Det här med förändring är en återkommande fråga när det handlar om inre utveckling. Kan jag förändras? Vill jag förändras? Hur ska jag göra? Och när det handlar om förändring på djupet, verklig utveckling – kan jag välja själv, eller är det någonting som bara sker? [Läs mer…] om ”Offermentalitet” – villigheten att släppa taget
Vad använder du huvudet till egentligen?
Jag har tidigare skrivit och pratat om magen, det instinktiva centret, och om hjärtat, det emotionella centret. Nu kommer vi till huvudet – det intellektuella centret, och den tredje och sista intelligensen.
Precis som tidigare kan du börja med att göra en liten check-in. Blunda. Se var du har uppmärksamheten. På saker som hänt tidigare under dagen? På andra saker, som du tror kanske ska hända senare? På vad du hört tidigare om huvudets intelligens? Surrar det av förhoppningar, eller av oro? Minnen av samtal du haft, eller tankar på samtal du vill ha? Det finns tusen och en saker som huvudet kan lägga uppmärksamheten på. Så utan att döma, bara se vartåt dina tankar rör sig när de ”går på tomgång” …
Och sedan: Ta ett djupt andetag … Och ett till. Bli medveten om kroppen – om underlaget, om hur det känns i olika delar av kroppen. Känn hur bröstkorgen expanderar när kroppen andas in. Hur medvetenheten kroppen kanske gör dig medveten om olika sinnesintryck.
Det här är medveten närvaro – min energi är ”hemma”, men jag kan fortfarande ta in omgivningen, eller rikta uppmärksamheten mot framtiden, eller mot det förflutna. Men nu finns det samtidigt en förankring här och nu. Hur känns uppmärksamheten nu? Känner du dig mer eller mindre vaken? Känns tankarna luddigare, eller känns de mer skärpta? Välkommen till huvudet ❤
Mental aktivitet – men vilken sort?
Huvudet, det intellektuella centret, är på ett vis det som är mest välbekant för oss, eftersom vi tänker i princip oupphörligt. Det vi kanske inte känt till är att det vi till vardags upplever av huvudet sällan är huvudets styrkor, eller den meningsfulla aktivitet som centret främst är avsett för.
Du som sett de tidigare Tisdagstankarna där jag introducerat det tre centren som fenomen (se länkarna längst ner i inlägget) kanske kommer ihåg att de tre neurologiska systemen är förbundna med varandra via vagusnerven. Och, viktigast av allt, att den absolut övervägande delen av informationen går uppåt. Det vill säga, de senare tillkomma delarna av oss tar emot information från de äldre delarna, men de äldre delarna har inte alls samma förmåga att ta emot information från de nyare. Det är ju inte alls konstigt; det är ju samma sak som att det går att programmera för bakåtkompatibilitet, men inte framåtkompatibilitet (eftersom framtiden inte är här än och man därför inte vet vad det är man ska programmera in kompatibilitet med).
Om vi förstår det här, och om vi bekantat oss med funktionerna i det instinktiva centret och det emotionella centret, då kan vi också förstå varför våra vardagliga mentala aktiviteter har mycket lite med huvudets verkliga tillgångar att göra.
Det är helt enkelt så att en stor, stor del av vår intellektuella aktivitet ägnas åt att älta, rationalisera eller fantisera om instinktiva impulser och emotionell reaktivitet. Vi kanske känner oss kontrollerade eller begränsade på jobbet, till exempel. Det är magens område, en instinktiv sak – men vi rationaliserar och argumenterar (antingen i huvudet för oss själva eller i våra interaktioner med andra människor). Ett annat exempel är att vi gör andra ansvariga för våra känslor eller hur vi framstår – saker som har sin upprinnelse i den emotionella intelligensen, men huvudet intellektualiserar reaktiviteten, rättfärdigar våra projektioner och vidhåller att vi vet (eller borde veta) vad som pågår.
Det här innebär att en mycket stor del av vår mentala aktivitet är reaktivitet och impulser från de två andra centern. Men, är det då fel att känna saker, vilja ha bekräftelse eller göra motstånd mot något man inte gillar? Nej, inte alls. Problemet uppstår när vi förklär alltihop i argument och intellektuella resonemang. Det är ju inte så konstigt att vi gör det; det är ju få arbetsplatser som godtar motiveringar som ”jag vill inte” eller ”för att jag är ledsen idag”, så vi lockas att hitta mentala förklaringar. Och den vanan började inte i vuxen ålder; till och med som barn blev ofta ombedda att förklara instinktiva impulser och känslomässiga tillstånd utifrån huvudet. Uttalanden som ”jag är ledsen” till ”jag vill inte” fick nästan alltid frågan ”varför då?”. Och även om det var i bästa välmening som våra föräldrar bad oss förklara, så lärde det oss att våra instinkter och känslor bara gills om vi kan motivera dem eller förklara dem rationellt.
Så vad är huvudets funktion, då? Man kan säga att den balanserade huvudenergin har två uttryck: ett vanligare, enklare funktion och ett högre, mer skärpt uttryck.
