Egot

Tar du allt personligt?

Får du höra att du ”inte borde ta saker så personligt”? Upplever du själv att du tar saker personligt på ett sätt som blir jobbigt för dig? När jag var yngre fick jag höra det ibland – att jag inte skulle ta åt mig, reagera, eller gå igång.

(Se klippet på Youtube!)

Det där som vi tar personligt kan ju vara väldigt många olika saker – allt från vädret, att det kanske har fräckheten att regna just när jag skulle ha mottagning utomhus, till kommentarer från nära och kära, som verkligen är personligt menade (åtminstone om vi frågar den individ som yttrat dem).

Och däremellan finns massor av nyanser: Att just det här skulle hända just mig just idag – det kan faktiskt kännas rätt så personligt ibland, trots att jag intellektuellt förstår att bussen inte var försenad bara för att göra livet surt för mig. Att personalen på Åhléns beter sig ohyfsat, eller är ohjälpsamma, eller kanske till och med säger någonting om min oförmåga att leva upp till mina skyldigheter som kund. Det kan kännas högst personligt ibland. Och i våra interaktioner med bekanta vi träffar om dagarna – kolleger eller privatbekanta – kan ju ”personlighetsnivån” komma upp nästan lika högt som med verkligt närstående, lite beroende på hur känsliga eller lättirriterade vi känner oss just den dagen, eller vad som hänt precis dessförinnan. Men till och med där kan jag se, om jag skrapar lite på ytan, att vi ofta säger saker till varandra som låter väldigt personliga men som vid en närmare granskning inte alls har särskilt mycket att göra med den som blir tilltalad utan mycket mer med den som talar. Så vad är egentligen ”personligt”? Finns det saker vi bör ta personligt?

Naturligtvis är det bra att kunna ta emot feedback. Att kunna ta in andras synpunkter, även när synpunkter gäller mig, min hantering av någonting, mitt sätt att uttrycka mig eller bete mig. När jag kan lyssna, ta in och använda feedbacken konstruktivt tar jag den ju i och för sig ”personligt”, så tillvida att jag ser att den faktiskt har med mig att göra och att jag förmodligen är den som kan just använda mig av den. Men ironiskt nog är det osannolikt att jag då upplever det där ”ta personligt”. Så vad är det jag tar personligt när jag tar något personligt på ett sätt som gör att jag mår dåligt av det?

Jag har på flera ställen hört en sedelärande historia om precis det här. Det är oklart var den har sitt ursprung – jag har stött på den som ”zenberättelse” och som något en äldre indian berättade för en yngre. (Vi västerlänningar gillar tydligen att packa in sedelärande berättelser i lite exotiska kläder 😊. Men, hur som helst.) Historien, som egentligen är mer av ett tankeexperiment, låter så här:

Tänk dig att du är ute och åker båt över en sjö en dimmig morgon. Bäst som du glider fram på vattnet kommer en annan båt och kör in i din. Du undrar antagligen ilsket vad det är för korkade människor som inte har bättre koll på sin navigation, och på nolltid komponeras fraser i huvudet som du ser fram emot att snart yttra (eller fortsätta tänka att du ska yttra) till besättningen ombord på den andra båten.

Men så ser du: båten är tom. Det finns ingen i den. Den har lossnat från sin förtöjning och driver omkring bokstavligen vind för våg. Det var ingens slarviga navigering som gjorde att du blev påkörd – det var naturkrafterna som fick era båtar att kollidera. (Här brukar jag se två smärre problem med berättelsen: Dels att personen som förtöjde båten ju sannolikt var slarvig, dels att jag ju kunde ha sett mig för inte bättre, jag också. Men låt oss lämna dessa funderingar därhän så länge, eftersom historien bortsett från dem är väldigt tänkvärd 😊.)

När du ser att båten är ute och driver på egen hand förändras känslorna inom dig i ett trollslag. Du kanske blir orolig och tänker att någon faktiskt varit ombord på den där båten, men av någon anledning ramlat överbord? Du kanske ser att tåget som båten varit förtöjd med ser slitet ut och gissar att den slitits loss under den blåsiga natten? Eller också kanske du bara struntar i alltihopa och tänker att det kvittar – men i vilket fall som helst smulas den där snabbt komponerade, ilskna uppläxningen sönder när det inte finns någon att projicera den på.

