhet snarare än på omedveten autopilot. Och så vidare.

(Se det här klippet på Youtube.)

Det finns ett par tankevurpor i den här ekvationen, som ställer till det en del för oss. Den ena vurpan är att ja och nej, kärlek och rädsla och så vidare är motsatser. De kan förstås vara det. Om jag bjuder en vän till en fest kan vännen säga ja, eller också kan hon säga motsatsen: nej. I det förra fallet kommer hon på festen, och i det senare kommer hon inte. Då är ja och nej motsatser. Men om hon är trött och vill stanna hemma och vila, och därför säger nej till min fest – då har hon ju sagt ja till sin trötthet och sitt behov av vila. Det är en illusion att ”ja” är livsbejakande och expansivt medan ”nej” är sammandraget och livsförnekande. Det är vad jag gör med mitt ja eller mitt nej, vilken energi det leder till, som är det centrala.

Lika illusoriskt är fenomenen motsatsförhållandet mellan rädslan och kärleken. Visst – ett beslut fattat utifrån rädsla kan ofta bli ett slags motsats till ett beslut fattat utifrån kärlek (och resultaten av respektive beslut kan definitivt bli motsatser!). Men tanken kan då lätt bli att ”jag måste sluta vara rädd så att jag kan välja kärleken” – och det är ju inte särskilt kärleksfull om jag faktiskt är rädd. (En utveckling av den tankegången finns i inlägget Möta med kärlek). Och så vidare. Medvetenhet och omedvetenhet är det väl det enda någorlunda äkta motsatsparet i startfältet, men eftersom ”omedvetenhet” per definition gör att jag just då inte ens ser alternativet att vara medveten blir det också ganska meningslöst att hålla upp som något slags facit som man uppmanar någon att välja.

Den andra tankevurpan är att de ”fina” alternativen i dessa upplevda motsatspar – ja, kärlek, närvaro och medvetenhet – antas vara det rätta, eller representera ett slags absolut verklighet. När vi gjort oss kvitt alla våra neuroser, personlighetsfixeringar och egomönster, då kommer vi att säga ja, välja kärleken och vara medvetna. Eller? Nja. Grejen är ju att de här valen mellan ”det ena” och ”det andra” alltid tycks ligga i varsin ände av en skala. Och sedan lever vi livet i en rörelse fram och tillbaka på den skalan, med föreställningen att ena änden ska ge oss lycka, fred och frihet medan den andra tar ifrån oss dessa saker. 

Även det här fenomenet har jag skrivit om tidigare, i inlägget Värdeskalan som ljuger. Så länge vi glider fram och tillbaka längs den där skalan och kämpar för att hålla oss i ena änden och borta från den andra, kommer vi alltid att sitta fast i ekorrhjulet. Det är det våra religioner och andra tillämpade moralkoder försökt med i tusentals år: att få oss att hålla oss i ena änden av skalan och utmåla det som lösningen. ”När du kommer hit och är i den här änden på permanent basis, då försvinner dina problem.” Det är bara det att själva kampen för att hålla sig i den där attraktiva änden är ett problem i sig. Anledningen till att vi inte hittar ut ur ekorrhjulet är att vi tror att lösningen är att stanna kvar i det. 

Så om det gamla receptet inte funkar, vad är då det nya receptet? Jo, ironiskt nog är det ja, kärlek och medvetenhet 😉 Men inte som vi kanske tidigare föreställt oss det. Att säga ja handlar inte om att urskillningslöst gå med på allt man blir ombedd eller tillfrågad om. Det handlar om att lyssna inåt, välja i stunden och stanna kvar med upplevelsen. Inte välja en gång och sedan borsta av händerna och gå vidare. Utan kolla.

Men det här är inte riktigt lika bekvämt som färdiga strategier som man använder på rutin. Svartvita lösningar och automatik är enkelt. Att i stället stanna kvar i och intressera sig för en upplevelse – det vill säga, att faktiskt ha upplevelsen och inte mest bocka av den och skaka av sig den – är en utmaning, för det gör oss sårbara. Att kolla varje gång är lite läskigt, men samtidigt är det vägen bort från den automatiska glidningen fram och tillbaka längs den där skalan av reaktioner. Det kanske inte ens är möjligt att kolla vad jag vill i varje stund – men jag kan kolla hur det känns, och jag kan fortsätta lyssna. Så länge vi gör det kan det bara bli bättre. Fortsätt lyssna ❤

”Andligt halvfabrikat” – funkar dina insikter?