Den enkla, konstruktiva funktionen
Det vi med fördel kan använda huvudet till är att ställa samman information, sortera intrycken från hjärtat, magen och omvärlden, och utvärdera olika saker vi provar – till exempel. Vi kan förstås också lära oss saker utantill, förstå samband, planera samt konstruera och ifrågasätta teorier. Sådana här saker fungerar det balanserat huvudcenter förträffligt till, och de handlar alla om att samla in, bearbeta eller dra slutsatser av information. Det är konstruktiv tankeverksamhet.
Den högre, öppna funktionen
Den högre funktionen hos huvudcentret är inte konstruktiv på samma sätt. Den handlar snarare om öppenhet, om att tystna och göra sig tillgänglig så att lösningar, idéer, sanningar, insikter och visshet kan hitta oss, i stället för att vi ska hitta – eller konstruera – dessa saker. Den högre funktionen får plats när vi inte aktivt tänker, ifrågasätter eller drar slutsatser; när vi inte gör någonting med huvudcentrets energi utan i stället låter den bli tillgänglig för en högre intelligens.
Det intellektuella centret i balans
Ett bra sätt att låta båda dessa balanserade funktioner samarbeta när vi står inför ett problem behöver lösas, eller en fråga som vi söker ett svar på, är att först kartlägga situationen med det konstruktiva tänkandet. Då sammanställer vi utgångsläget genom att sortera intrycken från hjärtat, magen och omvärlden och klargöra specifikt vad det är vi vill hitta en lösning för, svar på, och så vidare.
Sedan är det dags för den andra delen: den högre, öppna funktionen, där den ”jag” som formulerat problemet kliver åt sidan och bjuder in stillheten och tystnaden. Ibland kan det se ut precis som det låter: som tyst, sittande meditation. Ibland ser det ut som ett bad, eller en promenad i skogen. Det spelar inte så stor roll hur det ser ut, och det kan ju också variera hur länge dörren behöver stå öppen. Ibland kommer någonting till oss så snart vi verkligen tar det där steget åt sidan. Ibland är det som ska hitta oss inte moget än, eller vi själva är inte mogna, och då tar det lite längre tid.
Vi kan inte beställa lösningarna och svaren på förhand. Men vi kan träna på vanan att bjuda in dem ❤
Relaterade inlägg: Integrerad intelligens | Så här påverkas centren av inre utveckling | Vilja, instinkt och handling – välkommen till magens intelligens | Medkänsla, värderingar och emotionell intelligens – välkommen till hjärtats värld
Ditt viktigaste bidrag är du själv
Vad anser du brukar vara ”din roll” i möten och samarbeten med andra? Tror du att de håller med? Och – kan det vara så att du begränsar dig, och därmed det du bidrar med, för att du har en för snäv uppfattning om vad som är till nytta i situationen?
(Titta på det här inlägget på Youtube.)
Vi tror så ofta att vi vet vad som behövs vi en situation, var ramarna går för det som vi rimligen skulle kunna bidra med. Om jag tror att jag behöver vara idéspruta eller motivationshöjare så kanske jag stannar hemma om jag känner mig lite nere och ”inte kan leverera”. Om min roll brukar vara att se samband och förklara dem för andra så kanske jag håller inne med mina frågor eller invändningar om jag faktiskt inte fattar. Och så vidare.
Igår hade jag en sådan föreställning om dagens tisdagstankar. Bakgrunden är att vi precis har kommit hem efter två kurser, varav den sista var årets steg III som i vanlig ordning påverkade även oss kursledare ganska djupt. Den här gången kände jag mig dessutom ovanligt starkt påverkad. Det var (och är) tydligt att det finns en del att integrera och smälta. Så först tänkte jag att alternativen för dagens tisdagstankar var att antingen köra på med något av alla de teman som jag tidigare funderat på, lite på autopilot liksom – eftersom jag är ganska duktig på att ”skärpa mig” och ”leverera” och sätta mina inre processer på stand-by tills det finns mer plats för dem – eller helt enkelt hoppa över livesändningen idag eftersom det kändes upptaget inuti.
När jag satte mig för att känna efter vilket kände jag igen ett mönster som jag ser både hos mig själv och andra – nämligen just det här att vi bakbinder oss själva med våra sväva föreställningar om vad vi har att bidra med. Ta till exempel de människor som tror att deras avvikande åsikt, ifrågasättanden eller ”dumma frågor” inte passar in i ett visst sammanhang. De håller ofta inne med dem av den anledningen, så att de inte ska sinka projektet (eller vad det nu är) – men så många gånger har jag sett hur en sådan input, när de väl faktiskt uttalar den, är precis vad som behövs. Frågan, invändningen eller vad det nu är löser liksom upp en knut i samtalet eller sammanhanget. Personens snäva uppfattning om vart sammanhanget var på väg fick hans eller hennes input att se ut som en ovälkommen avvikelse – men i själva verket blev den en viktig del av processen.