Så här kan det vara i vår vardag, även om det ser ut att sitta någon i båten. Tanten på Åhléns, din partner, chefen, internetleverantören. Vi är omgivna av ”båtar” som kör på oss, eller kanske bara stryker förbi onödigt nära och skaver lacken på vår egen båt. Och vi tror att de är bemannade. Vi tror att allt handlar om oss.

Om du ofta blir förorättad, besviken eller irriterad på människor i din omgivning – gör experimentet att låta bli att ”sätta någon i båten”. Se att den faktiskt är tom. Inget personligt, inget att gräma sig över. Du behöver inte kasta bort den värdefulla feedback som kanske finns invävd i den där kollisionen, men se om du kan undvika att hetsa upp dig över själva navigeringsfelet. Det frigör oerhört mycket energi – åtminstone kan det göra det för mig ❤

Och du? Den där rösten som ibland protesterar och hävdar att det är viktigt att säga ifrån eller att du inte accepterar att bli behandlad så där – undersök vem det är. När jag kollar är det alltid egot. Mitt ego tycker att det är viktigt att protestera mot det jag upplever som den felaktiga behandlingen – men är det den där tomma båten som ”behandlat mig fel”, eller är det faktiskt jag själv, genom att sätta någon i den?

”Lugnet som flög ut genom fönstret”

Den där djupt kända insikten vi gjorde på en kurs, lugnet vi upplevde under en guidad meditation, de där bitarna som föll på plats när jag läste en bok – varför är de inte tillgängliga för mig när jag vill? Varför hamnar jag ändå i samma meningslösa diskussioner, eller varför blir jag ändå lika obehaglig till mods i vissa situationer? Varför fortsätter jag inte att vara sådär upplyst – eller åtminstone lugn, glad, balanserad eller fri – som jag kände mig igår?

(Se filmklippet på Youtube.)

Det finns ju mycket att säga om det här ämnet, och en del har jag nämnt tidigare – mönster från barndomen som triggas, automatisk reaktivitet som inte känns så lyckad idag men som på stenåldern räddade livet på mig. Och så vidare. Men vad är det som väcker den då?

Låt säga att jag varit på ett yogapass eller föredrag, och temat var ”förändring” – om att anpassa sig, följa ett flöde, inte göra motstånd i onödan. Och det kändes så sant och rimligt, då. Igår. Men idag, när chefen börjar prata om planerade förändringar på arbetsplatsen, upptäcker jag plötsligt att jag krympt ihop blivit en decimeter hög, eller kanske att jag står och argumenterar emot utan att riktigt veta hur jag hamnade där och utan att ens ha förstått specifikt vad förändringen ska handla om. Men – jag skulle ju följa flödet …? Välkomna förändringen, gå framåt, säga ja – alla de där sakerna som min yogalärare, meditationsledaren eller föredragshållaren pratade så engagerande om. Vad hände?

Vi är många som kan identifiera de här händelserna som att ”egot vaknar” eller att ”personligheten vill”, eller kanske bara ”mina invanda mönster”. Men vi känner igen kvaliteten i energin när vi går in i ett reaktionsmönster (eller ser det i alla fall i efterhand). Men … vad är det som vaknar? Att vi ser att det inträder ett mått av omedvetenhet, av automatik, det är ju bra – men vad är det där för något, det som blivit automatiskt?

Naturligtvis finns vår personliga historia och de reaktiva mönster som den efterlämnat, och ibland är det någon som beter sig på ett sätt som direkt påminner mig (eller någonting i mitt system) om tidigare upplevelser. Vi kanske lär oss att identifiera olika triggers och typiska energilägen i kroppen som skvallrar om att någonting börjat vingla i den inre balansen. Men vad är det som händer, som gör att det börjar vingla, när det inte är någon uppenbar, bekant trigger? När det bara sker någonting inom mig som förändrar mitt sätt att uppfatta min situation, mig själv eller en annan människa? Vad är det som händer då?

Du som följt Tisdagstankarna, här eller på Youbtube, har hört mig tala en del om centren, eller våra tre olika intelligenser – magens instinktiva, hjärtats emotionella och huvudets kognitiva intelligens – kanske redan anar att vi kan hitta ett svar på ”vad som händer” där.