Andlighet, Inre utveckling, Tisdagstankar

Redan 2011 skrev jag tydligen om fenomenet andliga halvfabrikat första gången, i ett inlägg som jag kallade just Andlighet i halvfabrikat. Det avsåg de där insikterna, förståelsen, verktygen och principerna som vi liksom köper färdigmonterade ur böcker, kurser eller våra vänners erfarenheter. Det är ju inte så konstigt att vi gör det. Som barn är det meningen att vi ska göra det. Vi ska inte behöva göra alla erfarenheter som våra föräldrar, och deras förändrar före dem, har tvingats göra för att upptäcka att eld är varmt, regn är blött och jordbävningar riskerar att få huset att rasa. Vi kan – som många andra djur – föra över kunskaper från generation till generation och därmed avancera som art.

Eller, åtminstone är det så det är tänkt. 

(Se det här klippet på Youtube.)

Men det avancemang som den här funktionen leder till handlar om överlevnad – om att klara livhanken rent praktiskt och efter hand öka sin fysiska levnadsstandard – och inte om att utvecklas på ett inre plan. Det är vad utveckling handlar om idag för de flesta av oss som läser det här – inte om hur vi ska leva på ett människovärdigt sätt, utan hur vi ska utnyttja vårt människovärde på ett levande sätt! Hur vi ska kunna känna vad vi vill, uttrycka det som är viktigt för oss och bidra till mer sanning, kärlek och mening på jorden. Och det måste vi göra genom egna upplevelser.

I vår tid blir dock de där egna upplevelserna lätt utkonkurrerade av alltings tillgänglighet. Vi behöver inte sitta framför teven och andäktigt vänta på att den där sekundvisaren ska ticka upp till tolv och programmet ska börja, utan vi kan streama det när det passar oss. Vi behöver inte se till att ha handlat inför helgen, för vi kan handla under helgen – och vi behöver inte ens åka och handla, för vi kan få grejerna hemlevererade i stället. Så mycket är så tillgängligt för oss idag, bara att installera, redo att köras. Så vi tror gärna att andliga eller terapeutiska insikter också är det, att vi kan ta till oss dem lika lätt som vi köper – eller åtminstone läser – en bok eller anmäler oss till en kurs. 

Det här gör att många av oss tar till sig det där halvfabrikatet och tror att det är allt. Vi kanske engagerar oss aktivt ett tag – på det kognitiva planet – och verkligen tillämpar de där sanningarna som vi tyckte lät så bra och tänkvärda när vi hörde dem i ett föredrag eller läste dem i en bok. Men det vill inte riktigt ta sig inom oss. Vi blir inte lyckligare, på sikt – trots att föredragshållaren eller författaren verkade vara det, tack vare de där insikterna. Men om den personen ens verkligen är så lycklig som du fick intryck av är det ju för att hen har gjort insikterna själv. Du behöver också göra dina insikter själv. Lärare, kursledare, föredragshållare eller medmänniskor kanske kan peka på den väg som hjälpte dem, men vi måste själva gå den.

Ett tydligt tecken på att vi nöjt oss med ett halvfabrikat är att vi vill att andra ska förstå hur fantastiskt X är. Vi lägger mer tid på att få dem att se det än på att själva utforska vad X egentligen innebär, för oss personligen. Ett annat lika tydligt tecken är att vi gillar att prata om X, mycket mer än vi faktiskt själva tillämpar det. Vi håller lyriska, och tämligen abstrakta, lovtal till X, men vi lever inte riktigt som vi lär – kanske för att vi helt enkelt inte förstått hur vi ska göra det, och någonstans hoppas vi undermedvetet på att vårt mentala engagemang ska göra det hela klarare för oss.

