Så här bidrar du till dina inre processer (istället för att sätta krokben för dem)

Ibland när man läser böcker, lyssnar till kloka lärare eller får instruktioner på en kurs låter det ofta enkelt. Inte nödvändigtvis lätt, men rent tekniskt okomplicerat. En viss process är målet, och den ska uppstå i ett antal steg. En sorgeprocess, får vi till exempel ofta höra, går igenom ett antal faser i en viss ordning. Eller vi kanske blir uppmanade, på en kurs eller i en bok, att ”sitta med en fråga” och utforska den (snarare än snabbt rafsa fram ett svar utifrån intellektet).

(Se det här klippet på vår Youtubekanal.)

Men alla som har sörjt vet att en sorgeprocess hoppar som en pingisboll mellan de olika faserna, och jag känner få människor som sätter sig med en specifik fråga, sluter ögonen och sedan ägnar den en halvtimmes kontemplation, fritt från andra mentala aktiviteter (även om det faktiskt är möjligt).

En sak som är bra att komma ihåg här är att det finns olika lager i medvetandet. Vi lägger nästan alla spontant fokus på det mentala lagret: tankar och intellektuella resonemang. I andra hand uppmärksammar vi kanske känslor, beroende på hur vårt inre landskap ser ut. Och så vidare. Men det luriga är att den uppmärksamhet det handlar om i stort sett alltid är mental (det vill säga kommer från intellektet) i sig själv, oavsett vad det är vi iakttar. Och intellektet är bäst på att identifiera saker och händelser.

En pågående process, däremot – till exempel integrationen av en insikt (som kanske i sig är svårgripbar för intellektet) eller att sjunka ner i en viss frågeställning och intressera sig för den (till exempel ”varför gör jag så här?”) utan att ha en uppfattning om vad resultatet ska bli – kan inte intellektet iaktta i realtid. Men det betyder inte att den inte äger rum. Och vad vi kan göra här, snarare än att försöka skapa själva processen, är att skapa förutsättningar för den.

Så hur gör man det? Det krävs två saker: 1) tid och 2) uppriktigt intresse. Och det viktigaste är att det uppriktiga intresset gäller hur det är – inte hur jag tycker att det borde vara, och inte för utvalda och godkända delar av ”hur det är”, utan hur det faktiskt är. Hur jag faktiskt känner. Och att det får vara tillräckligt. Vi vill gärna ha en plan, veta vad nästa steg är. Men på det här området fungerar inte det. Nästa steg uppenbarar sig av sig självt när vi tillåter oss att vara som vi är och är intresserade av hur det känns.

Så om det jag faktiskt känner just nu är ett kompakt motstånd mot att överhuvudtaget undersöka en viss fråga djupare är det helt okej. Men vi tror att det inte är okej. Motstånd är ju inte fint, och det kommer inte att ta mig framåt. Öppenhet och tillgänglighet är bättre. Men ibland är vi ju inte öppna och tillgängliga, och att få försöka låtsas att det är så tillför bara mer motstånd – nu inte bara mot det jag först gjorde motstånd mot, utan också mot mig själv. 

Men det finns faktiskt ett ”slipp ut ur fängelset”-kort inbyggt i vårt system: Så snart jag tillåter mig att ha precis de känslor och tankar jag har, ”öppna” eller inte, ”konstruktiva” eller inte, har jag gjort mig tillgänglig. Och, ser man på, öppen ❤

Det är sådant här som vi utforskar, i olika format och ihop, fast själva 🙂 , på våra Levande kraft-kurser. Har du lust att vara med på nästa så kan du lära mer om den och/eller anmäla dig på vår hemsida. Välkommen! 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Publicerad av Cicci Lyckow Bäckman