Vi fortsätter på exemplet ovan. Jag går på en yogaklass med fokus på att acceptera förändring, att inte klamra mig fast vid ”hur det är” för sakens skull utan säga ja till flödet och förändringarna inom och runtomkring mig. Yogapasset engagerar magens intelligens, ”rörelsecentret”, genom att använda kroppen fysiskt, lyssna på den och känna in vad som sker i vävnaderna. Öppenheten och tillåtandet engagerar hjärtats intelligens, det känslomässiga eller emotionella centret. Jag känner och tar in på djupet att förändring är nödvändigt, att det inte definitionsmässigt är av ondo och att jag, även om jag uppfattar förändringen som negativ, är snällare mot mig själv om jag accepterar en oundviklig förändring än om jag kämpar emot sådant som jag ändå inte kan påverka. Huvudet registrerar det som sker i mage och hjärta och är i övrigt tyst och mottagligt.

På jobbet, när chefen pratar om förändringar, är det någonting inom mig som registrerar att jag inte har kontroll och att jag, det jag gör eller mitt arbete som det ser ut idag kan vara hotat på något sätt. Och magen reagerar med motstånd (vilket kan ta sig uttryck i att jag drar mig undan och stänger ute, argumenterar emot eller någonting annat; det är personligt). För den aspekten av magen var så att säga inte med på yogan dagen innan 😉 Nu vaknar den, och den instinktiva impulsen i magen påverkas inte av insikter på hjärtats område eller de slutsatser eller insikter huvudet kom till. Det är helt enkelt olika hjärnor.

Så hur adresserar man det här? Genom att bekanta sig med centren. Genom att förstå vad det är för energier som triggas – och att det inte går att ”förstå instinktiva impulser tillrätta”. Och vi behöver inte rätta till dem, utan det räcker långt att vi kan vara där med dem, utan att göra motstånd mot dem (men förstås också utan att för den skull följa dem i handling, om det nu inte är något vi vill göra). I boken Semester i Egoland skrev jag så här om (vissa aspekter av) egot, och det gäller i hög grad instinktiva impulser också:

Vi kan jämföra med ett litet barn. Om ett barn visar rädsla lyssnar vi ju och visar respekt – men det betyder inte att vi gör henne till viljes. Om barnet inte vill bada för att det kanske kan komma en krokodil ur badkarskranen stänger vi inte av vattnet och säger att hon slipper. Men förhoppningsvis viftar vi inte bort rädslan heller. Vi möter henne med kärlek, vilket helt säkert innefattar att vi lyssnar – och i vårt lyssnande kan rädslan avdramatiseras.

Så är det med impulserna i magen. De är primitiva. De tjänar oss mycket väl – men vi har också fått ett hjärta och ett huvud, vart och ett med sin egen intelligens och sitt eget bidrag till livet.

De fyra jämförelsefällorna

Sätter du krokben för dig själv? Se upp för vanliga jämförelsefällor. Fällorna är ganska lätta att identifiera när man väl sett vilka de är. Att ta sig ur dem är ganska lätt efter lite träning. Att inte fastna i dem igen kan dock vara svårare 🙂

(Se det här klippet på Youtube.)

Jag har identifierat fyra vanliga jämförelsefällor, och här ska jag beskriva dem så att du kan börja identifiera dem i din vardag.

Fälla 1: Jämföra sig med mediabilder

Exempel på sådana här bilder (och det innefattar förstår både rörliga bilder och film med ljud) är foton i tidningar eller reklam, filmer, serier och sociala media. När vi ser foton i mediabruset är de väldigt ofta retuscherade på olika sätt som får oss själva att framstå som sämre vid en jämförelse. I filmer och serier är karaktärerna ofta intelligenta, och kvicka, och de har rätt replik direkt. De träffar alltid prick i papperskorgen med det hopknölade papperet som de just kaxigt kastade dit. Det faktum att det kanske suttit en hel grupp manusskribenter och hittat på de snärtiga replikerna funderar i inte över när vi jämför oss med skådespelarna och tycker att i själva är glanslösa, korkade eller sorgligt ickekreativa. Men det vi ser är ju redigerat och regisserat, och kastet i papperskorgen kanske är omtaget fyra (eller fyrti) gånger.

När vi ser människor i sociala medier tänker vi kanske att det är ju riktiga människor, inga mediafenomen. Men även där är ju det vi ser bara det som personen valt att visa upp av sig själv. Vi såg dem inte gräla med sina barn, ta sin magsårsmedicin eller leta efter den perfekta selfievinkeln precis före inlägget.