När det är så här beror det ofta på att vi gillar tanken på något mer än vi faktiskt gillar själva grejen. Det nya verktyget eller synsättet gör att jag kan tänka på mig själv på ett visst sätt: en sån som … [något bra]. Så fråga dig det, om du undrar. Gillar jag faktiskt att göra/använda/se det här, eller gillar jag mer tanken på att göra det? För den ekvationen är ganska enkel: En faktiskt tillämpning ger upphov till en faktisk förändring; tanken på en tillämpning ger upphov till tanken på en förändring. 

Det här betyder ju inte att halvfabrikat är dåliga eller meningslösa. Det är ju strålande att människor som insett, gjort eller upptäckt någonting före oss kan sprida det vidare. Men vi måste integrera det själva också. Det räcker inte att bara ansluta sig till en teori, säga ”Jag tror också så!” och förvänta sig att den läppservicen ska ge oss samma utdelning som den andra personen fått.

En bra fråga att ställa sig om man vill utforska sitt X närmare och ta ett steg mot att integrera en ny förståelse börjar med hur: Hur är det för mig just nu, hur hjälper X mig just nu? Låt säga att jag förlorat något, och det har gjort mig ledsen. Insikten som jag vill tillämpa är att saker och ting kommer och går, att vi egentligen aldrig äger någonting och att friden finns i att acceptera och släppa taget. Ena gången kanske det känns precis så. Men andra gånger hjälper det inte alls, utan känns mest som en kliché och inte alls sant för mig just nu, för jag är ledsen och sörjer. Och det är okej. När jag utforskar den där frågan närmare kanske jag inser att jag inte bara klamrar mig fast vid det jag förlorat, utan också vid tanken på att jag inte får vara ledsen över förlusten (eftersom jag förstår att allt kommer och går, att friheten finns i att släppa taget, och så vidare). Och den tanken kan jag släppa taget om – att jag ska vara där, vara sådan som jag inte är just nu. Jag kan acceptera att förlusten gör mig ledsen.

Inre utveckling kräver två saker. Dels att vi engagerar oss – hela oss, inte bara intellektet. Det räcker inte att någonting låter bra. Undersök vad som passar dig, just nu. Vad tycker du faktiskt om att göra? Vad ger dig faktiskt någonting? Och dessutom kräver det tid. Det tar tid att integrera saker och ting, mycket längre tid än det ibland tar att förstå det som ska integreras. Det är som när en fjäril ska bli till – vi kan känna till alla stegen på förhand, men den måste fortfarande gå igenom de olika stegen i utvecklingen. Så låt det du vill integrera få tid att integreras. 

Du som vill integrera med stöd, sällskap och inspiration är varmt välkommen till vår introduktionskurs irl, onlinekurser och youtubekanalen!

”Lugnet som flög ut genom fönstret”

Egot, Inre utveckling, Integrerad intelligens, Tisdagstankar

Den där djupt kända insikten vi gjorde på en kurs, lugnet vi upplevde under en guidad meditation, de där bitarna som föll på plats när jag läste en bok – varför är de inte tillgängliga för mig när jag vill? Varför hamnar jag ändå i samma meningslösa diskussioner, eller varför blir jag ändå lika obehaglig till mods i vissa situationer? Varför fortsätter jag inte att vara sådär upplyst – eller åtminstone lugn, glad, balanserad eller fri – som jag kände mig igår?

(Se filmklippet på Youtube.)

Det finns ju mycket att säga om det här ämnet, och en del har jag nämnt tidigare – mönster från barndomen som triggas, automatisk reaktivitet som inte känns så lyckad idag men som på stenåldern räddade livet på mig. Och så vidare. Men vad är det som väcker den då?

Låt säga att jag varit på ett yogapass eller föredrag, och temat var ”förändring” – om att anpassa sig, följa ett flöde, inte göra motstånd i onödan. Och det kändes så sant och rimligt, då. Igår. Men idag, när chefen börjar prata om planerade förändringar på arbetsplatsen, upptäcker jag plötsligt att jag krympt ihop blivit en decimeter hög, eller kanske att jag står och argumenterar emot utan att riktigt veta hur jag hamnade där och utan att ens ha förstått specifikt vad förändringen ska handla om. Men – jag skulle ju följa flödet …? Välkomna förändringen, gå framåt, säga ja – alla de där sakerna som min yogalärare, meditationsledaren eller föredragshållaren pratade så engagerande om. Vad hände?