För en del av oss handlar det om att vi tror att det vi ska säger eller gör ska det tillföra ett slags kvantifierbart ”innehåll”. Något konstruktivt eller insiktsfullt som konkret för en process framåt. Som med tisdagstankarna nu, till exempel. Mina inre processer, att saker behöver landa hos mig – det blev för det här tankemönstret ett hinder snarare än det intressanta.
Men när jag väl hade känt igen mönstret såg jag att det är en tankevurpa. Jag mindes situationer där jag, från intellektets perspektiv, ”brustit” i min förmåga att hantera situationen och leverera det där konstruktiva bidraget till en viss process; där jag i stället kanske gett plats för en känsla (som enligt min snäva föreställning var lika mycket av en avvikelse, eller ett störningsmoment, som den där ”dumma frågan” var för någon annan) – och där min känsla, och att jag gav plats för den, blev det som löste upp, befriade och bidrog.
Så de här tankarna blir en inbjudan till att se efter vad du vanemässigt tror är din uppgift att bidra med, och, ännu mer intressant, vad den föreställningen får dig att därför hålla inne med. Och så ett tankeexperiment: Finns det någon möjlighet att just det som du håller tillbaka faktiskt skulle kunna tillföra något? Rentav göra en jätteskillnad? Till att börja med kanske tankarna slår bort den möjligheten direkt med ett ”och vad skulle det tillföra? Men utforska tanken lite mer. Har du sett någon gång att någon annan gett uttryck för samma typ av ”dum fråga”, eller en lika radikalt motsatt åsikt, eller personlig sårbarhet, och det visade sig vara precis vad som behövdes? Skulle det faktiskt kunna gälla även i ditt fall?
Det skulle kunna vara så att dina privata reaktioner, reflektioner och ”ovidkommande” personliga processer är viktiga ingredienser i dina möten med andra människor? De kanske rentav är ditt verkliga bidrag? Sug på den ❤
Hitta tillbaka till dig
Det här är en övning som hjälper dig att finna dina egna vägar till att hitta fotfästet, ladda batterierna och känna igen dig själv igen. Det är anpassad från övningen ”Hitta dina resurser” i boken Din personliga energi. Du kan dela upp frågorna så att du tar enbart den första och sedan väntar tills nästa sittning innan du fortsätter med nästa, eller också kan du gå igenom dem allihop efter varandra. Det viktiga är inte att du kommer fram till alla svar under själva övningen. Det handlar om att öppna en dörr och starta en process, med intresse och nyfikenhet och utan fokus på resultatet. Ju mer helhjärtat du gör övningen, desto mer sannolikt är det att det dyker upp svar på frågorna antingen under tiden eller i vardagen. (Längst ner hittar du en länk till guidningen på Youtube.)
Börja med att blunda, ta några djupa andetag och släppa taget om det som för närvarande pågår runtomkring dig eller det som hänt tidigare under dagen.
När du har funnit centreringen inom dig, reflektera över frågorna nedan.
Vilka aktiviteter gör mig glad över den jag är?
Det är förmodligen aktiviteter eller sammanhang där du känner att du kan vara dig själv, där du kan engagera dig helhjärtat och där du känner att de egenskaper som du gillar mest hos dig själv kommer till uttryck.
Vad är mitt ”ankare” i livet – vad har hjälpt mig igenom svårigheter?
Har du tidigare haft fysiska, mentala eller känslomässiga problem – när du var liten, som tonåring eller i livet som vuxen – och hittat ”andningshål” som hjälpt dig? Gör du fortfarande dessa saker (eller någon motsvarighet)? Om inte, varför slutade du?
Vilka inre tillstånd känns viktigast för mig att behålla kontakten med?
Vi har olika preferenser. För någon känns det viktigt att känna sig levande, för någon annan att uppleva en inre balans, för en del är det känslan av kärlek. Vad är det för dig?
Vilka aktiviteter bidrar till att upprätta dessa inre tillstånd igen?
Det här är förstås samma fråga som de tidigare, men från en lite annan vinkel. Vad hjälper dig att hitta den där sköna inre känslan av kontakt med dig själv?
De saker du kommer på eller minns från tidigare i livet behöver inte vara så ambitiösa, utan det kan vara småsaker som sker i vardagen – några tysta minuter för dig själv, att tillbringa tid med en särskild vän, ett medvetet andetag, en kort promenad på lunchen, fysisk träning i någon form, ett visst mentalt fokus, att måla eller dansa. Det behöver inte heller vara många olika saker, utan det kan räcka med en lite större aktivitet som du kan göra någon gång under dagen eller veckan eller någon mycket liten sak som du kan smyga in många gånger varje dag. Huvudsaken är att det är något som öppnar för kontakten med dig själv.
Avsluta med att bara sitta tyst och uppskatta de olika saker du skrivit ner. Känn hur mycket det skulle tillföra i ditt liv om du gjorde mer av dem. Fatta inga beslut eller avlägg löften om hur framtiden ska se ut – bli bara medveten om hur mycket du uppskattar just de här sakerna.
Relaterade produkter: Samtliga guidningar i samlingarna Närvaro, självkänsla, lugn och Vägen till en levande vardag kan passa dig, beroende på vad det är du söker. Spåren finns att köpa separat och som hel samling/cd.