Det luriga med sådana här bilder, antingen de är fiktiva eller ”verkliga personer”, är också att de ofta utgör majoriteten av de människor vi ser och hör under en dag. Den friserade versionen av verkligheten blir vanligare än den faktiska verkligheten. Det här är förstås något att se upp med – inte minst när vi kommer på oss med att jämföra oss med dem.

Fälla 2: Jämföra sina egna avsikter med andras resultat

Även när vi jämför oss med verkliga människor, kanske vänner, kolleger eller familjemedlemmar, går vi i en orealistisk fälla. Låt säga att du och en kollega just gjort varsin presentation på jobbet, eller träffat den nya chefen. När du jämför dig med kollegan tycker du att han hade mycket klokare saker att säga. Dessutom verkade han inte hälften så nervös som du. Presentationen var väl sammanhållen, han gav ett balanserat intryck, och så vidare. Själv glömde du en del av vad du tänkt säga, och du var jättenervös.

Men det vi jämför i den situationen är ju din prestation i relation det du hade planerat, eller önskade, med kollegans faktiska prestation, och han verkade ju inte missa någonting. Men det är ju bara för att du inte har tillgång till hans planer eller önskningar. Han kanske glömde jättemycket i sin presentation, och han kanske kände sig hur tafatt som helst i första samtalet med den nya chefen. Men det är inget som syns på utsidan, och det gjorde inte din nervositet, och dina bortglömda punkter, heller.

Ibland talar man om misstaget att ”jämföra sin egen insida med andras utsida”, och det är ju vad det handlar om här. En insida, vems som helst, kommer alltid att vara rörigare, mer mångfacetterad och mer komplicerad än någonting som går att se på utsidan.

Fälla 3: Jämföra sig med ”alla andra”

Du kanske har fått i den fällan ibland, du också? Alla andra har/kan/vill/gör/tycker … etc. Vi är duktiga på att jämföra oss själva med ”alla andra”. Men grejen är ju att ingen nånsin träffat dem. ”Alla andra” existerar bara i vårt eget huvud, och just när vi jämför har de ett urval av avundsvärda egenskaper som vi sett hos några av de övriga sju miljarder människorna på jorden (eller rentav hos några av alla fiktiva individer som vi stiftade bekantskap med i den första fällan).

Därför kommer vi alltid till korta i jämförelsen med ”alla andra” – de är helt enkelt ett fabricerat genomsnitt av vad vi uppfattar som avundsvärt och själva saknar.

Fälla 4: Jämföra sig med versioner av sig själv

De tre första fällorna är luriga nog, men det är också hyfsat lätt att intellektuellt se att det är svårt att göra rättvisande jämförelser mellan sig själv och andra (särskilt om de andra inte finns i verkligheten). Men att jämföra med mig själv, är inte det konstruktivt och bra? Jo, om vi till exempel idrottar och vill slå vårt eget rekord är det ju en bra jämförelse (och ofta mycket mer konstruktiv än att jämföra med andras resultat).

Men när det handlar om vardagen är det vanligtvis lika oproduktivt att jämföra med någon version av sig själv, oavsett om det är ett ”själv” som vi strävar mot i framtiden eller en tidigare (yngre) version av oss själva.

Jämförelsen med det som jag strävar efter

Ofta jämför vi oss med hur vi tycker att vi borde vara: hur långt vi borde ha hunnit, hur mycket vi borde ha förstått, hur ofta vi borde göra yoga. Lägg märke till att det här är ungefär samma sak som att jämföra sig med någon annan. Den önskade, framtida version av dig själv som du jämför med finns ju inte, eller finns åtminstone inte än, och genom att påstå att du borde vara sådan redan nu skapar du bara stress.

Jämförelsen med ”hur jag var förr”

Men sådan jag vet att jag har varit, då? Det är väl okej? Och, alltså – okej och okej, du får förstås jämföra hur mycket och med vad du vill. Men hur mår du av det?

När vi jämför med en tidigare version av oss själva minns vi hur det var förr. Vi kanske kommer ihåg en tid då vi kände oss mer energifyllda, idealistiska eller orädda. Och visst, vi kan mycket väl ha varit precis sådana som vi minns – men det är ju sannolikt inte allt vi var under samma tid. Eftersom vi var yngre var vi förmodligen också lite naivare, drog mer förhastade slutsatser, oroade oss för och mådde dåligt av onödiga saker och råkade i konflikter med andra och/eller oss själva som vi senare automatiskt kommit att avstyra för att vi helt enkelt fått mer livserfarenhet.