Vi är många som kan identifiera de här händelserna som att ”egot vaknar” eller att ”personligheten vill”, eller kanske bara ”mina invanda mönster”. Men vi känner igen kvaliteten i energin när vi går in i ett reaktionsmönster (eller ser det i alla fall i efterhand). Men … vad är det som vaknar? Att vi ser att det inträder ett mått av omedvetenhet, av automatik, det är ju bra – men vad är det där för något, det som blivit automatiskt?

Naturligtvis finns vår personliga historia och de reaktiva mönster som den efterlämnat, och ibland är det någon som beter sig på ett sätt som direkt påminner mig (eller någonting i mitt system) om tidigare upplevelser. Vi kanske lär oss att identifiera olika triggers och typiska energilägen i kroppen som skvallrar om att någonting börjat vingla i den inre balansen. Men vad är det som händer, som gör att det börjar vingla, när det inte är någon uppenbar, bekant trigger? När det bara sker någonting inom mig som förändrar mitt sätt att uppfatta min situation, mig själv eller en annan människa? Vad är det som händer då?

Du som följt Tisdagstankarna, här eller på Youbtube, har hört mig tala en del om centren, eller våra tre olika intelligenser – magens instinktiva, hjärtats emotionella och huvudets kognitiva intelligens – kanske redan anar att vi kan hitta ett svar på ”vad som händer” där.

Vi fortsätter på exemplet ovan. Jag går på en yogaklass med fokus på att acceptera förändring, att inte klamra mig fast vid ”hur det är” för sakens skull utan säga ja till flödet och förändringarna inom och runtomkring mig. Yogapasset engagerar magens intelligens, ”rörelsecentret”, genom att använda kroppen fysiskt, lyssna på den och känna in vad som sker i vävnaderna. Öppenheten och tillåtandet engagerar hjärtats intelligens, det känslomässiga eller emotionella centret. Jag känner och tar in på djupet att förändring är nödvändigt, att det inte definitionsmässigt är av ondo och att jag, även om jag uppfattar förändringen som negativ, är snällare mot mig själv om jag accepterar en oundviklig förändring än om jag kämpar emot sådant som jag ändå inte kan påverka. Huvudet registrerar det som sker i mage och hjärta och är i övrigt tyst och mottagligt.

På jobbet, när chefen pratar om förändringar, är det någonting inom mig som registrerar att jag inte har kontroll och att jag, det jag gör eller mitt arbete som det ser ut idag kan vara hotat på något sätt. Och magen reagerar med motstånd (vilket kan ta sig uttryck i att jag drar mig undan och stänger ute, argumenterar emot eller någonting annat; det är personligt). För den aspekten av magen var så att säga inte med på yogan dagen innan 😉 Nu vaknar den, och den instinktiva impulsen i magen påverkas inte av insikter på hjärtats område eller de slutsatser eller insikter huvudet kom till. Det är helt enkelt olika hjärnor.

Så hur adresserar man det här? Genom att bekanta sig med centren. Genom att förstå vad det är för energier som triggas – och att det inte går att ”förstå instinktiva impulser tillrätta”. Och vi behöver inte rätta till dem, utan det räcker långt att vi kan vara där med dem, utan att göra motstånd mot dem (men förstås också utan att för den skull följa dem i handling, om det nu inte är något vi vill göra). I boken Semester i Egoland skrev jag så här om (vissa aspekter av) egot, och det gäller i hög grad instinktiva impulser också:

Vi kan jämföra med ett litet barn. Om ett barn visar rädsla lyssnar vi ju och visar respekt – men det betyder inte att vi gör henne till viljes. Om barnet inte vill bada för att det kanske kan komma en krokodil ur badkarskranen stänger vi inte av vattnet och säger att hon slipper. Men förhoppningsvis viftar vi inte bort rädslan heller. Vi möter henne med kärlek, vilket helt säkert innefattar att vi lyssnar – och i vårt lyssnande kan rädslan avdramatiseras.

Så är det med impulserna i magen. De är primitiva. De tjänar oss mycket väl – men vi har också fått ett hjärta och ett huvud, vart och ett med sin egen intelligens och sitt eget bidrag till livet.