Men de negativa sakerna längtar vi ju inte tillbaka till, så dem redigerar vi behändigt bort när vi målar upp bilden av hur vi en gång var, och sedan kanske vi känner oss sämre idag för att vi inte upplever att vi är sådana längre.

Vägen ut ur jämförelserna

Naturligtvis är det inte alltid negativt att jämföra. Ibland, till exempel när vi vill utvärdera ett visst sätt att hantera någonting, är ju jämförelser mellan hur det var tidigare och hur det är nu vårt enda sätt se om det vi gör har den avsedda effekten. Men det här inlägget handlar inte om sådana jämförelser. Det handlar om jämförelsefällor – tankeloopar som vi halkar in i, som skapar stress och lidande och dessutom är helt meningslösa.

Ofta tror vi att jämförelsen, och de obehagskänslor som den ger upphov till, ska påverka oss att leva mer som vi vill, planerade eller hade hoppats. Kanske gör de det, och kanske tycker vi att det är värt obehaget. I de flesta fall som jag kommit i kontakt med är det dock inte riktigt så. Jämförelserna är snarare en gammal ovana, och en som de flesta av oss mår bättre av att minska på.

Precis som andra obalanserade uttryck för något av våra tre center så är botemedlet förstås att först lära sig att känna igen när man fastnat i fällan. När vi ser det kan vi ta ett litet steg tillbaka och undersöka vilken av de fyra fällorna det är i fastnat i. Vi kan reflektera över om det är den vanligaste för oss, eller om det här faktiskt var ett relativt nytt grepp av egot. Vi kan bli nyfikna forskare i vår egen inre arkeologi.

Och den nyfikenheten börjar med att vi stannar upp, kanske sluter ögonen, tar ett par lite djupare andetag och känner på kroppen och vår kontakt med underlaget. Här och nu. Frågan Hur är det just nu? är alltid, alltid mer konstruktiv än jämförelsefällorna.

Målet med inre utveckling

När man söker sig till någon form av inre utveckling – går en kurs, läser en bok, börjar meditera eller något annat – är det ju oftast för att man vill att någonting i ens liv ska bli bättre. Det är ju helt rimligt också; varför skulle jag investera tid, energi och kanske pengar i någonting om jag inte trodde att det skulle ge mig någon? Men, frågan är vad jag tror att det ska ge mig, och om det överhuvudtaget finns tillgängligt.

För de allra flesta människor som jag mött handlar det ju om att må bättre, och för lika många är ”må bättre” detsamma som att vara mindre arg, ledsen, rädd, orolig, stressad och så vidare och i stället gladare, lyckligare eller nöjdare. Vi vill känna mer kraft, liv, kärlek, lugn, glädje eller vad det nu är som står överst på just vår önskelista – det kan ju variera. Men gemensamt för alla är att det vi söker är känslor som vi uppfattar som behagliga och att vi vill undvika känslor som vi uppfattar som obehagliga. På papperet är det en finfin plan. Den har bara ett fel: Den fungerar inte.

Alla känslor vi vill undvika finns i ena änden på en skala, där den andra änden befolkas av dem vi vill ha mer av. Men det är samma skala. När vi åker hem efter vår första kurs eller slår ihop vår första bok kanske vi känner oss lyckliga. ”Nu har jag hittat hem. Det här tillståndet ska jag aldrig lämna”, tänker vi kanske. Men vi får inte välja. Så snart det rör sig om ett tillstånd är vi på den där skalan igen, där vi klamrar oss fast allt vi kan i ena änden bara för att förr eller senare oundvikligen hamna i andra änden igen. Det verkar höra till att vara människa.

Naturligtvis förändras en del saker. Ju mer självinsikt vi får, desto mindre aktiveras de automatiska reaktionsmönster som kanske svarat för en stor del av de obehagliga känslorna. Samtidigt lämnas plats för mer acceptans och inre lugn. Men den stora förändringen är tillkomsten av någonting som inte i sig är ett tillstånd, och det är medvetenhet och närvaro. Eftersom vi kan vara mer eller mindre medvetet närvarande, precis som vi kan vara mer eller mindre glada eller kärleksfulla, är det lätt att först tro att medvetenhet och närvaro också finns i ena änden av den där skalan – men det gör de inte. Medvetenheten finns utanför skalan, och därför skapar den också en viss distans till de känslor som rör sig inom oss.

Så den verkligt meningsfulla förändringen är inte att bli gladare, känna sig starkare eller få bättre självförtroende. Den verkliga förändringen är att bli mer medveten om hur det är, just nu, i känslor, tankemönster, vanor, antaganden, självbild och så vidare.

När vi inser det stöter vi på nästa utmaning, som är att inte försöka ”göra” medvetenhet med hjälp av tankarna. När jag hamnar i ett känslomässigt reaktionsmönster finns ju känslorna där, även om jag intellektuellt förstår att personen inte menade att attackera, tillrättavisa, klandra eller skrämma mig. Om jag då tar ”medvetenheten” till hjälp för att tala mig själv tillrätta är det lite som att missbruka den. (I själva verket är det ju inte medvetenheten jag missbrukar, förstås, utan tankarna. Medvetenheten står utanför och iakttar det också 🙂 .) Medvetenhet är inte en flyktväg. Det är en vägledare att hålla i handen medan vi möter det som är här, nu.

Ibland när vi frågar återkommande deltagare om de fått vad de kom för när de sökte upp oss första gången ser det alltid lite roligt ut – för svaret är ju både ja och nej, och det gäller alla som gett sig in på den här vägen. För nej, jag fick inte det jag kom för. Och gudskelov för det. För jag fick något helt annat, som jag från början inte hade en aning om att det fanns.

Relaterade blogginlägg: Var sak på sin plats | Äga sina känslor | Att bli färdig | Mindfucking – en överraskande resurs

Ditt instinktiva jag

Du vet den där vännen som alltid kan leta fram precis den kontakt du behöver just nu? Eller personer som är naturligt karismatiska, utan att ens anstränga sig? Och de där människorna som bara tycks behöva flytta två filtar och ställa in en piedestal för att göra vardagsrummet så fantastiskt mycket mysigare? Har du någonsin undrat vad de här färdigheterna kommer ifrån? Svaret kan förvåna dig: våra biologiska instinkter. Att människan har instinkter kanske inte är någon nyhet – men vet du vilka de är, vad de innebär och, kanske mest intressant av allt: hur de påverkar ditt liv, dina relationer och din personliga utveckling?

De biologiskt inprogrammerade drivkrafterna självbevarelse, attraktion och anpassning har funnits i hundratusentals år och är inte på något vis är unika för människan. Vi tror dock gärna att det som är unikt för människan (till exempel vår förmåga till abstrakta resonemang och vår existentiella medvetenhet) ska göra instinkterna överflödiga eller åtminstone ge oss kontroll över dem. Spoiler alert: Så är det inte 😊. Det finns en anledning till att instinkterna också kallas också drivkrafter: Det är de som ger oss just vårt driv, vår energi. Egot i sig har ingen energi – men det kan hämta energi ur drivkrafterna. Och när egot tar biologin i anspråk för sina egna syften kan det som bekant ge spännande resultat 😉

Men vad innebär de där instinkterna, då? De rymmer naturligtvis mer än vad deras godtyckliga namn avslöjar. Som översikt kan man säga att instinktiv självbevarelse var den första biologiska drivkraften som evolutionen utvecklade. Till och med växter har den, och i deras fall får den exempelvis blommor att vända sig mot ljuset och utveckla rötter i den riktning där chansen är störst att finna näring och vatten. Hos människan och i dagens samhälle kan samma instinkt fortfarande få oss att ta hand om oss själva rent fysiskt, men den kan också göra oss till finanshajar eller proffs på överfallslarm.

Nästa instinkt som utvecklades var den sexuella instinkten, eller instinktiv attraktion. När organismerna blev flercelliga och möjligheten till genetisk variation uppstod, uppstod också konkurrens och viljan att sprida just de egna generna vidare. Även här finns det beteenden hos människan som inte skiljer sig så mycket från den hos spelande tjädrar eller ylande marskatter – men även här finns förstås också mer ”moderna” uttryck för samma instinkt, och här hittar vi ivriga nattklubbsbesökare, adrenalinsugna äventyrare och andra energisprakande individer.

Och sist bland de tre utvecklades den sociala instinkten, eller instinktiv anpassning. Biologiskt kom den till när vissa djurarter började föda ungar som var alltför outvecklade för att kunna klara sig själva någon längre stund på egen hand. Den instinktiva medvetenheten om att ”jag överlever genom dig” finns inte bara finns hos föräldrar bland många arter utan också i förmågan till att exempelvis knyta affärskontakter, bygga upp imperier eller organisera bostadsrättsföreningen till en gemensam vårstädning!