När försvaret fräter – tre tips för nedrustning

Inre utveckling, Tisdagstankar, Vägar & tekniker, Yoga

Ibland är det helt okej, och till och med bra, att bli arg eller vara på sin vakt. Ibland behöver vi ta en fajt. Och andra gånger är det nödvändigt att trampa på bromsen och vägra följa John (eller chefen, partnern eller föräldrarna). De gångerna behöver vi inga verktyg för lösa upp försvaret – det kommer att ha löst upp sig själv när det fyllt sin funktion.

(Se det här klippet på Youtube.)

Men andra gånger, då? När vi går omkring och känner oss grälsjuka, eller när hela vår varelse är ett enda stort NEEEJ, en knut av motstånd? När vi börjar känna hur anspänningen (antingen den märks för omgivningen eller inte) blir en frätande syra som mest tär på oss inifrån – hur löser vi upp den knuten? 

Såväl stridslystnad som motstånd innebär ju alltid någon form av anspänning: vi rustar till strid, eller vi spjärnar emot. Och om fängelset är anspänning är väl friheten avslappning, att släppa på kontrollen? Rusta ner, liksom? Men även om vi ser att det teoretiskt vore lösningen på värken i axlarna, knuten i magen eller de snurrande tankarna kan det vara svårt att hoppa av spiralen av attack och försvar. Så hur ska man göra? Nedan ska jag dela med mig av tre tips till nedrustning – men först en liten passus om all den där energin vi låst in i våra försvar.

Börja lirka

För det första är det tacksamt om vi kan börja lirka med knuten. Oavsett om vi använder anspänningen till att låsa energin, sätta oss till motvärn och i största allmänhet göra motstånd eller till att aktivt angripa eller försöka förändra det vi uppfattar som ett hot i någon form, så är det i allmänhet bra att som ett första steg börja med att omsätta den låsta energin. Rör dig, ta in omvärlden (men kanske en annan del av den än den som just nu provocerar dig) och låt den energi som varit låst i anspänningen komma till användning när du har möjlighet till det – inte bara rent fysiskt (som till exempel ett löp- eller danspass), utan även energimässigt (som till exempel genom att byta miljö och ta in någonting som känns annorlunda).

Du vet hur man gör om du vill lösa upp en hård knut på en halskedja eller ett rep? Man börjar med att röra på ändarna, dra lite här och där i knuten, se var det finns åtminstone en viss flexibilitet. Det är som att börja släppa in luft, eller tomrum, där det varit tajt. Att omsätta energin fysiskt och energimässigt har samma funktion.

Rusta ner med respekt

Att börja lirka med knuten skapar ju en viss flexibilitet. Vi kan tillfälligt använda den där energin till något mer konstruktivt, i stället för att den ska fräta på vår fysiska och psykologiska hälsa. Men hur gör man för att faktiskt rusta ner det automatiska, reflexmässiga försvaret? Nedan följer tre sätt, olika ”avancerade” och olika tidskrävande, att hitta tillbaka till mjukheten.

Det magiska, djupa andetaget

Den klassiska vägen i stort och smått – stanna upp och ta ett djupt andetag. Låt utandningen bli en suck. Släpp allt, just precis så, för den korta tid som andetaget varar. Och kanske, kanske vill du följa upp med ett andetag till. Men grejen är ju att inte bestämma det på förhand. Om ditt inre rustar till strid, eller motstånd, är det osannolikt att du tycker att det låter som en lockande idé att sitta och andas lugnt i en kvart. Det räcker med det där enda andetaget. Om det sedan banar väg för mer, fint. Om inte, har du ändå fått lite distans i och med andetaget, och det blir lättare att stanna upp nästa gång.

Att stanna upp och bryta en spiral som tagit fart är en träningssak. Särskilt i det viktigt att förstå att det inte bara ger något positivt just då – för den skillnaden kanske knappt märks och därför är lätt att vifta bort – utan även på sikt. Att ta det djupa andetaget är som att inte ta ännu en kaka om jag vill gå ner i vikt. Just den enda kakan gör ingen större skillnad, men många kakor (och många andetag) gör all skillnad i världen.