Som överallt annat i vår personlighet har vi preferenser. Vi har, och använder, alla dessa tre instinkter. Ingen saknar någon av dem fullständigt (eller om vi gör det har vi antagligen någon uppenbar och diagnostiserbar sjukdom), men vi lutar oss lite (eller mycket) mer mot någon av dem, samtidigt som vi med största sannolikhet förpassat någon annan till marginalen. Detta påverkar hur vi förhåller oss till livet, och det utgör dessutom en mycket starkare indikator på vilka människor vi trivs med och vad vi gillar att göra än andra aspekter av vår personlighet gör. Genom att titta på hur de olika instinkterna kommer till uttryck i vårt eget liv – och hur egot kanske missbrukar någon av dem på ett sätt som skapar problem för oss – kan vi få en oöverträffad skjuts i vår inre utveckling. Det är inte meningen att vi ska utrota instinkterna. Det kan vi inte, och dessutom behöver vi dem. Men ju mer medvetenhet vi utvecklar kring dem och oss själva, desto mer kan de användas på ett balanserat sätt, för det de är avsedda för.

Under Levande kraft steg III i mars ska vi utforska de här tre insikterna – vad de syftar till, vad detta faktiskt innebär för människor i vår tid och, framförallt, hur vi personligen prioriterar våra egna och vilka aspekter vi skulle kunna må bra av att ge mer plats till. Min bästa Enneagramlärare Russ Hudson har utvecklat en beskrivning där han identifierar tre zoner inom varje instinkt, och genom att bekanta oss med dem kommer vi att få större inblick i vad det hela handlar om.

Det här arbetet är fantastiskt spännande, och vi säger grattis till dig som gått steg II och därmed kan anmäla dig till trean 😊! (Eventuellt kommer vi också att ta fram en annan, fristående kurs om det finns intresse. Kommentera eller maila gärna om du är intresserad.)

Relaterade inlägg: Under intellektets radar (finns även som Youtubeklipp)

Ge näring åt utvecklingsprocessen

God fortsättning! 🙂 Nu när jul- och nyårshelgen är över kommer som utlovat andra hälften av utforskandet av skillnaderna mellan förändring och verklig utveckling. Som jag skrev i förra inlägget innebär ju utveckling givetvis förändring – men det är inte nödvändigtvis så att förändring innebär utveckling, på riktigt. För verklig utveckling krävs det att vi ger näring åt den process som ligger till grund för den. Bara genom större kontakt med sig själv och med livet? Och hur skapar man i så fall det?

Ja, det är faktiskt precis så: att ge plats för utveckling, eller näring till utvecklingsprocessen, handlar om att ge processen energi – och ökad kontakten med oss själva gör precis det. Det krävs, för att vara exakt, två ingredienser, och den första är tid. Vi är vana vid att övningar, ärenden och annat, ofta med ett tydligt mål, tar tid. Men att ta tid till att lära känna sig själv, utan att nödvändigtvis veta exakt hur det ska gå till, är ovant. Vi är fostrade av ett samhälle där fokus ligger på begriplighet, logik och effektivitet, och inte sällan ”smittar” de här idealen till området inre utveckling (även om vi kanske rent tekniskt förstår att det inte riktigt fungerar på samma sätt).

Så hur kan vi ge oss själva den här tiden? Ibland kan mindfulness eller andra övningar vara till hjälp, eftersom de liksom är tom tid som är ”förklädd” till aktivitet och faktiskt har ett mål. Men det kan fungera lika bra att bara (eller inte så bara) börja intressera sig för sig själv och hur det egentligen känns därinne. De som kommer till våra kurser gör det ofta för att ”hitta vägen in” – även om en del av dessa personer inte visste det själva när de bokade kursplatsen 😉 . Andra har redan börjat, och de kommer på kurs för att ge energi till nästa etapp av resan. Så även om vi inte kan beställa eller ”göra” själva utvecklingen kan vi ju välja att delta i aktiviteter, åka på kurser, läsa böcker eller göra övningar som hjälper oss att vända oss inåt och utforska oss själva.

Men den andra ingrediensen behövs också: Ditt eget uppriktiga intresse. Det är inte detsamma som att du:

har en bild av hur det ska vara och anstränger dig för att komma dit
blir bättre eller mer utvecklad
ältar mentala berättelser om människor och situationer
kartlägger din personlighet och sedan använder det du funnit som ursäkt för att fortsätta i samma gamla hjulspår.

Till exempel. Vi kan hitta så många kreativa sätt att nästan ge plats för inre utveckling; att få det att se ut som om vi . Men det handlar inte om något av det ovanstående. Det handlar om att man faktiskt intresserar sig för hur det är. Där börjar många tveka, eftersom det är lite av en ”grisen i säcken”-deal. Vi lär ju känna hela oss själva, inte bara de bitar vi gillar. En del fokuserar på skuggsidan och tror att det är mer äkta – men oavsett om jag förälskat mig i en självglorifierande glitterbild av mig själv eller en negativ skuggbild innebär det ju en form av censur. Verklig kontakt med oss själva måste tillåta alla sidor.

Så mitt råd är att först ärligt fråga dig om du är nyfiken på dig själv, precis som du är. Förmodligen är svaret ja, eftersom du läser den här bloggen. Men det viktiga är vad som kommer sedan, efter ”ja”. Kanske lite oro, eftersom du inte vet vad du kommer att upptäcka? Kanske en reservation? Den vanliga reaktionen då är att man vill censurera bort oron eller reservationen, så att man känna att man säger ja helhjärtat. Men då är man ju tillbaka i nästan-landet igen.

Och det bästa är att en verklig kontakt med dig själv innebär att tillåta ditt ja inklusive reservationerna. Då har du nämligen gjort precis det rätta: varit nyfiken på dina känslor och utforskat dem utan att censurera eller döma. Det är det enda du någonsin behöver göra. Men du behöver göra det varje gång, för ditt ja är en färskvara.

Så instruktionen för att stärka kontakten med dig själv går att sammanfatta i tre steg:

Känn efter hur det faktiskt är, för dig och just nu (inte ”hur det borde vara”).
Tillåt dig att uppleva det utan att värdera eller censurera.
Undvik att dra några vidare slutsatser. Lita på att själv upplevelsen ger den bästa vägledningen till nästa steg.

Det kanske känns lite fånigt att det är tre olika steg, eftersom det bara känns som en instruktion, en post i ”att göra”-listan. Men den första instruktionen följs nästan per automatik med intellektualiseringar, analyser och mentala sammanställningar – det vill säga att man inte tillåter sig att uppleva det utan att värdera eller censurera – så därför behöver vi punkt två. Och om vi faktiskt tillåtit oss att uppleva hur det faktiskt är gör vårt spontana fokus på begriplighet och effektivitet nästan lika automatiskt att vi raskt fortsätter till det intellektet tror är nästa punkt på dagordningen: att dra slutsatser av det vi upplevt, så att vi kan använda det till något (som intellektet anser det) produktivt. Därför behövs även punkt tre. Att bara notera och tillåta någonting precis som det är utan att ha något annat mål än att göra just det är så kontraintuitivt för de flesta av oss att vi behöver tydliga instruktioner 🙂

Vår största bromskloss i vår inre utveckling brukar vara våra invanda mönster – autopiloten som tar över så snart vi flyttar uppmärksamheten till annat. En vanlig fråga är hur man ska göra för att lägga bort de gamla mönstren och lyssna till sig själv i stället. Och det som är på härligt med den här återupprättade kontakten med oss själva är att den motverkar autopiloten bara genom att finnas. Mönster uppstår ju för att vi slutat lyssna – så när vi börjar göra det faller många mönster bort av sig själva.

Ibland kan det kännas konstruktivt med medveten förändring, precis som vi talade om i början. Jag kanske vill skaffa mig vanan att först dricka vatten när jag blir sugen på choklad, eller prova att svara med frasen ”så kanske det är” när människor säger saker som jag spontant vill avfärda – bara för att bryta ett mönster. Sådana strategier kan hjälpa och ge nya insikter, men det viktigaste är alltid den ökade, förutsättningslösa kontakten med mig själv. När jag lyssnar på mitt inre utan att värdera växer automatiskt kärleken till mig själv och livet. För mig är det den bästa tänkbara utvecklingen, och den tar mig i riktningar som jag aldrig hade kunnat planera för ♥

Hör gärna av dig och berätta om dina funderingar om utveckling och förändring! Och kanske ses vi på steg I i vår?

Relaterade blogginlägg:

Förändring eller utveckling? | Utveckling och förändring | Effektiv utveckling