Du som faktiskt vill göra det här andetaget lite längre kanske du vill prova guidningen KroppsKontakt (drygt 16 minuter) eller kortversionen Hitta kroppen en kort stund (6.30). (Kortversionen kan du också streama gratis från Youtube.)

Frågan som tar dig ut ur knuten

Ett annat verktyg, för dig som har lite längre tid (eller har tagit det djupare andetaget tillräckligt många gånger förr att vara beredd att ta dig lite längre tid) är att efter att återigen stanna upp, men denna gång faktiskt gå och sätta dig någonstans i avskildhet. Börja återigen med ett eller ett par lite djupare andetag, och reflektera sedan över frågan: Vad finns det i mitt liv just nu som jag inte gör motstånd mot? Som jag inte känner något behov av att kontrollera? Det kan vara antingen i den specifika situation du befinner dig i eller i ett större perspektiv. Och om svaret på den frågan i förstone är ”ingenting” – var bara lugn. Det kan vara precis så. (Och det betyder inte att det inte finns någonting, någonsin. Bara att du kanske inte ser det just nu. Om du sitter stilla en stund till, och tar några fler lite djupare andetag, kan det hända att det dyker upp saker. Eller inte.)

När du stannar med de här frågorna kommer det upp två sorters respons: dels en medvetenhet om hur mycket du faktiskt visst vill göra motstånd mot, hur mycket du försöker kontrollera; dels att det finns aspekter av ditt liv där du är beredd att ta det du får. Och ibland kan förståelsen djupna till insikten att det kan vara samma saker.

När vi inser att vi försöker kontrollera något (inuti eller utanför oss själva, och kanske genom att göra motstånd) som vi ytterst inte har någon kontroll över och där vi i slutänden ändå är beredda att ta vad vi får, försätter det oss i kontakt med en djup sårbarhet. Den kan initialt väcka ett ännu starkare motstånd – och till och med det är okej. Andas en stund där också. Det är som det är. Och du kanske känner igen beskrivningen? Det är en beskrivning av själva livet – det där som vi försöker kontrollera men ytterst inte har någon kontroll över, och ändå är beredda att ta vad vi får av. Det är vad det innebär att vara människa.

Ta ett djupt andetag ❤️

Yogaformen tvärtemot

De här tankegångarna för mig in på en tredje sak, en rent fysisk övning som för åtminstone vissa av oss kan hjälpa oss att släppa taget om de där många, många små försök till kontroll som ändå bara urlakar oss på energi. Jag pratar om Yinyoga och Resorativa yoga. De flesta yogaformer handlar ju om linjering och koncentration – former av kontroll – men Yinyoga och Restorative Yoga är i det avseendet annorlunda. För dig som inte provat dessa yogaformer så handlar de om att utöva yoga i fullständig avslappning, ett fullständigt mottagande, och stanna kvar i flera minuter i varje position.

När vi utövar den typen av yoga händer en av två saker: Antingen utövar vi fortfarande en nivå av mikrokontroll och ”styr” vår upplevelse så att vi inte ska behöva släppa motståndet fullt ut (psst! – att ”checka ut” och låta uppmärksamheten uppehålla dig någon annanstans än i kroppen är också en form av motstånd 😉), eller så hittar vi verkligen en djup avslappning och kan släppa kontrollen för en stund. Vilket som än är fallet så är den här yogaformen en fantastisk aktivitet för ökad mjukhet, även psykologiskt.

Kapitulation ❤️ engagemang = sant

Spontant vill jag beskriva kärnan i alla de här tre aktiviteterna på engelska: it’s about surrender. Det svenska orden ”kapitulation” och ”kapitulera”, som är de mest bokstavliga översättningarna av ordet, kan för en del låta väl krigiska. Men det handlar faktiskt om kapitulation. Inte resignation, som i att ge upp och sluta engagera sig – utan kapitulation, som i att släppa försöken att kontrollera och säga: ske din vilja. Ytterst är det ändå vad som händer; ”din vilja” är livets vilja, verkligheten – det som faktiskt sker.

Det är inte att sluta engagera sig – tvärtom. Det ögonblick då vi hittar förmågan att sluta göra motstånd mot det som redan är ett faktum är det ögonblick då vi kan börja delta helt och fullt i det liv vi faktiskt lever.

Välkommen ❤️